Kristian Borg

Inledare


Kristian Borg
  • Lokalbefolkningen som hjälpte en brandbil i Tensta blev en solskenshistoria i hela Sverige.
Stockholms Fria

Solskenshistorien från Tensta håller skillnaderna vid liv

Att ersätta svartmålning med skönmålning kommer inte att råda bot på ojämlikheten eller förändra synen på förorten, skriver Kristian Borg.

Är du också trött på alla negativa skriverier om förorten? Nu kan du börja läsa tidningarna igen.

För nu är de här. Förortens solskenshistorier. Först var det brandbilen i Tensta som fastnade i leran. Istället för att kasta sten sprang en massa ungdomar fram för att hjälpa till att få loss bilen, rapporterade alla medier. Till och med Fria Tider skrev om den unika händelsen.

I veckan var det polisbilens tur att få hjälp. ”När polisbilen fick problem utanför tunnelbanan i Rinkeby fanns hjälp på nära håll – lokalborna grep in direkt”, skriver Aftonbladet under vinjetten ”goda nyheter”.

Goda nyheter från förorten. Jodå, de finns. Folk kan faktiskt bete sig som folk här också! Så lyder berättelsen.

Jag förstår intentionen. Jag förstår personer som ögonvittnet Selim som säger till Aftonbladet att de negativa skriverierna om Rinkeby behöver vägas upp. Det goda ska fram i ljuset. Visst. Men är solskenshistoriernas syfte att rentvå förorten? Bidrar de till mindre stenkastning? Minskar de klassklyftorna? Ger de min sons kompisar här varaktiga jobb istället för tillfälliga påhugg på bemanningsfirmor?

Att blåljusfrågor har blivit ett begrepp i den politiska debatten har förstås en förankring i verkligheten. Men vi måste komma ihåg att det rör sig om mycket ovanliga händelser.

Förra året vandaliserades en ambulans under en utryckning i Tensta. Stockholms Fria granskade förekomsten och kunde se att det av drygt 80 000 utryckningar under ett år endast rapporterades om 19 fall av hot och våld bland personalen. Oftast handlade det om våldsamma patienter.

Det är alltså mycket ovanligt med hot och våld mot blåljuspersonal i Stockholm. Så varför framstår det som extremt vanligt?

Medierna gör förstås bara sitt jobb – berättar historier. Ibland har de ett faktiskt nyhetsvärde, andra gånger motiveras de med att de anknyter till en större berättelse.

Den berättelsen säger att förorten är en vild, ociviliserad och oförutsägbar plats där särskilt unga rasifierade agerar irrationellt. De aktuella hjältehistorierna är den berättelsens motsats. Skönmålning istället för svartmålning.

Bilden av hjälpsamma Järvabor kommer inte att förändra ramberättelsen. Solskenshistorien konstrueras bara som ett undantag från regeln.

Men utgångspunkten är skev från början och både extremerna riskerar att befästa synen på förortsbon som annorlunda. För vi formar ofta vår världsbild efter de här berättelserna.

Solskenshistorien är förstås inte brandbilen eller polisbilen som får hjälp. Solskenshistorien är mycket tråkigare än så. Den är arbetstillfället, utbildningen och bostaden. De där historierna som inte ger några klick åt Expressen. Berättelser som ”Ali, 19, fick jobb på Posten”.

När vi slutar se förorten som motsatsen till civiliserad innerstad och börjar agera för långvarig förändring kan vi börja snacka solsken. Vad betyder det konkret? Börja till exempel med att lyssna på Ali Abdulkadir, insatschef för Sociala insatsgruppen i Järva, som i en intervju med Svenska Dagbladet (19/3–17) sätter fingret på ett av problemen:

”I stället för att fixa 300 poliser – fixa 300 jobb.”

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu