Från hopp till avgrund på Italiens bakgator | Fria.Nu

Fördjupning


Christin Sandberg • Ancona
  • Efter att ha tvingats prostituera sig under fyra år har 21-åriga Loveth nu fått en nystart på ett boende för traffickingoffer i Italien.
Fria Tidningen

Från hopp till avgrund på Italiens bakgator

Människohandeln med nigerianska kvinnor har nått krisnivåer. Organisationer larmar om att 80 procent av kvinnorna utnyttjas för prostitution i Italien och runtom i Europa. Christin Sandberg rapporterar från den italienska hamnstaden Ancona där volontärer gör vad de kan för att hjälpa de rättslösa nigerianska kvinnorna att bryta sig loss från människohandelns hårda bojor.

Det är onsdag kväll och klockan är strax innan nio i Ancona vid Adriatiska havet. Flavia och Emiliano, två volontärer, går igenom de flygblad och foldrar på olika språk, kondomer och tamponger som de har i bilen. Strax därefter är de på väg mot den intilliggande kuststaden Falconara.

Det är första anhalten på veckans kvällstur, som är en del av organisationen Free Womans uppsökande verksamhet. I rondellen på väg in i staden står den första gruppen prostituerade.

Det är fyra nigerianska tjejer. Iklädda tjocka långa vinterjackor och mössor står de antingen och huttrar eller rör sig frusna och till synes rastlösa och lite spända. De ser väldigt unga ut.

Tjejerna ser ut att vara på sin vakt när bilen som Emiliano och Flavia färdas i närmar sig. Trots att de brukar komma förbi varje vecka tycks ingen omedelbart känna igen bilen.

Emiliano stannar bilen framför ett par att tjejerna och Flavia lutar sig ut genom fönsterrutan.

”Hur är läget?” frågar hon.

”Bra”, svarar en av tjejerna som heter Treasure, och tittar samtidigt nervöst omkring sig.

”Du känner igen oss?”

”Ja då.”

”Behöver du något?”

”Kondomer.”

Treasure tar dem kvickt och backar sedan några steg, som för att markera distans, inte särskilt intresserad av att dra ut på konversationen.

En annan av tjejerna, som har en kort jacka och är kraftigt sminkad, säger att hon också behöver och dessutom gärna tar några extra åt sin kompis.

”Visst”, säger Flavia, ”hur många behöver du? Och hur är det med doktorskontakt eller test?”

”Nej, det behövs inte”, får hon till svar.

– Ett par av tjejerna har stått på samma plats i stort sett varje kväll som jag har varit här under ett år, medan de andra brukar variera från gång till gång, berättar Emiliano.

De nigerianska kvinnorna återfinns framför allt på gatorna till skillnad från många andra prostituerade, som arbetar inifrån lägenheter. Det gör det lättare att komma i kontakt med dem.

Vi kör in mot ett industriområde, där en annan tjej sitter skyggt ihopkurad i joggingbyxor, huvtröja och jacka intill ett högt staket. Det är uppenbart att hon har dragit sig undan de andra. Hon rör hela tiden på huvudet. Säger att hon inte behöver någonting, samtidigt som hon bekräftar att hon har telefonnumret om det skulle vara något.

Emiliano och Flavia kör vidare. Nästa stopp är en bensinstation. Där sitter en ensam kvinna på en stol. Det är Ionela från Rumänien. ”Hej”, säger hon och ler brett. Hon behöver också kondomer. ”De andra tog inga, eller hur?” frågar hon och syftar på de nigerianska tjejerna. Enligt rykten ställer de upp på att sälja sex utan kondom och till ett mycket lägre pris.

Därifrån och tre mil norrut längs kusten står det kvinnor och transpersoner från olika länder utspridda längs vägkanten. I kväll rör det sig om ett 30-tal, och vägsträckan är uppdelad mellan olika nationaliteter.

Prostitution är inte brottsligt i Italien. Det är däremot olagligt att på något sätt underlätta eller uppmuntra prostitution eller förmå andra att prostituera sig. Att exploatera människor för sexuella tjänster och förvalta bordeller är också brottsligt.

Att kriminalisera köparen är inte ett förslag som diskuteras offentligt.

Efter ett tag kör Emiliano in på en väg som går förbi en marknadsplats med stormarknad och möbelaffärer, som under regniga sommardagar fylls av soldyrkande semesterfirare, men som på en grå vinterkväll känns övergiven och olustig. På en återvändsgränd står en ensam tjej, också hon från Nigeria. Några bilar åker förbi, tittar, någon stannar till för att sedan vända och köra tillbaka. De verkar leta efter någon särskild person. En bit ifrån den ensamma tjejen finns en glödande eld. Den måste ha tänts för att värma någon, som sedan tydligen snabbt har gett sig iväg.

De nigerianska tjejerna håller sig för sig själva. De har sina utmärkta platser. De undviker att prata länge och är allmänt misstänksamma, berättar Flavia och Emiliano.

Under snart tre decennier uppskattas runt 30 000 nigerianska kvinnor ha kommit till Italien, varav många har hamnat i prostitution. Men aldrig tidigare har de italienska myndigheterna sett så många unga nigerianska kvinnor som reser ensamma, eller tillsammans med en pojkvän – riktig eller som del av handeln – med båt till Italien som nu.

Under 2016 varnade den internationella migrationsorganisationen IOM för att människohandel med kvinnor från just Nigeria når krisnivåer och uppskattar att 80 procent av kvinnorna kommer att utnyttjas för prostitution i Italien och runtom i Europa. År 2014 anlände runt 1 500 nigerianska kvinnor, under 2015 steg siffran till över 5 600.

– Hur de nigerianska kvinnorna tar sig hit har förändrats, säger Loretta Bondì, chef för internationella projekt på Be Free.

– Från att ha kontrollerats av kriminella organisationer i hemlandet, som har styrt resan från början till slut, har det nu skett en fragmentisering av resvägen under vilken kvinnan köps och säljs flera gånger.

Be Free finns i Rom och arbetar mot människohandel, våld och diskriminering. Enligt en av deras senaste rapporter har de senaste årens politiska händelseutveckling med ett ökat antal konflikter i Nordafrika och medföljande sönderfall av samhällsstrukturer, framför allt i transitlandet Libyen, lett till att nigerianska kriminella organisationer inte längre kan kontrollera resan genom Libyen.

Därför säljs kvinnorna när de kommer till Libyen, och hamnar därmed i händerna på nya transnationella människosmugglare i väntan på att ”madame” – ofta en kvinna av samma nationalitet som har rekryterat kvinnorna i hemlandet – ska ringa för att ”befria” henne från det ”libyska fängelset”. Under tiden tvingas hon leva i ovisshet under slavliknande förhållanden i ett privat hem eller under påtvingad prostitution i slumområden. Denna situation bryter ner kvinnan och ökar samtidigt hennes beroende av människohandlarna.

Det handlar inte längre om nationella nigerianska kriminella organisationer utan ett svåröverblickbart nätverk av väletablerade transnationella kriminella organisationer. Dessa lever, enligt Be Free-rapporten, på och drar nytta av strukturella problem relaterade till könsdiskriminering, ojämlikhet och en allt djupare feminisering av fattigdomen i världen.

Fragmentiseringen, det vill säga att kvinnorna köps och säljs flera gånger längs resvägen och därmed kontrolleras av olika grupper under olika etapper av resan, gör att många kvinnor ”försvinner på vägen”. Detta, menar Loretta Bondì, är en av de troligaste förklaringarna till att antalet kvinnor från Nigeria har ökat. För att människosmugglarna ska hålla uppe prostitutionsverksamheten och intäkterna, trots att en del kvinnor försvinner, behöver de öka det totala antalet kvinnor.

– Vi har också sett att kvinnorna som rekryteras är allt yngre och oftare har lägre utbildning än tidigare, säger Loretta Bondì.

Huvuddelen av materialet i studien är baserat på intervjuer med kvinnor på Ponte Galeria-förvaret i Rom där personer som inte uppfyller kraven på att vistas legalt i landet hålls inlåsta.

Majoriteten av kvinnorna kommer från Edo-regionen i södra Nigeria. Ett område rikt på olja, men där fattigdomen dominerar bland stora delar av befolkningen – en situation som utnyttjas av människohandlarna som sprider falska förhoppningar bland de unga.

Resan kan ta upp till ett par år och när kvinnorna väl anländer till Europa har många redan stora skulder. En del är gravida.

De flesta bär på en stor rädsla. En rädsla som är kopplad till resan, men även till de juju-ceremonier (svart magi) och tillhörande riter, som kvinnorna oftast utsätts för i hemlandet i samband med att de rekryteras och vilka tar psykologisk kontroll över dem.

Kvinnorna får höra att fruktansvärda saker kommer att hända dem och deras familjer om de inte håller vad de lovat och återgäldar skulden, som resan oftast bidrar till. Det handlar om död och galenskap som ska drabba dem – två situationer som de i verkligheten riskerar att stöta på under den farliga resan till Europa och under de omständigheter de hamnar i väl framme på europeisk mark. Ihopfösta tillsammans med andra okända personer från samma land, varav många liksom dem lidit och fortsätter att gå en mycket osäker framtid till mötes.

Finska migrationsmyndigheten skriver i en rapport om människohandel med nigerianska kvinnor från 2015 att de här riterna med få undantag håller kvinnorna i ett järngrepp och leder till att de gör allt för att undvika kontakt med myndigheterna. Istället söker de sig till människohandlarna för att frigöra sig från skulden och förbannelsen som vilar över dem.

Det är vanligt att människosmugglarna instruerar kvinnorna att söka asyl redan innan de anländer till Italien. Det ger nätverket tid att organisera och etablera sig i de olika territorierna där de verkar. Däremot har de inget intresse av att kvinnorna fullföljer asylprocessen och får permanent uppehållstillstånd i landet.

Men för kvinnornas del kan det få avgörande betydelse för framtiden. Ett uppehållstillstånd stärker kvinnornas möjligheter att ta sig ur slavskapet och ökar möjligheterna att hon anmäler övergrepp hon utsätts för. Som illegal flykting är det i princip omöjligt för kvinnorna att göra en anmälan utan att själva bli sedda som brottslingar och riskera att låsas in eller skickas hem. Det är dessutom en rättighet att få sina asylskäl prövade.

När kvinnorna väl kommer till Italien möts de av myndigheter som i första hand har i uppgift att upprätthålla den nationella säkerheten. Kvinnorna ses då i första hand som illegala flyktingar, eller till och med brottslingar, istället för brottsoffer. Trots att de i vissa fall alltså har köpts och sålts som sexslavar i händerna på internationellt organiserade grova kriminella flera gånger om.

Under asyltiden bor en del i stora anonyma mottagningscentrum, men en del hamnar hos organisationer som strävar efter att ge dem ett värdigt mottagande. Där bor kvinnorna, som oftast inte känner varandra sedan tidigare, tillsammans i lägenheter. Många anställda vittnar om graviditeter och förlossningar under tiden i projektet.

Det hålls samtal, vilka från socialarbetarnas håll är välmenande, för att stötta kvinnorna under asylprocessen, men kvinnorna som antagligen känner sig trängda, fastnar ofta i tystnad och frustration över situationen, vilket inte sällan tar sig aggressiva uttryck eller gör att de får sömnsvårigheter eller andra psykiska och fysiska besvär. Samtidigt som personalen vittnar om att de känner sig maktlösa.

Inte heller vid asylutredningarna känner sig kvinnorna fria att avge sina vittnesmål.

– Vid asylutredningarna har vi sett att det har blivit vanligare att kvinnorna berättar samma eller liknande historier, som ett manus de har kopierat, inför kommissionen, säger Loretta Bondì.

Kvinnornas berättelser har ofta påverkats av vad människohandlarna har sagt att de ska säga, med förevändning att det ökar deras chans att få stanna i landet. Ofta gör det vittnesmålen både osammanhängande och motsägelsefulla. Men framför allt väldigt lika.

– Tidigare ledde det oftast till ett omedelbart avslag på asylansökan, men på senare tid, i takt med att kunskapen om situationen för kvinnorna har ökat, har det börjat uppfattas som bevis på att det handlar om just människohandel, säger hon.

Free Woman i Ancona vill stötta de nigerianska tjejer som vill ta sig ur slavskapet. De försöker bygga relationer genom den uppsökande verksamheten. Genom att erbjuda preventivmedel, hjälp med läkarkontakt och provtagning hoppas de på att bygga upp ett förtroende hos kvinnorna. Förhoppningen är att tjejerna ska söka upp organisationen och på så vis få tillgång till mer information om vilka rättigheter de har och vilka möjligheterna till hjälp är om de skulle vilja bryta den situation de hamnat i. Detta med förhoppning om att de i förlängningen ska kunna ta sig ur livet på gatan.

Emiliano och Flavia är på väg hemåt igen. Vid rondellen – platsen som markerar inledningen och avslutningen på kvällens tur – finns nu också Precious, även hon från Nigeria, som står och hoppar och sjunger mitt i korsningen.

Hon slutar först när Emiliano vevar ner rutan.

”Jag vill gärna göra ett hiv-test”, säger hon.

Volontärerna ger henne telefonnumret.

”Ring oss, så bokar vi en träff där vi går igenom formuläret som ska fyllas i inför provtagningen,” säger de.

Kanske kommer hon ringa. Kanske besöka kontoret. Kanske kommer hon vilja ha medföljning till sjukhuset. Och kanske kommer hon en dag våga bestämma sig för att inte gå tillbaka till rondellen igen.

Fakta: 

Fotnot: Personerna i texten heter egentligen något annat.

Annons

Rekommenderade artiklar

Merkel ohotad i tyska valet

Allt tyder på att Angela Merkels kristdemokrater vinna söndagens val. Frågan är om högerpopulisterna AfD blir största oppositionsparti.

Fria Tidningen

© 2017 Fria.Nu