• Irene Andersen har hela livet känt att hon inte passar in i normen hur en tjej ”ska” vara. Hon drömde redan som tonåring om att bli världens främsta kroppsbyggare. I dokumentären Too big for this world medverkar Irene tillsammans med världens mest muskulösa kvinnor.
  • Män styr och ställer i bodybuildarvärlden. Beslutet att lägga ner kvinnlig bodybuilding kom efter att Arnold Schwarzenegger sagt att ”kvinnorna ser groteska ut och skrämmer bort vanliga människor”.
Göteborgs Fria

Irene Andersen spänner musklerna

Stora muskler är okej. Om de sitter på en man. Varför är det så? GFT träffar bodybuildaren Irene Andersen för att prata om kroppsnormer och om hennes medverkan i dokumentären Too big for this world.

Det var via Facebook som proffskroppsbyggaren Irene Andersen fick reda på att hon inte längre kunde delta i Arnolds Classic, en av världens största tävlingar för kroppsbyggare. Orsaken till detta var att kvinnliga kroppsbyggare hade blivit för stora, detta enligt det internationella bodybuildingförbundet, IFBB. Sedan dess har Irene fört en stenhård kamp för att få upprättelse för sporten hon älskar. En kamp som också resulterat i dokumentären Too big for the world.

– De tyckte inte att kvinnliga kroppar skulle se ut som vi gjorde. Istället startade de tävlingar i bikini och poledance där smala kvinnor med minimalt med muskler visade upp sig på scenen, säger Irene Andersen, som är ordentligt besviken på sitt förbund.

Under de senaste tio åren har Irene varit proffsidrottare i kroppsbyggning. En livsstil som inneburit många resor till USA och en kroppsmedvetenhet som innebär extrema dieter som många timmars träning varje dag.

För att ge en bakgrund till hur det gick till när ensamstående trebarnsmamma i fyrtioårsåldern bestämde sig att viga sitt liv åt bodybuilding måste vi tillbaka till ett litet gym i Malmö i början av 1980-talet.

– När jag var i 15-årsåldern började jag och min väninna att följa med hennes bror till ett nystartat gym. Jag var redan då intresserad av muskler. Min pappa ägde galopphästar och de fascinerade mig väldigt mycket. Precis som sprintlöpare gjorde. Synen av de enorma armmusklerna när löparna stod på startlinjen. Det var så coolt.

Även om Irene Andersen tidigt började träna på gym har hennes träningsformer skiftat under åren. Ett tag var hon helt inne i thaiboxning för att sedan byta till gym och sedan tillbaka till boxningen. Brytpunkten för Irene kom för drygt tio år sedan när hon byggt så pass mycket muskler att det var svårt att vara smidig i boxningsringen. Men att hon till slut valde bodybuildingen är mer eller mindre en slump.

– Anledningen till att jag ställde upp i min första tävling var att flera av varandra oberoende personer under samma dag sa till mig att jag borde börja tävla. Jag ställde upp i en tävling samma år och vann. Det gjorde att jag fick mersmak, och under de följande åren vann jag alla tävlingar jag ställde upp i. Efter ett par år ansökte jag om proffslicens för att få tävla i USA. På den vägen är det, säger Irene med ett leende.

Framgången har sitt pris. Irene berättar hur hon ofta möts av stirrande blickar på stan, och att folk ibland kommer fram och frågar om hon är man eller kvinna och om hon tycker att det är snyggt att se ut som hon gör. Med åren har Irene vant sig, även om hon är besviken på hur Sverige som anser sig vara ett öppet land, mottar henne.

– Jag är chockad över hur otroligt trångsynt Sverige är. I USA är det något helt annat. Där kan en kostymkille på Wall Street komma fram till dig och säga ” you look awesome, keep up the good work”. I USA ser man upp till folk som presterar, oavsett inom vad. I Sverige är det inte alls så. Men det är ju inte så att jag ser ut såhär för att jag vill sticka ut. Min grej är ju att jag vill se ut såhär för att jag tycker att det är snyggt.

Sedan IFBB beslutade för att lägga ner tävling efter tävling för kvinnliga kroppsbyggare har Irene och de andra proffsen varit helt beroende av att en rik amerikansk privatperson arrangerat tävlingar med pengar ur egen ficka. När kvinnliga idrottare inom andra sporter äntligen börjar möta ett mer jämställt klimat är det tvärtom inom bodybuilding. Irene tror att det främst handlar om att kvinnorna för att gå hem hos domarna med åren blivit större, och större, och nu är inne och trampar på den sårbara manligheten. I dokumentären Too big for the world försöker hon tillsammans med Hanna och Renzo Aneröd, som står bakom kameran, ställa de ansvariga till svars.

– Jag och Renzo möttes i en gymbutik och klickade direkt. Tanken från början var att jag skulle vara med i ett annat projekt. Men så hände de här med att de lade ner våra tävlingar och då tänkte jag att det här måste vi göra en grej av. Vi har visat filmen i USA under hösten och fått mycket bra respons. Min förhoppning är att filmen ska väcka debatt. Såklart måste jag tro på att min sport ska få finnas kvar i framtiden, säger Irene Andersen.

Fakta: 

Too Big For The World

Sverigepremiär: 31 mars, Bio Roy. Filmen kommer även att visas i Stockholm.

Regi: Renzo Aneröd och Hanna Aneröd

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Till Thailand för att söka lyckan

Vad har en pensionerad urgöteborgare från varvet gemensamt med en ung kvinna från en av Thailands stora turistorter? Inte mycket kan tyckas, men Renzo och Hanna Aneröds dokumentär Thailandsdrömmar visar att svaret är mer komplext än så.

Göteborgs Fria

”Kortfilm ska ses på stor duk”

Kortfilmer får biopremiärer genom Folkets Bio. "Min film har visats på festivaler, nu får den en chans att nå en ny publik", säger Lia Hietala, regissör till Min homosyster.

Fria Tidningen

Nypremiär för första queerfilmen

Mauritz Stillers stumfilm Vingarne från 1916  beskrivs som världens första queerfilm. Nu är den åter aktuell på svenska biografer.

Fria Tidningen

Minnen av Det

Nyfilmatiseringen av Det har precis haft Sverigepremiär. Johan Melander Hagborg botaniserar bland minnen av Snåljåp och trauman.

Fria Tidningen

Ett dygn för att göra en egen film

Noomaraton är tävlingen där du gör en film på 24 timmar. Förutom tidspress måste filmen innehålla ett givet tema, tre platser och tre saker.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu