De ideella krafterna behöver hjälp | Fria.Nu
Madelene Axelsson

Inledare


Ideellt arbete

  • Många människor i vår stad är helt beroende av organisationer som Rosengrenska (på bilden) och Agape och de donationer de kan få. Kommunen behöver ta ett ansvar som står i paritet med behovet, menar Madelene Axelsson.
Göteborgs Fria

De ideella krafterna behöver hjälp

Kommun och region kan inte lägga så mycket praktiskt och ekonomiskt ansvar som de gör på de ideella krafter som styr upp och stöttar många verksamheter som berör Göteborgs mest utsatta, skriver Madelene Axelsson.

Just nu går debatten hög i Göteborg kring ensamkommande barn och de brister som finns i att förse dem med en vettig livskvalitet. Vi har skrivit om flera initiativ där människor lägger ner extremt mycket energi, kärlek och egna medel för att hjälpa till. Och det gäller inte bara ensamkommande, det gäller vård till papperslösa, insatser till hemlösa, asylsökande, utsatta EU-medborgare och våldsutsatta kvinnor och barn - för att bara ta några exempel. Att civilsamhället går in och stöttar upp samhällsapparaten där kommun och myndigheter kommer till korta är inte ovanligt och heller inte fel. Solidaritet är en grundbult i oss människor och att hjälpa varandra och delta i frivilligt arbete har till och med visat sig bra för vår egen hälsa i medicinska studier.

Kommun och stat är ofta också snabba med att ge ros till ideella organisationer för deras framgångsrika arbete. Och det borde de, för sanningen är att mycket av jobbet är jobb som faktiskt är kommunens ansvar. Situationen hösten 2015 i Göteborg när Refugees welcome gick på knäna på centralen och Stena terminalen är ett exempel. Situationen nu med alla ensamkommande är ett annat. Ett tredje är Rosengrenska där politiker lovordar organisationen och ”inte vill störa” system som fungerar som en politiker sa till mig i en intervju för några år sedan. Men Rosengrenska såväl som Agape för de ensamkommande och ett flertal andra organisationer bygger delvis eller i vissa fall helt på ideella krafter och så kan vi inte ha det. Det systemet är för skört hur fantastiska människorna som är involverade än är. Alla verksamheter behöver inte bedrivas i kommunal eller regional regi, men resursansvaret behöver klargöras och anslag behöver upp på bordet.

Arbetet med utsatta grupper måste i grunden bäras ekonomiskt av stat och kommun och sanningen är alltså att det är lite si och så med det. En genomgång av kvinnojourer som GFT gjort visar att det saknas resurser, vilket resulterar i att cirka 70 procent av alla kvinnor som behöver hjälp får inte det. (läs GFT #9 som kommer inför 8 mars för mer information om just kvinnojourerna i Sverige:s situation). Sådana siffror vet vi kommer leda till andra siffror i statistiken när offren inte längre orkar eller deras förövare till slut vinner. Då brukar representanter vakna och se både förvånade och förfärade ut för höga självmordstal och ökat våld i ens kommun ser inte bra ut alls när staden ska sättas på kartan. Då brukar det dessutom bli dyrt när en måste visa att en tar krafttag i nästa led.

En rapport från Folkhälsokommitén i Västra Götalandsregionen som beskriver samarbetet med den idéburna sektorn värdesätter det högt och beskriver den sociala ekonomin som det kallas såhär: ”Den sociala ekonomin definieras som verksamheter som i första hand har samhälleliga ändamål, är fristående från den offentliga sektorn och har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft”.

Spontant kan jag tycka att ingen verksamhet som arbetar mot samhällets svagaste bör ha vinstintresse som främsta drivkraft.

Annons

© 2019 Fria.Nu