Tillbakablick på det röda proggnästet Nacksving | Fria.Nu
  • Olof Palme tillsammans med Joakim Thåström, Py Bäckman, Tommy Körberg, Mikael Wihe med flera ur den svenska musikeliten inför den stora ANC-galan 1985.
  • Musik är ett återkommande tema i Mattias Lindeblads dokumentärer. I sin senaste film, Barn av vår tid, skildrar han skivbolaget Nacksvings uppgång och fall.
Fria Tidningen

Tillbakablick på det röda proggnästet Nacksving

Dokumentären Barn av vår tid berättar om den svenska proggrörelsen och i synnerhet om skivbolaget Nacksving. "Jag ville skildra den politiska musikrörelsens framväxt, och hoppas kraften i rörelsen kan fungera som inspiration även i dag", säger Mattias Lindeblad.

Allaktivitetshuset Sprängkullen var under det sena 70-talet en kreativ verkstad och ett nav för den vänsterradikala kulturen i Göteborg. Här kombinerades kafé med skivaffär och bland banden som stod på scenen återfanns Nynningen, Motvind och Nationalteatern. Här producerades även den progressiva musiktidskriften Musikens Makt.

I denna radikala miljö växte även Nacksving fram, ett musikkooperativ där målet var att ge ett alternativ till den kommersiella skivbranschen. Genom att kontrollera produktionsmedlen fick artisterna full frihet och inkomsterna gick tillbaka till verksamheten. Satsningen låg på lokala artister med ett tydligt vänsterpolitiskt budskap.

Den svenska musikrörelsen var spretig och de musikaliska uttrycken var många. Norrlåtar spelade norrbottniska visor medan Träd, gräs och stenar och Fläsket Brinner stod för psykedeliska utflykter, däremellan fanns artister som Turid och Jan Hammarlund som spelade blues och visor. Det som kännetecknade scenen i Göteborg var det röda engagemanget.

Bernt Andersson, medlem i Nynningen, ger sin bild i Mattias Lindeblads dokumentärfilm Barn av vår tid:

– Vänsterrörelserna i Göteborg hade inflytande på musiken. Kpml (r) tyckte att det vi gjorde var ok, men sa samtidigt: ”Ni spelar väl inte bara gitarr. Ni läser väl Marx och Lenin också”.

Att svallvågorna efter proggrörelsen märks av i dag hörs i ekon från samtida artister som Slowgold och Den Stora Vilan. Och på fiket där jag träffar Mattias Lindeblad hänger en affisch som annonserar en kommande spelning med Nynningen.

– När de spelade senast i Göteborg var jag där och dokumenterade för att ha med materialet i filmen. Jag oroade mig för att det inte skulle komma så många men det var fantastiskt att se en publik bestående av både äldre och yngre besökare, säger Lindeblad.

En av anledningarna till att han gjorde filmen var just att belysa en musikkultur som gjort avtryck och även att titta närmare på hur musik och politik samverkade under den här eran.

Musiknörd med förkärlek för hårdrock. En snabb beskrivning av Mattias Lindeblad. Kärleken till hårdrocken har visat sig i hans tidigare tv-serie We are Satan's people och i förra filmen Kiss och gitarristen som försvann. Den senare är något av en antites mot Barn av vår tid då Kiss brukar beskrivas som ett girigt, kapitalistiskt band.

– Ja, det är sant. Jag har inte tänkt på det tidigare. Men jag måste säga att jag är road av kopplingen mellan politik och musik.

Idén till Barn av vår tid började växa fram efter att Mattias Lindeblad fastnade framför ett foto där Olof Palme poserar med några av den tidens mest framstående artister.

– Det var från ANC-galan där hela svenska artisteliten medverkade. Här stod Tomas Ledin och Mikael Wiehe sida vid sida, vilket fick mig att fundera på hur det var möjligt i den tidens polariserade musikklimat. Fotot är från slutet av proggeran och på något sätt börjar filmen i proggens fall, säger Lindeblad, som förtydligar denna polarisering med att nämna att tio år innan ANC-galan häcklades Melodifestivalen av proggartister under parollen ”kamp mot kulturens kommersialisering”.

– Det var helt fantastiskt att denna parodi över Sveriges framgångar i schlagerfestivalen kablades ut i tv över hela Norden, konstaterar Lindeblad.

En annan faktor som gjorde Mattias Lindeblad fascinerad var hur den politiska musikrörelsen gjorde avtryck. ”Vi slåss – med kulturen som vapen – för ett socialistiskt samhälle” var mer än bara ett slagord. I den imponerande teater- och musikföreställningen Tältprojektet som berättade arbetarrörelsens historia visade man att det fanns handlingskraft. Många menade att resandet av det enorma tältet skulle gå att göra som en engångsföreteelse, men till slut blev det en landsomfattande turné med över 80 föreställningar och som besöktes av 100 000 personer.

– Det var peaken för musikrörelsen, ett unikt projekt. De gjorde det utan bidrag dessutom. Och under turnéns gång arbetade de vidare med projektet, ett exempel är hur de spelade in skivan Vi äro tusenden längs vägen. Många i Nacksving var verkligen superentrepenörer och skulle kunna gjort succé på andra sidan staketet men som hade andra ideal, säger Lindeblad.

Nacksvings starke man var Tommy Rander, vad betydde han?

– Den bilden jag fått är att han var viktig och att det krävdes att någon stod i spetsen och tog snabba beslut för att alla till sist skulle dra åt samma håll.

En kritik mot musikrörelsen har varit att det producerades kultur om män av män. Hur ser du på det?

– De var helt enkelt barn av sin tid, det var så det var på den tiden och andra frågor än jämställdhet sågs som viktigare.

Idealen om solidaritet och att dela lika var ett grundfundament för Nacksving. Ideal som kom att bli fallet för skivbolaget. När de stora stjärnorna Nationalteatern, Nynningen och framförallt Björn Afzelius började dra in stora pengar började allt krackelera.

– Det var som att tiden kom ifatt rörelsen, säger Mattias Lindeblad, som i filmen berättar om hur penningens makt till sist blev en faktor att räkna med och hur vänskapen mellan Tommy Rander och Björn Afzelius fick ett bittert slut.

Nacksving gick i konkurs 1987. Studion på Kungsgatan finns kvar och drivs i dag under samma namn.

– Studion är k-märkt och inget får förändras, så allt ser exakt ut som det gjorde förr i tiden. Det är som att gå rakt in i musikhistorien, säger Lindeblad.

Barn av vår tid är en högtidsstund för alla som gillar musik. Men Mattias Lindeblad hoppas även att filmens tema om ett annorlunda Sverige kan väcka tankar hos tittarna.

– I dag lever vi i en tydlig jag-era. Den här ”The age of the selfie”-kulturen som jag brukar kalla den är så oerhört tydlig, men här kan man istället se hur man organiserade ett tydligt vi, säger Mattias Lindeblad.

Fakta: 

Mattias Lindeblad

Född: 1972

Bor: Västra Frölunda, Göteborg.

Yrke: Journalist, författare och regissör.

Tidigare filmer: Allt som fanns var Okej (2012), Regissören som försvann - The Ninja Mission (2013), Siewert och sågklingan (2015), Kiss och gitarristen som försvann (2017).

Aktuell med: Dokumentären Barn av vår tid som sänds på SVT2 lördagen den 14 oktober.

Annons

Rekommenderade artiklar

Karaoke när den är som bäst

Glöm taffliga förinspelade låtar att sjunga till. På 2lång backas sången istället upp av ett inspirerat liveband.

Göteborgs Fria

En kväll då vi alla är poeter

Arrangemanget We are all poets ger möjlighet för alla att släppa fram sin inre poet. ”Vi vill skapa en trygg scen där folk kan komma och dela med sig av sina tankar och känslor”, säger Veronica Odetunde.

Göteborgs Fria

”Kortfilm ska ses på stor duk”

Kortfilmer får biopremiärer genom Folkets Bio. "Min film har visats på festivaler, nu får den en chans att nå en ny publik", säger Lia Hietala, regissör till Min homosyster.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu