Rebellstaden Neapel befriar sina rum | Fria.Nu
  • Grannskapskommittén i stadsdelen Montesanto vid den lokala kvartersfesten ”Sgarrupato”.
  • Chiara Palumbo, aktiv i Montesantos grannskapskommitté
  • En av många demonstrationer i Neapel på senare år mot åtstramningspolitiken.
  • Rörelsen Massa Critica arbetar för att stadens framtid inte längre ska diskuteras i slutna rum, berättar Mauro Pinto.
  • Montesanto är ett kvarter som drabbats hårt socialt och ekonomiskt i krisens Italien.
  • Boende i Montesanto diskuterar hur de vill att den lokala parken ska utformas.
  • Det före detta ungdomsfängelset Lo Scugnizzo Liberato är en av de övergivna kommunala byggnader som enligt ett nytt lagtillägg kan ockuperas och förvaltas om de kommer allmänheten till godo.
  • Den framtida utvecklingen av det stora övergivna stålindustriområdet Bagnoli har blivit en viktig stridsfråga för rörelsen.
  • Bostadsnätverket Magnammace o Pesone finns sedan fem år tillbaka i Neapel. Huset på bilden ockuperades för lite mer än ett år sedan och flera familjer har fått tak över huvudet.
Fria Tidningen

Rebellstaden Neapel befriar sina rum

Neapel har under de senaste åren drabbats hårt av nedskärningar i krisens Italien. Men när institutionerna misslyckas träder en självorganiserad rörelse in för att skapa en gemensam och inkluderande stad. Fria Tidningen följde med på kvartersfest i Montesanto.

En fotboll flyger genom luften och landar på marken på andra sidan stängslet. Vi befinner oss i kvarteret Montesanto i centrala Neapel, i nedre delen av parken Ventaglieri. En stenlagd del av parken som nästan alltid står övergiven, som fungerar som en genomgångspassage snarare än en mötesplats. Förutom fotbollsplanen intill förstås; den är nästan alltid full med dribblande ungar.

Denna lördag har parken blomstrat upp tack vare den lokala kvartersfesten ”Sgarrupato”. Solen skiner från en regnbågstrimmad himmel, mattälten är fulla med läckerheter och på scenen soundcheckar bandet inför kvällens konsert. Nedanför trapporna som leder upp mot Montesantos höjder pågår vattenfärgsmålning och lek för de allra minsta.

”O Sgarrupato” är ett napolitanskt klagouttryck för någonting som är förfallet och nedgånget, lämnat åt sig självt. Precis som Montesanto – ett kvarter som drabbats hårt socialt och ekonomiskt i krisens Italien. Under våren har Kampanien-regionen beslutat att flera av lokalsjukhuset Pellegrinis avdelningar ska stängas och kvartersfesten är anordnad i protest mot detta.

Chiara Palumbo är i full färd med att dela ut flygblad. Hon är aktiv i Montesantos grannskapskommitté och en av initiativtagarna till lördagens sammankomst. Under våren har hon tillsammans med vårdarbetare och boende i kvarteret organiserat otaliga kvartersmöten och demonstrationer för att rädda sjukhuset.

– Så fort beslutet blev offentligt i början av april organiserade vi oss för att stoppa nedläggningen. Det här beslutet påverkar inte bara boende i kvarteret, utan hela Neapel. Under de senaste åren har flera sjukhus fått stänga i staden och tillgången till offentlig vård försämrats. Vi vill inte bara att sjukhuset ska finnas kvar, utan att vården generellt ska förbättras.

Chiara menar att den lokala självorganiseringen i Montesanto varit avgörande för att väcka opinion.

– Det här är ett kvarter där det varje dag pågår en lokal självorganisering, där alla möjliga sociala verksamheter bedrivs. Om du går uppför trapporna här hittar du till exempel en ockuperad fritidsgård. Under flera år har vi organiserat oss i protest mot nedskärningarna och med den här kvartersfesten försöker vi knyta samman våra erfarenheter och få människor att mötas, säger hon.

På kvartersfesten träffar jag också Enzo Piccegna, aktiv i bostadsnätverket ”Magnammace o Pesone”.

– Sedan fem år tillbaka finns det här nätverket, som på napoletanska betyder ”vi äter upp hyresräkningen”. Människor som lever under svåra ekonomiska omständigheter har genom bostadsockupationer fått tak över huvudet – oftast handlar det om hela familjer. Vi ordnar mottagningar där man kan skriva upp sig på väntelistor, som baserar sig på behov och kötid.

Under de senaste fem åren har en våg av ockupationer svept genom Neapel. Det rör sig om alltifrån bostäder och universitetsbyggnader, till övergivna större byggnadskomplex. Platser som en gång i tiden fyllt helt andra institutionella syften. Nedgångna klosterbyggnader, militäranläggningar, före detta fängelser, sjukhus och skolor. Det är platser som fungerar som befriade rum i staden och vars praktiker står i radikal motsättning till deras förflutna. Under parollen ”Né pubblico, né privato, comune” (varken offentligt eller privat, gemensamt) söker man sig bortom både stat och marknad för att praktiskt och kollektivt omskapa staden.

Förra våren införde stadens borgmästare, den vänstersinnade tidigare antikorruptionsjuristen Luigi de Magistris, ett tillägg i kommunallagen för att legitimera de ockupationer som redan var ett faktum i Neapel. Den så kallade deliberan innebär att övergivna kommunala byggnader kan ockuperas om de kommer allmänheten till godo.

Det före detta ungdomsfängelset Lo Scugnizzo Liberato är en av de åtta allmänningar i staden som omfattas av det nya lagtillägget. Här, i övre delen av Montesanto, träffar jag Mauro Pinto. Han har precis kommit hem från mötet Fearless cities i Barcelona. Ett möte som samlat deltagare från 40 länder runtom i världen, från Valparaiso i Chile till Jackson i USA till Rojava i Kurdistan. Rörelser och medborgarplattformar som med den så kallade municipalismen som utgångspunkt diskuterat hur städer kan utformas och styras utifrån en radikal deltagande demokrati.

Mauro Pinto åkte dit tillsammans med flera andra aktivister från stadens sociala center för att dela med sig av Massa Criticas erfarenheter.

– Massa Critica är ett rörelseprojekt för allas rätt till staden, som majoriteten av de sociala centren i staden är en del av, berättar han.

Rörelsen bildades i upptakten av kommunalvalet för snart tre år sedan.

– Vi kände att vi var tvungna att organisera oss mot nedskärningarna. Till en början ordnade vi öppna möten på torgen och bjöd då också in Luigi de Magistris, som senare kom att väljas till borgmästare.

Men till skillnad från liknande rörelser, såsom Barcelona en comú i Spanien, har Massa Critica valt att inte kandidera till kommunen.

– Vi ville skapa en koordinering och en diskussion mellan de självförvaltade platserna i staden, någonting som tidigare inte funnits. En rörelse som konfronterar institutioner, som bromsar utförsäljningen av offentliga tillgångar och som ser till att stadens framtid inte längre diskuteras i slutna rum, berättar Mauro Pinto och fortsätter:

– Utmaningen för oss ligger i att omforma det politiska beslutsfattandet så att människor i kvarteren ska kunna delta, liksom att normalisera allmänningarna och självorganiseringen som pågår i Neapel. Det har vi delvis lyckats med genom deliberan som infördes förra våren.

Mauro Pinto menar att ett kollektivt resursförvaltande kan ersätta det demokratiskt urvattnade styret och på sikt också förändra institutionerna i sig själva. Självorganiseringen är både en reaktion på korruptionen och det politiska vanstyret liksom ett svar på avsaknaden av grundläggande behov. Men framför allt handlar det om att omforma staden i sin helhet och föra över makten till invånarna.

Massa Critica som social plattform omfattar inte endast de centrala delarna av Neapel – lika viktiga är de kamper som pågår utanför stadskärnan. I distriktet Bagnoli – med utsikt över Neapelbukten och den lilla ön Nisida – ligger ett övergivet stålindustriområde två kvadratkilometer stort. Den sista masugnen släcktes för över 20 år sedan men fortfarande står fabriken kvar i nästan intakt skick på det övergivna fältet.

I Bagnoli har förorenat avfall samlats i årtionden, saneringen uteblivit och området lämnats åt sitt öde. För tre år sedan tillsatte den dåvarande Renzi-regeringen en särskild kommissionär att ansvara för återvinningen av Bagnoli. Beslutsfattandet ligger nu på nationell nivå, vilket öppnat upp en institutionell konflikt mellan regeringen och borgmästaren. Området behöver saneras för att Neapels stränder ska bli användbara igen. I dag är det omöjligt att bada på stränderna och många löper hälsorisker när de gör det ändå.

När jag frågar Mauro Pinto om situationen i Bagnoli blir han allvarlig.

– Snart kommer regeringen presentera sina planer för Bagnoli. Det som sker nu kommer att bli avgörande för vad vi som sociala rörelser kan åstadkomma i staden. Bagnoli är just nu som ett enda tomrum. Antingen kan man värdera marken och spekulera på området – eller så kan det bli startpunkten för att skapa en annan framtid, en annan form för hur vi vill att det här samhället ska vara.

Annons

Rekommenderade artiklar

På jakt efter plasten som aldrig försvinner

Intervju

Tio ton skräp beräknas det bli under säsongen ­– ändå är det att skrapa på ytan. GFT följer strandstädarna i kampen mot plasten längs våra stränder.

Göteborgs Fria

”Finansmarknaden måste ta större ansvar”

En ny forskargrupp ska hjälpa till att göra finansmarknaden mer etisk, och ta ett större ansvar för såväl samhälle som miljö mot bakgrund av det senaste decenniets finanskris och klimathot.

© 2017 Fria.Nu