Kommunens beslut en katastrof | Fria.Nu
Anna Olsson

Inledare


Inledare
Ensamkommande

  • Mina patienter behöver trygghet. Det betyder att de behöver bo kvar där de är trygga och har börjat rota sig och den platsen är Göteborg, skriver Anna Olsson.
Göteborgs Fria

Kommunens beslut en katastrof

Att de futtiga 2 miljonerna till ensamkommande ska användas till pynt som läxhjälp och psykologsamtal är helt absurdt när de inte har någonstans att bo, skriver psykolog Anna Olsson.

För några dagar sedan kom en kvinna till mig med en ung kille hon knappt kände men var mycket orolig för. Han ville inte leva längre utan hade bestämt sig för att ta sitt liv. Killen var blek, svart under ögonen och gav ett mycket slitet intryck. Han förklarade att han var slutkörd och inte orkade längre. Han hade ingen kvar som brydde sig om honom och han hade gett upp hoppet. Han förklarade att han hade fyllt 18 år i somras och hamnat utanför socialtjänsten ansvar och blivit placerad av Migrationsverket långt bort från Göteborg. Men han ville fortsätta att gå i sin skola så han hade sedan terminsstarten vandrat runt i Göteborg på nätterna. På morgonen hade han gått till skolan och på eftermiddagarna till bibliotek och försökt sova. Den mat han åt var i bamba. På helgerna åt han inte. När jag pratade med honom hade han inte ätit på nästan två dygn. Jag ställde några frågor, bland annat om han ville leva om han fick positivt svar på sin asylprocess. Jo, det var ju det hoppet som gjorde att han vandrat runt på nätterna. Men nu går det inte längre, förklarade han, jag har ingen kraft kvar utan jag vill bara dö.

Jag förklarar för den oroliga kvinnan att det den här pojken behöver är mat, sömn och någon som bryr sig om honom och att min bedömning är att hans självmordstankar kommer att avta om han får dessa grundläggande mänskliga behov tillgodosedda. Okej, säger kvinnan då får han följa med mig hem och jag ska handla på vägen så jag kan fylla hans skolväska med bananer och choklad. Framför mina ögon har en ny familj plötsligt uppstått, ett frivilligt familjehem. Efter några dagar ringer kvinnan till mig, nu med lättnad i rösten, och säger att han sover och äter som bara en utmattad tonåring kan. När jag träffar honom ytterligare några dagar senare har färg på kinderna och självmordplanerna är nerlagda, i alla fall så länge han får stanna i Sverige.

I regeringens höstbudget finns pengar avsedda för det jag och många vädjat om, nämligen att låta de unga bo kvar där de rotat sig och inte driva dem på flykt inom Sverige. Göteborgs kommun kommer få en del av dessa pengar, över 10 miljoner. Men kommunledningen har beslutat att endast använda en liten del av pengarna nu och inte till boplatser. Utan pengarna, drygt 2 miljoner, ska användas till så kallade mervärden, till exempel läxhjälp och psykologsamtal.

Kommunledningen och jag gör alltså helt olika bedömningar vad som behövs i detta akuta läge för den här pojken och andra ungdomar i hans livssituation. Som psykolog kan jag behandla krigsskadade och traumatiserade barn och till viss del lindra allvarliga psykiatriska symptom orsakade av asylprocessen. Men jag kan så klart inte prata bort hunger och brist på bostad. Jag anar också något annat i detta förslag, något som jag tycker är mycket oroväckande och som på sikt utmanar hela välfärdsstaten. För det förflyttar ansvaret för politiken, som skapat detta, till mig och mina patienter. Det förskjuter ansvaret från den strukturella nivå där besluten tas över ungdomarnas liv och ner i knäet på enskilda människor, i detta fall på mig som psykolog. Mina patienter reagerar som vi alla människor gör när vi försätts i en omöjlig livssituation när andra äger makten över ens liv. De försöker desperat försätta sig i trygghet. Jag som psykolog gör allt som står i min makt för att hjälpa dem, men i min psykologverktygslåda finns inte mat och bostad.

Mina patienter behöver trygghet. Det betyder att de behöver bo kvar där de är trygga och har börjat rota sig och den platsen är Göteborg. När ni fixat att de får bo kvar här kan vi börja snacka om läxor och fler psykologsamtal. För i detta desperata läge är ert förslag lika absurt och huvudlöst som att säga till hungrade när brödet är slut att de istället kan äta kakor.

Annons

© 2019 Fria.Nu