• Ofta följer Renike Dijkstra sina objekt under flera år. 1984 träffade hon den bosniska flickan Amerisa, som hon sedan tog porträtt av vartannat år.
Fria Tidningen

Porträttmästare prisas

Årets Hasselbladpris tilldelas fotografen Rineke Dijkstra. En porträttfotograf utöver det vanliga.

Susan Sontag sätter i sin essä On Photograph (1971) ord på den dynamik som krävs för att verkligen fånga essensens, karaktären och personligheten i ett porträtt: ”To photograph people is to violate them, by seeing them as they never see themselves, by having knowledge of them that they can never have”.

Något direkt hotfullt vilar inte över Dijkstra stillsamma fotokonst. Kontraktet mellan den som står bakom respektive framför kameran verkar bygga på en enkel premiss: ”Jag är intresserad av dig och din historia” och ”Jag vill dela min historia med dig”.

I relation till Sontags citat är det intressant att ställa Dijkstras egna reflektion över sina porträtt: ”For me, it is essential to understand that everyone is alone. Not in the sense of loneliness, but rather in the sense that no one can completely understand someone else. I want to awaken definite sympathies for the person I have photographed.”

Dijkstras avvägda kompositioner där form och färg är aktiva komponenter har gjort att många drar paralleller till 1600-talets stora porträttmålare. Det är en jämförelse som är intressant. Trots mediernas uppenbara skillnader – fotografiet avbildar på ett ögonblick medan måleriet är en längre process – finns beröringspunkter.

Även om Dijkstra arbetar med ögonblickskonst är tiden en faktor som spelar stor roll i hennes arbetsmetod. Redan i serien Beach Portraits (1992–2002), som blev hennes stora genombrott, fanns ambitionen att låta betraktaren reflektera över just tid. De unga människorna hon porträtterar är tagna i olika delar i världen. Gemensamt är att de är barn som snart ska bli vuxna, vilket syns i deras lätt tafatta hållning.

I fotoserien Almerisa är tiden en än mer aktiv komponent. Projektet inleds när Dijkstra träffar en bosnisk flicka som tillsammans med sin familj flydde kriget i hemlandet och hamnade i Amsterdam. Efter deras första möte, 1984, fortsätter de med jämna intervaller att träffas och i serien får man följa Almerisas resa från barn till vuxen. I slutet av serien är Almerisa själv mamma.

Tematiken moderskap återkommer i en rad porträtt från mitten av 90-talet föreställande nyblivna mödrar. Fantastiska bilder som har en förmåga att ringa in något större än individen som står i centrum.

Bra porträtt har en förmåga att skapa känslan av samhörighet; att vi ser mer likheter än skillnader emellan oss som individer. I Dijkstras verk uppstår starka band mellan fotograf och modell, men även mellan betraktaren och den betraktade. ”Se mig” blir även ”se dig”.

Fakta: 

Hasselbladpriset

Vad: Hasselbladpriset är ett internationellt pris i fotografi – och anses vara världens mest prestigefyllda. Det delades ut för första gången 1980.

Utdelning: Rineke Dijkstra tar emot i Göteborg den 9 oktober. Dagen efter öppnas en utställning på Hasselblad Center.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Minnen skickade till framtiden

I över 30 år har dokumentärfotografen Peter Gerdehag följt livet på en liten gård i Krokshult utanför Oskarshamn.– Det är fantastiskt att få följa med de sista människorna av sitt slag som brukar sin jord, säger Gerdehag.

Fria Tidningen

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu