Inledare


Kärlekens politik

  • Filmen Skönheten och odjuret har fått Erik Helmersson att kalla Afrosvenska akademin för brunskjortor då de ifrågasätter kärlekens normer, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.
Fria Tidningen

Det personliga är politiskt

Att det personliga är politiskt har provocerat sedan begreppet myntades. Det är dock viktigt att alltid syna våra val och ställa obekväma frågor för att bilda oss en uppfattning om olika gruppers livsvillkor, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.

Parollen Det personliga är politiskt formulerades under den andra vågens feminism och tillskrivs den radikala feministen Carol Hanisch. Alla relationer mellan mannen och kvinnan lyftes då in i samhällsdebatten, även kärleksrelationen.

Än i dag är gränsdragningen mellan individ och samhälle sällan så känslig som när den allra mest privata sfären eller familjeinstitutionen är under lupp. Inte minst när det är fråga om reproduktiva rättigheter, sexualbrottslagstiftning eller föräldraförsäkring. Argumenten för och emot att samhället ska diskutera eller reglera så nära inpå har genom historien sett olika ut.

Afrosvenska akademin, ett initiativ för och av ungdomar, anordnade under rubriken ”Är kärleken färgblind?” ett panelsamtal där jag bland andra var inbjuden som samtalsdeltagare. Samtalet rörde sig kring maktfrågor i det privata livet och hur den svenska kontexten kan påverka oss.

Personligen tycker jag det är bra att afrikansvenska ungdomar ifrågasätter föreställningar, faktiska attityder och påtryckningar som inverkar på dem då de väljer partners och i andra relationer i deras liv.

Det är sällan de får möjlighet till samtal – än mindre sådana som detta – därför ska de uppmuntras.

Att det personliga är politiskt är dagens afrikansvenska ungdomar knappast ensamma om att diskutera. Men detta har ändå provocerat Erik Helmerson (DN 22/3). Efter att han sett filmmusikalen Skönheten och Odjuret, som han noterat skildrar älskande par som ”bestå[r] av män och kvinnor med olika hudfärg”, tänker han på Afrosvenska akademins samtal. Vissa är ”i större behov av att se Skönheten och Odjuret än andra” menar han syftandes på arrangörerna av samtalet och jämför dem sedan med brunskjortor.

Helmersons invändningar mot samtalet är torftiga och består egentligen inte i något mer än ett klipp som har länkats någonstans på internet. Tesen är däremot klar: att kritiskt diskutera personliga relationer mellan afrikansvenskar och majoritetssvenskar är att förbjuda ”svartvit kärlek”.

För diskussionens skull kan man rationalisera Helmersons kritik och bemöta honom på ett värdigt sätt för att påminna om att samtalet i fråga inte syftar till att separera raser. När ens kärlek är norm och inte förbjuden kan det vara svårt att se värdet av att kritiskt lyfta och belysa tvingande normer och kollektiva erfarenheter. Riktningen Helmersons invändning kommer ifrån är därför inte förvånansvärd, däremot sättet han för argumenten.

Är man konstruktivt lagd som politisk skribent bör man se över sitt sätt att föra diskussion på när man dundrar på som Helmerson gör från sin ledarsida mot en grupp som aldrig kan genmäla på samma villkor.

Följden blir en skev diskussion och en hatstorm som göder högerextrema krafter.

Den breda grupp som principiellt inte har något emot att diskutera frågan blir dessutom ofrivilligt motståndare i sakfrågan.

Det vore bättre om skribenter som Helmerson kommer ut till exempelvis Järvaområdet i Stockholm och samtalar med folk istället för att hetsa på från sin plattform. Att jämföra arrangörerna med brunskjortor tjänar inget annat till än att alienera en redan utsatt grupp och bidrar till den avhumanisering av förortsungdomar som redan pågår allt mer intensivt.

Det är inte första gången man från högerhåll hetsar på det här sättet mot marginaliserade ungdomar och det har konsekvenser. Hur vi talar om människor påverkar hur vi behandlar dem och det är symptomatiskt att det kommer sådan här retorik samtidigt som politiska förslag vill sänka straffbarhetsåldern med sikte på förortsungdomar och militarisera socialt utsatta och resurssvaga områden.

Om Helmerson som skribent vill bidra till den riktning han säger sig vilja att samhället ska ta får han släppa blicken från Hollywood-himlen och se på våra svenska förhållanden för att våga ställa de obekväma frågorna.

Det personliga är politiskt och det måste afrikansvenska ungdomar få diskutera utan att det uppviglas högerextrema stormar mot dem.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu