Frida Hyvönen spelade nyligen på Vasateatern på Kungsgatan, egentligen var det för kallt för min gröna jacka. Jag hade aldrig varit på där, huset är ett nyrenoverat hotell nu. Det var utsålt, jag hade biljett. Inga stolar, publiken stod på parkett och balkong. Den gamla guldornamentiken var återställd.

Vasateatern från 1886 ligger i Lundbergska huset nära Norra bantorget. En gång Sveriges största privatfastighet. Den legendariska danslokalen Vinterplatset låg där. Fastigheten ägdes länge av LO, i dag är Norges största pensionsföretag KLP ägare.

Människorna stod i slutna grupper i salongen. Glas i händerna. Som en cocktailbjudning på någon ambassad. De var rika eller drömde om att bli rika. De byggde sitt sociala kapital. Jag ville vara osynlig men antagligen tittade de andra lika mycket på mig, min jacka syntes för aggressivt.

Nästan alla fastigheter i centrala Stockholm ägs av försäkringsfonder. Sveriges största fastighetsbolag heter Vasakronan. Det ägs av 1:a, 2:a, 3:e och 4:e AP-fonden. Våra pensionspengar. På hemsidan står det: ”Välkommen till en bättre värld. Vi äger, förvaltar och utvecklar centralt belägna kontors- och butiksfastigheter i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Malmö och Lund.” Allas våra besparingar förs över till några få procent.

Guldornamentiken och de välklädda evigt unga människorna är den kreativa klassen. De föds av, begär och föder det som den socialistiske geografen Neil Smith kallade ”den revanschistiska staden”. Fastighetskapitalisterna har skapat de människorna till sin avbild. ”Den starka kulturella föreställningen om en ’vildmark’ som ska civiliseras kom under senare halvan av 1900-talet att överföras från fjärran länder till ’den urbana djungeln’. När gentrifierade områden ska marknadsföras hänger det samman med föreställningen om den urbana frontlinjen – utmarken – som ska tas över och ’civiliseras’ eller med gentriferingens språk ’göras stadsmässig’”, skriver Smith i The new urban frontier (1996).

Exploateringskapitalismen har hittat sin perfekta plats i arkitekturen. Trickledownfantasier om att bara de rika blir rikare så sipprar välståndet ner till massan har förvandlats till stadskärneinvesteringar. (Tänk regionalekonomen Lars Westin från Umeå.) Osynliga handen betyder nu att arkitekter inte ska vilja. Planering har blivit en social ingenjörskonst utan sociala ambitioner. (Tänk Lars Marcus från urbanräknenissarna på Spacescape.) Förakt för svaghet har blivit ett hat mot viljan att göra en annan värld möjlig. Antiutopin blev antidemokrati. (Tänk SvD-skribenten Ola Andersson.) Och exploatering har blivit täthet. (Tänk alla som pratar om arkitektur i dag.)

Var hon bara en nyttig idiot när hon kom in till flygeln i sin übereleganta orangea badrock? Inte alls. Produktionsförhållandena gav spänning till en fantastisk konsert. Få vet så mycket som Frida Hyvönen om hur den revanschistiska staden stampar fram vårt begär ur det mörka inre. Hon sjunger om exploateringens falska löften i Kvinnor och barn: ”Vi blev räddade sedan. Oklart ifrån vad. Någon fick en medalj. Och vi fick flytta till en stad”. I Min stad kokar hatet nästan över: ”Jag har fortfarande svårt att hantera, när någon går runt och skryter om, att de aldrig varit, längre norrut än till Uppsala.”

Stadskärnorna har blivit den nya medieformen. Inte längre mass-media. Långt ifrån Heinrich Bölls kritik mot den kapitalistiska massmedieexploateringen av rädsla och drömmar. Marshall McLuhans ”Media” har förvandlats till ”Stad”, vår tids The Message. I takt med den materiella demokratiseringen av medieteknologin i det uppkopplade samhället har rummet avdemokratiserats. Och det görs med våra pensionspengar.

I april ska även Säkert! (Annika Norlin) på turné. Men nej, jag tänker inte se henne på Dramaten. Jag tar tåget till Söderhamns teater.