Nationalism och hbtq-kamp i ohelig allians | Fria.Nu
  • Anna-Maria Sörberg är journalist med ett mångårigt förflutet i den svenska queerrörelsen. Med boken Homonationalism undersöker hon den europeiska nationalismens påstådda hbtq-vänlighet.
Fria Tidningen

Nationalism och hbtq-kamp i ohelig allians

I sin nya bok Homonationalism undersöker Anna-Maria Sörberg hur en av samhällets mest föraktade grupper, hbtq-personer, i modern tid kommit att spela stor roll för nationalismens framväxt. ”I dagsläget kan man se vilken politiker som helst i västeuropa med en pride-flagga”, säger Anna-Maria Sörberg.

Om det är någonting Anna-Maria Sörberg visar tydligt i sin undersökande bok Homonationalism är det att högerextremismen lyckats appropriera hbtq-rättigheter och tvinga in dem i sin egen ideologi. Extremhögern har under 2000-talet lyckats integrera hbtq-frågan i sitt ideologiska projekt; nationalismen.

– Man har ett övergripande mål, vilket är att slå split mellan olika grupper genom att utmåla framför allt muslimer som det stora hotet. I det arbetet har nu hbtq-rättigheter trätt in som ett effektivt slagträ. Att högerextremister har kommit fram till det beror på en lång historia av urvattning av hbtq-frågor. Det börjar i Europa med den holländske politikern Pim Fortuyn.

– Den moderne, homosexuelle mannen som går in på den politiska scenen och säger att ”vi här i Europa har skapat hbtq-rättigheter. Det är vi här i västerlandet som vet hur de ska förvaltas, vi är toleranta för alltid”. Då gäller det också att försvara dessa rättigheter, nästan som i ett krig mot ”de andra”.

Enligt Anna-Maria Sörberg var det Pim Fortuyn som lade grunden för giftermålet mellan hbtq-rättigheter och nationalism i Europa under tidigt 2000-tal. Sedan dess har äktenskapet fortsatt i både den extrema form han representerade och i vad Sörberg kallar för den ”flaggviftade” formen:

– I dagsläget kan man se vilken politiker som helst i västeuropa med en pride-flagga, en god intention men högst symboliskt. Utan att definiera vad ett arbete för queerfrågor innehåller och ofta utan att själva ha varit en del av kampen upprepas ett ”vi är för hbtq-rättigheter”. Västerländska politiker får sällan någon motfråga när de säger att de är för hbtq-rättigheter, välviljan och toleransen förutsätts innehålla allt. Högerextremisterna är ju inte dumma, de ser att det bara är att kliva in på scenen och plocka här.

Många högerextremistiska falanger uttrycker själva avsky mot hbtq-personer och ”sexuella avvikare” och har en lång historia av hbtq-fientlighet, ändå väljer de att framhålla just hbtq-rättigheter som ett tecken på att deras nation är mer utvecklad än den som invandrarna är skolade i:

– De vet att de i dagsläget inte behöver leva upp till någonting när de säger sig försvara hbtq-rättigheter. De vill bara gå in i folks medvetanden och plantera idén om att människorna som kommer hit är bakåtsträvare medan vi här är moderna. De spelar på tillfälliga allianser, nästa dag återgår man till transfobin och homofobin.

– Detta är extremt kulturkonservativa grupper som inte på något sätt är intresserade av att rucka på heteronormativa ordningar.

Sörberg fortsätter:

– Det är inte heller helt enkelt så att detta är en tydligt avskild grupp, det finns ganska många inom hbtq-gruppen som också är konservativa. Min poäng är att det inte finns en tydlig hbtq-politik, inte ett ”vi” som håller på med hbtq-frågor. Den konservativa högern vill utmåla det som att hbtq-agendan består av några få punkter som vi driver främst: giftermål, rätten att göra militärtjänst och andra isolerade rättigheter. I själva verket är det inte alls där vi befinner oss och det är det jag vill ta tillbaka. Rätten till diskussionen. Detta är ett fejkat enande i en offentlighet som inte motsvaras av verkligheten. Hbtq-personer drabbas av rasism, ökade inkomstskillnader och klasskillnader precis som alla andra.

Begreppet ”homonationalism” myntades av forskaren Jasbir Puar och syftar till att ringa in en rörelse som utmärkte sig främst under 2000-talets första hälft med händelser som den elfte september i USA och mordet på Pim Fortuyn i Europa. Homonationalisterna kan betraktas som en ny, högervriden motsvarighet till 1970-talets queeraktivistiska rörelser, ett slags hbtq-kämpar med fascistoida drag helt enkelt:

– Homonationalismen står på främst två ben: det ena är det som Jasbir Puar skriver om, alltså nationalismen och kriget efter elfte september. Det andra benet är den nyliberala framväxten av mångfaldspolitik och den så kallade ”tredje vägen”-politiken. Den har använt sig och påverkats av hbtq-frågor på ett sätt som saknar motstycke inom någon av de andra sociala rörelserna. Det går tillbaka till 1990-talet, då man blev hungrig på makt och därmed kompromissade med en hel del av de radikalare frågorna man drivit från 1970-talet och framåt.

Homonationalism representeras främst av homosexuella män. Det finns liten eller ingen representation av transpersoner, lesbiska eller andra hbtq-personer inom rörelsen utan det är män som tidigare nämnda Pim Fortuyn, Avpixlats Jan Sjunnesson och Breitbart News Milo Yiannopoulos. Enligt Sörberg beror detta delvis på de homosociala miljöerna av maskulinitet som de vistas i:

– Enligt mina undersökningar är det framför allt män som varit drivande i de högervridna rörelserna. Det är många gånger människor och rörelser med noll feministisk koppling, till skillnad från väldigt många inom transrörelser eller lesbiska rörelser. Har man rötter i eller har slagits inom en feministisk rörelse tror jag att man inte riktigt tappar den biten på samma sätt som om man aldrig varit med i en.

Två personer berättar i boken om att ha bevittnat homofobi i de förorter Sverigedemokraterna med flera vill utmåla som särdeles hbtq-fientliga. Fostras hbtq-fientlighet av socialt utanförskap?

– Detta är platser där en extrem ekonomisk ojämlikhet och en extremt utsatt situation råder och under väldigt lång tid har fått gro. Nedmonteringen av samhällets funktioner har drabbat dessa orter som hårdast. I ett sådant klimat finns en stor risk för en sorts isolering som absolut kan göda hbtq-fientlighet, konservatism och moralpoliseri. Men denna vetskap borde inte fastna i hur detta enbart har med religion och kultur att göra utan måste samläsas med den ekonomiska utveckling och nedmontering som särskilt drabbat många områden som nu blir så omskrivna.

Anna-Maria Sörberg fortsätter:

– Högerextrema rörelser är dock inte intresserade av en sådan slags nyanserad diskussion, därför måste dessa frågor alltid återtas av direktvittnesmål. Vi lever i en tid där journalister och debattörer nästan aldrig själva bor på de platser vi pratar om. Det innebär ett enormt förpliktigande om man vill skildra detta och gör det än viktigare att lyfta fram personer som har egna erfarenheter och förslag på vad som bör göras. Jag tycker att det är viktigt att representera ett perspektiv som vågar komplicera debatten, ett allt radikalare alternativ i dagens läge.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Jag tycker fortfarande att #homoriot förändrar”

Intervju

Under två veckor i februari exploderade Twitter av personliga berättelser om homofobi, diskriminering och övergrepp under hashtaggen #homoriot. Fria Tidningen har pratat med initiativtagaren Robert Jacobsson om vad som hände med det som skulle komma att bli den digitala homorevolutionen. Och om hur kampen går vidare.

Fria Tidningen

”Det finns ingen rosa dörr i muren”

Intervju

Att både vara palestinier och icke-heterosexuell i Israel innebär att utsättas för ett dubbelt förtryck, det menar Alhan Jeries och Ghadir Hilmi från den palestinska queer-organisationen Aswat.

Fria Tidningen

"Jag blir bara mer triggad ju mer de jävlas med mig"

Intervju

I sju års tid har Angelo Graziano sålt cannabisolja för medicinskt bruk. Han är känd som ”cannabisdoktorn” och har just avtjänat ett tre månader långt fängelse- straff för narkotikabrott. När vi ses i Stockholm har han hunnit med tio dagar i frihet och övertygelsen om oljornas potential tycks vara starkare än någonsin.

© 2020 Fria.Nu