Superhjälte, väx upp | Fria.Nu
  • Superhjältar har inspirerat barn genom årtiondena, men det är kanske dags för superhjälten att transformera sig själv till mer av en röst åt de som sällan hörs, skriver Aje Björkman.
  • Den senaste superhjältefilmen är Wonder woman, som lett till diskussioner kring huruvida superhjältar behöver identifieras med ett socialt kön överhuvudtaget eller om de kan vara vadsomhelst.
Fria Tidningen

Superhjälte, väx upp

Superhjälten som fenomen har fascinerat publiken sedan mitten av 1900-talet. Men vad representerar superhjälten i dag, med allt sitt historiska baggage? Aje Björkman guidar genom tre decennier av superhjältar.

Året var 1985. Jag, en femårig, tanig pojke, andades in. Jag samlade mod och andades ut, gjorde mig redo att hoppa från ett fönsterbräde på andra våningen i mitt barndomshem i Lyckeby, Blekinge. Beräknad sträcka från fönsterkarm till stenig mark: cirka fyra meter. Detta var min första kontakt med Superhjälten.

Runt min nacke, knuten i en oordnad fluga, hängde en handduk. Utöver kalsonger var handduken det enda som klädde mig. Jag föreställde mig att den svajade, men den hängde säkert slappt. Handdukens motiv: ett slitet tryck i färg av Stålmannen. Stålmannens vänstra arm var utsträckt, likt båda mina armar var utsträckta. Hans händer var stolta nävar. Mina var skakande knippen. Han flög, och nu skulle jag flyga. Och med en Stålmannen-handduk knuten runt halsen existerade inte risken att störta mot brutna eller stukade armar och ben.

Mamma var förstås inte av samma åsikt. Inte heller pappa. Innan jag hunnit sätta av mot luftens äventyr var pappas nävar om min magra överkropp. Uppmaningen var kort och koncis, ”gör aldrig det där igen”.

Jag gjorde det aldrig igen, försökte inte efterlikna en enda superhjälte. Och det var min barndoms relation, om än tillfällig, till Superhjälten: okomplicerad och kort. Jag inspirerades att flyga, och jag trodde mig kunna flyga. Bra så.

Spola framåt 17 år, till år 2002.

Jag var inskriven som student vid Lunds universitet och Superhjälten gjorde sig än en gång känd, denna gång genom Watchmen, Alan Moores och Dave Gibbons serieroman, ursprungligen publicerad 1986. Atli, en vän och studiekamrat, hade sagt att Watchmen var någonting att känna till. Han förklarade att det handlade om en samling brottsbekämpande individer i kostym, vissa med superkrafter. Han förklarade att det dessutom handlade om försök till reglering av dessa extra-parlamentariska brottsbekämpare, inspirerat av den latinska sentensen Quis custodiet ipsos custodes, på engelska: Who watches the watchmen? Jag hade ingen aning om vad Atli pratade om och frågade, ”Snackar du om superhjältar?” Atli förklarade att det inte handlade om superhjältar. Superhjälten, poängterade han, var död. Nej, förtydligade han, det handlade mer om vigilantism. Jag förstod väldigt lite men nickade, nyfikenheten väckt av begreppet vigilantism.

Det antal timmar det tog mig att vandra från pärm till pärm i Watchmen – timmar av talbubblor, komiska kostymer, grafiskt hypervåld, överhettad prosa och framtunga byster – var andra gången jag kom och, under relativt lång och oavbruten tid, var i närkontakt med Superhjälten. Superhjälten var bevisligen inte död. Superhjälten, fick jag förstå, var snarare dekonstruerad.

Frånsett de brister som kan anses finnas med Watchmen så bör Moore och Gibbons premieras för sin dekonstruktion av Superhjälten och superhjälte-genren. De visade, specifikt genom den tragiska figuren Rorschach, en traumatiserad och traumatiserande förkämpe för den kategoriska moralismen, att karaktären Superhjälte som minst rymmer ett stort mått av vigilantism, och att vigilantismen är en primärt konservativ impuls, en önskan om återgång till ett faktiskt eller föreställt dåtida status quo.

Detta var under studietiden Superhjälten för mig: problematisk och inte alltid särskilt god – framför allt inte då den konservativa impulsen gav upphov till fascistoida kraftuttryck – men betydligt mer intressant och relevant än okomplicerad godhet och antaget rättvis styrka. Om ingenting annat så förde Gibbons och Moore Superhjälten in i dess truliga tonår. Bra så, tänkte jag. Mycket bra.

Spola framåt och stanna nu, i dag, år 2017.

Den västerländska populärkulturen har under cirka två decenniers tid dränkts i Superhjälten. Superhjälten har, sägs det ofta, vuxit upp och tagit steget in i de finare salongerna, många gånger via kritikerrosade röda mattor. Och det är delvis sant. Superhjälten är nuförtiden inte bara en publik- utan även i många fall en kritiker-succé. Christopher Nolan introducerade en litet vuxnare version av Batman, och kritiker hummade belåtet. Iron Man dök upp som en charmerande arrogans materialiserad – och det uppskattades. Vid sidan om Iron Man lades långsiktiga planer på att introducera ensemblen i The Avengers, och i dag kan Captain America springa och hoppa omkring i sin USA-färgade och åtsittande kostym, mask och sköld utan att det främst ses som osmaklig jingoism.

Det är inte fel att tala om denna period, en snart två decennier lång period, som en renässans för Superhjälten, i alla fall vad gäller kvantitet och ”box-office”-framgångar: superhjälte-filmer tenderar att generera miljardvinster. Men om du anlägger ett kritiskt öga och tittar lite närmre, förbi skogen av sedlar och bibliotekslånga affärsplaner, så ser du med stor sannolikhet att Superhjälten som karaktär till stor del är kvar i sin truliga tonårsperiod, kvar på samma plats där Watchmen lämnade över, om än med viss variation och viss vilja till evolution. Som exempel på viss evolution kan Marvels Netflix-satsningar Jessica Jones och Luke Cage nämnas, två pop-kitschiga serier som närmar sig samtidsrelevans med resonemang om patriarkala maktstrukturer och strukturell rasism. Vidare kan nämnas att både Marvel och DC har försökt utveckla och problematisera vigilantism-temat, specifikt genom filmerna Captain America: Civil War och Batman v Superman: Dawn of Justice, den förra betydligt mer framgångsrikt än den senare. Men förutsatt att Superhjälten inte ska driva ut mot den esoteriska periferin av specifikt vit-pojke-eller-man-fascination och lusta till kostymklädd våldsestetik, där den primärt kom från, krävs att den gör sig betydligt mer samtidsrelevant – och framför allt betydligt mer representativ.

Superhjälten som karaktär är en behållare som kan fyllas med vilka identiteter som helst – och mer än så – och då ser jag längre ingen anledning att inte avkräva att denna behållare fylls med de identiteter som sällan syns och hörs, vilket förenklat är allt som inte främst är vitt och/eller manligt. Vidare behöver Superhjälten sluta överkompensera med stiliserat våld mot fiktiva monster. Det finns verkliga monster att bemöta, och det finns mängder med faktiska problem att prata om: symboliskt som reellt förtryck, för att inte nämna det faktum att jorden svettas sönder.

Detta är Superhjälten för mig just nu: en trulig men särbegåvad tonåring som rymmer potentialen att bli en politisk, social och kulturell röst åt dem utan röst; en särbegåvad tonåring som rymmer potentialen att ge upphov till populärkulturella memes som inspirerar andra utöver vita, små pojkar att flyga.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Vi är peppade på final”

Från Andra Långgatan till SM-finalen i Stockholm ­ – hos laget Quizters är förhoppningarna stora inför årets SM i musikquiz.

Göteborgs Fria

Folkligt SM i musikquiz

Sveriges musikkunnigaste ska krönas i Musikquiz-SM. Ett SM som startades ur viljan att göra quizzandet mer familjärt och folkligt.

Göteborgs Fria

Världens dryga kusin, kulturen – En ambivalens

En avhandling från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, författad av forskare John Ambrecht, hävdar att kulturen är värd mer än det vi betalar för den. Aje Björkman resonerar kring vad som händer med kulturen när den ska kvantifieras och drar en oväntad slutsats.

Landets Fria

Ofokuserad film om nätpiraterna

Den tjugosjätte november 2012 fälldes den slutgiltiga domen i The Pirate Bay-rättegången. Fredrik Neij, Peter Sunde, Gottfried Svartholm Varg och Carl Sundström ansågs skyldiga till medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. I dokumentären The Pirate Bay, Away From Keyboard (TPB AFK) får vi följa förloppet fram till slutgiltig dom, och det är en ofokuserad resa.

Skånes Fria

© 2019 Fria.Nu