• Syftet med festivalen var att lyfta fram kreativt slöjdande och ekologiskt bygghantverk. Det arrangerades bland annat workshops, kurser hantverksmarknad, retroloppis och föreläsningar.
  • Lotta Norrman tillverkar skjortor, kappsäckar och sydväster av gamla segeldukar.
  • Bettina Wingolf gör allt från sulor och yttervantar till madrassstoppning och fiskeredskap – av hästtagel.
  • Reidar Ek tycker sig inte se något stort intresse för knivskapande i Sverige.
Landets Fria

”Hantverkskunskaper gör att vi blir friare”

20–21 maj samlades hantverkare och slöjdintresserade på festivalen Reko på Nääs i Lerum. Landets Fria Tidning fanns på plats för att prata om vikten av att skapa själv och varför vi ska ta vara på våra hantverkstraditioner.

”Jag gillar känslan i gamla saker”

Lotta Norrman har hittat ett sätt att kombinera sitt båtintresse med passionen att skapa egna kläder och saker. Av gamla segeldukar tillverkar hon skjortor, kappsäckar och sydväster.

När Lotta Norrman började intressera sig för skutsegling upptäckte hon även de vackra bomullsseglen som många gamla skutor var utrustade med. Tanken slog henne att det borde gå att tillverka kläder och andra föremål av de slitstarka seglen.

– Tygen kan kännas på många olika sätt. En del är kraftiga och andra är riktigt tunna och passar att göra skjortor av, säger hon och visar en skjorta sydd i ett tyg som nästan känns som silke.

Genom kontakter i båtvärlden får hon tag på gamla segel att skapa något nytt av. Oftast är det segel som är tillverkade på 1950-talet eller ännu tidigare. I de fall där hon vet vilken båt seglet kommer från brukar hon skicka med en liten lapp som kort beskriver båtens historia, och ibland broderar hon båtens namn på plagget. Lotta Norrman syr även kläder av gamla linnedukar.

– Jag har alltid gillat det här med återbruk. Jag gillar känslan i gamla material. Och det känns viktigt att ta tillvara sådant som bara blir liggande. Det här är material som har hållit i en massa år och kommer att hålla i många år till så det är roligt att kunna göra något användbart av det.

Bakom arbetet finns också en tanke om att vara ett alternativ till textilindustrin.

– Det är en fruktansvärd industri och allt vi kan göra för att utmana den är bra.

I sitt arbete som slöjdlärare märker hon att barn och unga inte har samma förkunskaper inom slöjd- och hantverk som de hade för 25 år sedan.

– Föräldrarna har inte lika stort intresse för att det ska föras vidare i dag. Så det finns mycket att jobba på. Sedan är det ju ändå många som tar upp intresset när de blir äldre.

Varför är det viktigt att föra vidare kunskaperna att tillverka egna kläder och andra saker?

– Vi gör oss själva en stor otjänst när vi inte lär oss arbeta med material över huvud taget. Det gör att vi blir väldigt pengaberoende, om du inte ens kan laga dragkedjan i byxorna måste du hitta pengar för att köpa nytt. Att vi har hantverkskunskaper gör att vi blir friare.

Med pinnar och tagel som materialbank

Hästtagel har använts för att tillverka bruksföremål genom alla tider. När Bettina Wingolf upptäckte att det inte fanns någon samlad dokumentation över hantverket bestämde hon sig för att skriva Tagel – en annorlunda hästbok.

Vid Bettina Wingolfs marknadsbord står skärmar som utgör en liten utställning om allt som tagel har använts till genom historien. Där finns allt från sulor och yttervantar till madrassstoppning och fiskeredskap.

– Det är ett material som oftast bara nämns i förbifarten. Folk känner inte till att det har använts till så mycket mer än stråkar och borstar, säger hon.

Hon är både slöjdare och ”gammal hästtjej” och lockades av kulturhistorien i taglet. Förutom att skriva taglets historia rymmer boken konkreta saker som det går att tillverka i materialet.

Hon säljer själv bland annat borstar och brickvävda armband av tagel. Ofta är det kombinerat med hennes andra favoritmaterial att slöjda i, som är pinnar. Av dem skapar hon pennor, brödpickare, ljusstakar och andra bruks- och prydnadsföremål.

– Jag är jättemycket ute i skogen och kan gå igång på en pinne. Jag låter alltid pinnarnas form bestämma vad det ska bli, det är därför det är så roligt.

Bettina Wingolf tycker också att det är viktigt att föra vidare hantverkstraditionerna till kommande generationer.

– Det är ju rötterna. Hela kulturen bygger på att man tog det man hade och gjorde det man behövde utifrån sin uppfinningsrikedom.

Han är vass på knivkonst

Knivmakaren Reidar Ek gör aldrig en kniv som är lik en annan, och tycker om att experimentera med bärnsten, renhorn och gullregnsträ. ”Jag sätter mig och tänker på hur det ska se ut och så gör jag det så.”

För 30 år sedan köpte Reidar Ek ett ”gör din egen kniv”-set på en marknad, med knivblad, träbit och läder.

– När jag hade gjort den tänkte jag ”fan det här kan jag göra bättre själv”.

Sedan dess har knivskapandet varit en kär hobby. Han gör allting själv förutom knivbladen och tycker om att prova fram olika kombinationer.

– Jag har gjutit in bärnsten i epoxiharts i någon kniv. Favoritmaterialen till skaften är masurbjörk och gullregn, det är vackra träslag. Trä är ett väldigt formbart material att arbeta i, och så doftar det så gott.

Knivarna säljer han på marknader runt om i Sverige. Men det är oftast en ren förlustaffär menar han.

– Jag lägger ut i snitt 600 kronor för materialet, och kan jag få 300 för kniven så är jag nöjd. När jag har sålt alla knivar jag gjort under året kan jag åka hem och börja jobba på nya.

Han tycker sig inte se något stort intresse för knivskapande i Sverige.

– Vi är väl upp emot 75–80 år de flesta som håller på nu. Det är synd, hantverk är viktigt för framtidens människor. Du lägger ju ner lite av din personlighet i det du gör och varje sak är unik. Det går inte att gå och köpa något likadant.

"Ull är ett underbart naturmaterial"

Malin Ajnestål lärde sig tova av sin mamma redan som sexåring. I dag skapar hon färgsprakande kuddar i ull från sin brors får.

– Genom skapandet kan jag få utlopp för något slags kreativitet, jag får leka med färger och former, säger Malin Ajnestål.

Hon har tovat i nästan hela sitt liv, och hållit kurser i tovning, spinnande och kardning vid sidan av det egna skapandet.

– Ull är ett fint naturmaterial med underbara egenskaper, det svalkar när det är varmt och värmer när det är kallt, även när det är fuktigt. Det är dessutom miljövänligt och det finns gott om ull i Sverige.

Själv får hon ullen från sin brors gård. Hon kardar och färgar den med syrafärger innan det är dags för tovning.

– Jag har en kardningsmaskin som min pappa har satt en motor på för att det ska gå fortare.

Tovningen gör hon med hjälp av en enkel pinnvävsjalusi där hon rullar in sjok av ullen för att skapa tovade plattor till kuddarna.

– När jag rullar den fram och tillbaka hjälper pinnarna till att tova ullen. Det går fortare än att stå och gnugga mot en tvättbräda.

Under 1970-talet var det brist på folk som kunde tova berättar Malin Ajnestål, och studieförbunden sökte med ljus och lykta efter personer som kunde leda studiecirklar. I dag har intresset blommat upp.

– Då gjordes det mest grejer i svart och vitt och mest bruksföremål. Nu är det mer konstfullt och flärdfullt.

Varför är det viktigt att tovningskunskapen lever vidare?

– Jag tror att det är bra att värna om vårt ursprung. Det här är ju ett av de äldsta sätten att framställa textil och det är samma teknik som krävs nu som användes för 200 år sedan.

Fakta: 

Reko på Nääs

Festivalen arrangerades 20–21 maj vid Nääs slott i Lerum, Västra Götaland. Bakom festivalen stod Slöjd i Väst och centrumet Slöjd- och byggnadsvård på Nääs.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu