Krönika


Christer Sanne
Landets Fria

Tjänstedilemmat är ingen sjuka

Mer vård, skola och omsorg kräver att dessa sektorer får en större andel av samhällets resurser.

Min frisör berättade att när han började för snart 50 år sedan tog han 10 kronor för en klippning. Nu tar han flera hundra; jag går hem och räknar ut att om min årslön hade stigit lika mycket skulle den vara två miljoner.

Inte så att jag missunnar honom. Han gör ett bra jobb. Men han kan inte klippa fler huvuden per timme med sina saxar. Metallarbetaren kan däremot göra många fler saxar på samma tid tack vare robotisering och annan teknik. Det är så vårt välstånd utvecklas, vi blir rikare därför att produktionsförmågan utvecklas. Men inte för alla uppgifter. Barnomsorg kräver oftast oförändrad bemanning om inte kvaliteten ska sjunka medan tjänster som kan datoriseras utvecklas snabbt. Och det är mycket lättare att rationalisera tillverkningen av mobiltelefoner än av bostäder.

Alla löner måste ändå utvecklas något så när lika. Frisören och barnskötaren måste få högre lön även om det mest är metallarbetaren och telefonmontören som blir produktivare. Då blir också klippning och barnomsorg dyrare, särskilt jämfört med saxar och telefoner. Och det blir allt dyrare att bygga och bo jämfört med att köpa tekniska prylar. Det här är inte svårt att förstå. Metallarbetaren och barnskötaren kan säkert resonera sakligt vid köksbordet om att deras jobb har olika förutsättningar.

Nästa steg är knepigare. Persontjänsterna blir alltså dyrare och de flesta finns inom vård, skola och omsorg. I välfärdsländer är de – på goda grunder – skattefinansierade. Därför tror många ekonomer och politiker att tillväxt kan ge mer resurser som kan sättas in på till exempel omsorg. Det är inte sant. Om näringslivet tack vare en teknisk utveckling – som är allas och ingens förtjänst – kan producera mer och höja lönerna så måste även vårdpersonalen få bättre betalt. Omsorgen blir dyrare och vi är tillbaka på ruta 1. Det gäller för övrigt även för kultursektorn och oavsett om tjänsterna utförs i offentlig eller privat regi. Mer vård, skola och omsorg kräver att dessa sektorer får en större andel av samhällets resurser. Det betyder högre skatter.

Detta är ”tjänstedilemmat” men en del ekonomer talar om det som en ”kostnadssjuka”. Det ”sjuka” – har en ekonom förklarat för mig – är att den ekonomiska tillväxten sjunker när persontjänsterna blir fler. Ekonomernas prio ett är fortfarande tillväxt. I själva verket är det mycket friskt att en ekonomi utvecklas eftersom resurserna ökar, totalt sett, så att fler kan ägna sig åt sådant vi vill ha, till exempel vård, kultur och utbildning. Men då måste också resurserna styras dit. Vill vi behålla välfärdsstaten måste skatterna höjas.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu