Inga liv är sörjbara inom europeisk flyktingmottagning | Fria.Nu
  • Christoffer Eliasson har under våren arbetat på ön Lesbos i Grekland, känd för att vara många flyktingars första kontakt med Europa
Fria Tidningen

Inga liv är sörjbara inom europeisk flyktingmottagning

Att bevittna det europeiska flyktingmottagandet med egna ögon ger en bild av en kontinent som ständigt sviker sina medmänniskor, skriver Christoffer Eliasson och Sabina Gušic.

”Att bli en flykting” är i sig inget psykologiskt fenomen, utan ett juridiskt och sociopolitiskt sådant. Vanliga människor tvingas överge sina hem. Att söka skydd är i grunden att nyttja människans grundläggande förmåga till relaterande: ”Här är jag, och jag ber dig hjälpa mig".

Det är april 2017, jag är i Mytilene på den grekiska ön Lesbos och promenerar på klippan längs havet. Jag tittar ner och får se en skymt av något som jag inte vågat föreställa mig. Där havet möter de vassa stenarna ser jag en flytväst, storlek mindre, samt vad jag kan anta delar av en båt, helt tillintetgjord. Jag finner mig själv mållös, undrandes över dessa öden med en förhoppning om att de överlevt resan. Vad har i så fall hänt dem, har de fått hjälp, var har de tagit vägen?

På Lesbos finns också Moria Detention center, ett flyktingfängelse. Det omges av stängsel, mycket taggtråd och än mer obehag. Barn, unga och vuxna är inlåsta i den gassande solen. Vakterna har höga kängor och blåa uniformer. Här finns sönderslitna tält och en del baracker. Stämningen är djupt tragisk och jag kan inget annat än fyllas av en känsla av skam och avsky för vad ett europeiskt flyktingmottagande innebär. Detta liknar ett ”Skuggornas rike” där Europa blickar bort och har förlagt denna skamfläck i evig skugga utan insyn, fyra timmars flygresa hemifrån.

Under resan till Lesbos väcks många frågor. Hur går våra liv vidare när små barn drunknar i Medelhavet, på en sträcka inte längre än sex kilometer? Hur kunde den politiska retoriken i november 2015 omvandla det stora antalet människor på flykt till ett narrativ om volymer? Där den enda utvägen beskrevs med panik i rösten, att stänga våra gränser och ta en paus från andras lidande. Mot bättre vetande har man infört tillfälliga uppehållstillstånd och omöjliggjort familjeåterförening.

Svektrauma, eller engelskans betrayal trauma, är ett begrepp myntat för att beskriva komplexiteten i de svåra upplevelser som inte bara väcker skräck, utan också känslan av svek. Ett svektrauma är orsakad av någon eller något som vi litat på eller förväntat oss omsorg från. Det europeiska ”flyktingmottagandet” är ett tragiskt exempel på ett svektrauma av enorma proportioner. Barn och vuxna har lämnat sitt hem, begett sig ut i världen för att söka nåd och hjälp av andra medmänniskor men istället nekas, fängslas eller dör.

”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig”, är Nietzsches ord. Men kanske är det också så att om vi undviker avgrunden och förnekar den så stirrar den än mer tillbaka på oss för att slutligen bli en del av oss vi aldrig uppmärksammar. Den avgrund som miljontals människor på flykt befinner sig i i dag är en del av oss alla och oviljan att sörja för dessa liv är grunden för en destruktiv gemensam framtid.

Men det är framförallt ett svek vi gör oss skyldiga till gentemot de som redan förlorat så mycket. Att avgrunden redan smugit sig in till oss vittnar en kort notis i DN (19/5 2017) om. Nu kommer även barn att kunna tas i förvar i väntan på avvisning och polisen kommer kunna placera personer i häkte. Bilderna från Moria gör sig påminda. Hur står det till med samhället när barn på flykt omhändertas av polisen och placeras i häkte?

Krigets människovåld gör människor till objekt, splittrar livets väv, raserar samhällen och angriper själva kärnan i vår existens, nämligen tilliten till andra människor. Särskilt barn som växer upp under dessa förhållanden riskerar att påverkas negativt i sin utveckling mot vuxenvärlden. Därför är det en nödvändighet att människor på flykt får sitt människovärde erkänt och möts med ett omsorgsfullt omhändertagande. Våra sociopolitiska strukturer och myndigheter behöver besvara de nödställdas rop på hjälp med att relatera till de som subjekt med livsviktiga liv värda att sörja för. Sveriges politiker kan börja med att:

Riva upp den begränsande asyllagstiftningen.

Stoppa utvisningar till konfliktdrabbade länder såsom Afghanistan.

Amnesti för ensamkommande barn och unga.

Annons

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

En av fyra saknar hjälpmedel

Regeringens hjälpmedelsutredning är nu klar. Uppdraget var åtgärder som ökar delaktigheten i samhällslivet och gör hjälpmedelstilldelningen mera likvärdig över landet – något som kräver en rättighetslag, skriver Neuroförbundet.

Göteborgs Fria

© 2017 Fria.Nu