I genomsnitt går det 16,7 barn på varje avdelning i Sveriges förskolor enligt Skolverkets senaste statistik från 2015. Det är exakt samma genomsnitt som för tio år sedan – trots att diskussionen om för stora barngrupper har gått allt mer intensiv de senaste åren.

För drygt ett år sedan införde Skolverket en ny rekommendation som säger att för barn mellan ett och tre år bör gruppen bestå av mellan sex och tolv barn. För barn mellan tre och fem år kan grupperna vara något större, mellan nio och 15 barn.

Pia Williams som är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet forskar bland annat om hur barn påverkas av gruppstorleken i förskolan. Att det nu sedan drygt ett år finns en rekommendation tycker hon är positivt.

– Riktmärket är viktigt för att det sätter frågan på agendan. Ett sådant spann som formulerats innebär att det går att tillgodose olika barngruppers olika behov. Det speglar den komplexitet som frågan innebär och att yngre barn har större behov av att vara i en grupp med färre barn och hög personaltäthet.

Att väldigt få kommuner i Sverige klarar av att hålla sig ens till den övre gränsen av spannet i rekommendationen står också klart i statistiken. 34 av 290 kommuner klarar gränsen på 15 barn per grupp – men då är det samtliga barn som räknas och inte bara de barn över tre år som riktlinjen egentligen gäller. Tittar man bara på småbarnsavdelningar, klarar sig 44 kommuner under ett snitt på 12 barn per grupp.

Pia Rizell är ledamot i Lärarförbundets styrelse och legitimerad förskollärare, och hon säger att verkligheten ligger väldigt långt ifrån Skolverkets riktmärke.

– Det är snarare så att barngrupperna är på 15 barn och uppåt istället för 15 och neråt, och det är mer vanligt än ovanligt att grupperna består av 20 till 24 barn när det gäller äldre barn.

Även tidigare har det funnits en riktlinje kring gruppstorlek i förskolan. Då satte Skolverket ett maxtak på 15 barn per grupp men för några år sedan togs taket bort. Sedan dess har Lärarförbundet fört kampen om återinförandet.

– På ett sätt firade vi att vi hade fått tillbaka ett riktmärke. Men det vi kan se är att många huvudmän bortser från riktmärkena eftersom de inte är obligatoriska och istället fortsätter man precis som vanligt.

Att rekommendationen åter skulle utformas som ett absolut maxtak, är Pia Rizell inte helt övertygad om är rätt väg att gå.

– Om man skriver in ett maxtak blir det lätt väldigt mycket fokus på en siffra. Vi vill egentligen se att förskollärare och förskolechefer tillsammans gör betydligt fler bedömningar än vad som görs i dag av till exempel vilka behov som finns i barngruppen, säger hon och fortsätter:

– Tanken är att verkligen kunna använda spannet i rekommendationen fullt ut, beroende på till exempel antalet barn med särskilda behov i gruppen eller på hur många i personalen som är utbildade förskollärare.

Pia Williams tror inte att ett absolut krav skulle gynna frågan.

– Vi har inte tillräckligt med lärare och vi har inte lokalerna. Att minska antalet barn i grupperna är viktigt, men det får inte ske på bekostnad av kvaliteten genom att skapa grupper med färre barn och outbildad personal. Det är en stor risk i dag med snabba lösningar. Outbildad personal gagnar varken barnen eller förskolans verksamhet.

Williams säger att en kritik mot rekommendation är att siffrorna alltid behöver relateras till personaltäthet och till alla de andra faktorer som påverkar förskolans kvalitet.

– Det handlar om förskollärares utbildning och kompetens, hur barngruppen är sammansatt, vilken problematik som finns i gruppen och hur förskolans miljö ser ut både inne och ute. Vilka möjligheter finns till exempel att dela upp barnen i mindre grupper under hela dagen?

Framför allt är det de yngsta barnen som påverkas mest av de stora grupperna.

– All kunskap vi har om små barn säger att det finns en smärtgräns för hur många relationer de klarar av. De har helt enkelt svårt att förhålla sig till många relationer, säger Pia Williams och fortsätter:

– Det blir lätt höga ljudnivåer, trängsel och det finns kanske inte tillräckligt med utrymme att dra sig undan och vila. Många barn är i förskolan ganska många timmar, och stora barngrupper kan skapa en stress hos barnen. Men stress hos små barn barn i förskolan är något som har studerats ganska lite i Sverige.

Att stora barngrupper dessutom är en kraftigt bidragande orsak till stressen många förskollärare känner kan Pia Rizell vittna om.

– Det säger våra medlemmar hela tiden. De stora barngrupperna leder till något vi ibland kallar samvetsstress som handlar om känslan av att inte räcka till. Det bidrar till att vi inte kan följa upp varje barn och utforma verksamheten utifrån deras intressen och initiativ.

Pia Rizell och Lärarförbundet håller med om att det är synd att rekommendationen endast lyfter barngruppens storlek, och inte personaltäthet och förskollärartäthet.

– Det ser väldigt olika ut i landet i dag. Vi har en förskollärarbrist som bara accelererar, och vi har en icke jämlik förskola där andelen utbildade förskollärare varierar väldigt mycket mellan olika kommuner. Har man väldigt stora barngrupper kan man inte göra den här förändringen på ett år men vi vill i alla fall se en plan.

Stora barngrupper påverkar inte bara barnen utan också förskolans verksamhet i stort, och vad förskollärarna har möjlighet att göra och inte göra med barnen.

Ju större grupper, desto mer vuxenstyrd tenderar verksamheten att bli.

– Ju fler barn desto större risk är det också att arbetslaget väljer bort innehåll i läroplanen, till exempel aktiviteter som kräver mer personal. Det kan vara teknik, experiment, att läsa för barn och att lämna förskolan för utflykter. Barn ska få ta del av och uppleva olika delar av samhället, och att det då väljs bort i vissa förskolor bidrar till ojämlika villkor för barn.