Jag har företrätt Kontantupproret i ett par år nu, en rörelse där flera organisationer gått samman för att motverka storbankernas systematiska arbete för att ta död på kontanter som betalmedel.

Bankernas drivkraft är enkel. De vill tjäna pengar, och digitala transaktioner är betydligt mer lönsamma för bankerna än transaktioner med sedlar och mynt.

Före år 2005 var kontanter något självklart. De betraktades som infrastruktur, som något nödvändigt för att få blodomloppet i samhällskroppen att fungera. Men 2005, i avregleringarnas guldålder, var det betalsystemets tur. Ansvaret för detta, som tidigare legat på Riksbanken, fördes nu över till de enskilda storbankerna som då såg sin chans. Genom en serie manipulativa metoder har de målmedvetet arbetat för att få bort kontanterna från samhället. Det ser vi nu resultatet av.

Enligt färsk statistik från Post- och Telestyrelsen, PTS, har antalet bankkontor, exklusive företagskontor och private banking, minskat med 12 procent mellan 2011 och 2016. I dag har bara omkring 40 procent av kontoren kontanthantering. Och nu planerar Handelsbanken att följa de andra storbankernas exempel och minska antalet kontor med ett sextiotal under de kommande åren. Samtidigt fortsätter bankomatdöden. Fler än 130 000 människor har i dag mer än två mil till sin närmaste bankomat.

Att bankerna lyckats driva igenom denna ”utveckling” under så kort tid förstår man när man har kunskap om hur ägarförhållandena i sektorn ser ut. Bankomaterna ägs nämligen av de fem storbankerna själva via sitt gemensamma bolag Bankomat AB. Och dessa fem storbanker äger också Bankernas depå från vilken all kontanthantering i Sverige utgår (som tidigare ägdes av Riksbanken).

Storbankerna äger i dag alltså alla betaltransaktioner, både kontanta och digitala, och kan på så vis prissätta sina tjänster som de behagar. Storbankernas monopolliknande situation ger dem en helt unik ställning på marknaden och gör det omöjligt för nya aktörer att etablera exempelvis konkurrerande bankomattjänster i landet.

Det är i sig inget konstigt att bankerna agerar som de gör. De är ju privata företag. Det konstiga är att vi var så naiva att vi trodde att det skulle gå att lämna en så viktig samhällsfunktion helt i händerna på privata aktörer.

Denna naivitet slår speciellt hårt mot glesbygden. Jag får under min tid som talesperson för Kontantupproret fortfarande så gott som dagligen hejarop och vädjanden från människor som uppmanar mig att föra kampen vidare.

Jag får höra många historier om bredband som inte fungerar, om banker som lägger ner kontor, monterar ner bankomaten och lämnar folk i sticket. Om frustrerade handlare som tvingas förvara stora dagskassor hemma med livet som insats eftersom de har många mil till en insättningsautomat. Om barn som måste betala halva sparbeloppet i avgift till banken för att tömma sin spargris.

Missförstå mig inte. Jag är ingen gnällspik. Självklart ska vi utnyttja ny teknik som på många vis underlättar och effektiviserar transaktioner. Men det ska inte ske på ett sådant sätt att det skapar stora problem för enskilda människor eller så att små föreningar och företag ställs inför problem som riskerar att kullkasta verksamheten.

Det är otroligt frustrerande att konstatera att samhället låter bankerna montera ned ett fullt fungerande system som människor behöver, utan att se till att det finns en fullt fungerande och robust ersättning. I dag gör det inte det, inte på långa vägar. Fiber och mobila lösningar är långt ifrån heltäckande och trots löften så går utbyggnaden fortfarande mycket långsamt.

Mobiltäckningen blir inte bättre av att regeringen blockerat delar i det mobila bredbandet som var tänkt för landsbygden och reserverar den till annan verksamhet. Och när det gäller fibertäckningen så bygger den på att enskilda personer i hundratals fiberföreningar ska orka med att klara utbyggnaden.

Det gör att många, även om viljan finns, helt enkelt inte har möjlighet att använda digitala lösningar.

Vi vill ha en levande landsbygd säger vi. Som turister på landet vill vi nog att loppisen, bygdefesterna, gårdsbutikerna och festivalerna ska vara kvar, verksamheter som är beroende av kontanter. Utländska turister räknar med att kontanter fungerar och känner sig ogästvänligt behandlade om de blir nekade att använda dem.

Det är alltså uppenbart att kontanterna inte kan avskaffas så lättvindigt. Det finns också andra starka motiv till detta, inte minst när vi ser hur sårbart vårt digitala samhälle är för allt från strömavbrott till avancerade hackerattacker. MSB, myndigheten för säkerhet och beredskap, har nyligen gått ut och rekommenderat människor att se till att ha kontanter i krisberedskap om betalsystemet skulle fallera.

Från politiskt håll finns också medvetenheten. Men där har det varit mer prat än verkstad. Regeringen har gömt sig bakom utredning efter utredning. Och nu räddades den igen eftersom oppositionen nu kräver en ny parlamentarisk utredning där Riksbankens roll ska ses över. I denna föreslår man nu att även en översyn av kontanthanteringen ska ingå. Man kan alltså andas ut igen.

Det betyder att om regeringen spelar sina kort rätt så kommer man inte att behöva fatta några obehagliga beslut i närtid. Utredningen ska nämligen inte vara klar förrän i maj 2019.

Därför är det oerhört angeläget att vi nu ställer krav på att frågan behandlas direkt via ett delbetänkande inom utredningen. Kommer man igång nu bör det inte vara omöjligt att vara klar till våren 2018, lägligt före valet.

Det är hög tid att riksdag och regering går in och visar var skåpet ska stå. En så viktig fråga ska inte lösas av storbankerna utan i en demokratisk process där folket får säga sitt.