• Sandvikens tågstation, en bit mänsklig historia i all sin enkelhet.
Fria Tidningen

Om Sandviken jämnas med marken

Människor och platser de vistas på skapar tillsammans historia. Individen formas lika mycket av den plats hon befinner sig på som platsen formas av henne. Rojin Pertow skriver om människans relation till geografisk plats.

När krigets migranter når den fria världen har de stora tragedier i bagaget. En stor del av livet har tagits ifrån dem på vägen hit. Släktingar, vänner, ägodelar, pengar. Ja, det mesta som ger en uppbygglig tillvaro har gått om intet i krigets sviter. För att inte tala om själva platsen de flytt ifrån, det rent geografiska området som bombats till oigenkännlighet.

Platser spelar en viktig roll i mänsklighetens historia. Den afrikanska kontinenten där den varelse vi i dag känner som människan en gång tog sina första steg i solen. Mesopotamien, civilisationens vagga, där vi utvecklade skriftspråk och kultur. Jerusalem, en kronjuvel inom de abrahamitiska religionerna. På platser som dessa befinner vi oss i rakt nedstigande led till våra egna rötter, människorna som var innan oss. Det är det närmaste mening med livet vi förmodligen kan komma, att se oss själva som en del av historien. Att betrakta det de lämnade åt oss, byggnader och monument, ger oss en fingervisning om vad vi är i dag.

Dessa platser är i stor utsträckning demolerade i dag. Stater såväl som paramilitära terrororganisationer har förstört historien för efterlevande genom att skövla vad de gamla människorna lämnade efter sig till oss med ansvar att förvalta för nästkommande. Kvar finns människorna som flyr för sina liv.

Jag kan inte föreställa mig sorgen i att personligen bevittna historiens slut i form av ett fördärvat Aleppo eller Bagdad. Jag kan heller inte hjälpa att tänka på min egen hemstad, Sandviken. I Sandviken finns inga Buddhastatyer från 500-talet eller tempel från 400-talet, men det finns mänsklig historia. Flyktingförläggningen mina föräldrar först kom till i mitten av 1980-talet, lasarettet i Gävle där jag föddes, lekparken vid Smassens väg där jag blev gungad av min mamma, ensamma i hela världen.

Tänk om Sandviken skulle jämnas med marken. Bara tanken skickar paniksignaler genom hela kroppen. Inte för att jag besöker min gamla hemort särskilt ofta nu för tiden, men om det gamla stationshuset plötsligt inte fanns mer och Hyttgatan där studieförbunden, arbetarbladet och LO bor vägg i vägg bara skulle bli en hög med aska, vad skulle jag göra då? Bli ledsen, förstås. Banalt, men det är inte svårare än så. För jag har inte behövt fly krig, som mina föräldrar gjorde när de flyttade till Sandviken. Jag har flyttat av egen fri vilja och tagits emot som en egen i Stockholm. Ändå skulle det vara en stor sorg om gamla Sandviken bara inte fanns mer.

Lägg därtill att människorna man håller av inte heller skulle finnas mer. Eller ens bekanta kök med de lite slitna luckorna, eller den nedsuttna men bekväma soffan. Tobaksaffären på hörnet, busshållplatsen, kommunhuset. Ingenting skulle finnas mer, och du tvingas till ett helt annat land där de inte vill släppa in dig. Uppryckt, rotlös och oönskad. Så kan vi inte fortsätta skriva historia.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Det finns en omedvetenhet kring hedersvåld”

För 20 år sedan skrev Christina Wahldén den omvälvande boken Kort kjol, där en ung kvinna tampades med sviterna av att ha blivit våldtagen. Nu är författaren tillbaka med Falafelflickorna, en deckare om hedersproblematik riktad till barn.

Fria Tidningen

Cinemafrica firar 20 år

Filmfestivalen Cinemafrica har efter 20 år etablerat sin status som tongivande inom det svenska kulturlandskapet.

Fria Tidningen

Den svenska abortens historia

Abort i Sverige har inte alltid skett på kvinnans villkor. I sin nya bok Kvinnotrubbel kartlägger Lena Lennerhed den svenska abortens historia.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu