Musiken har alltid varit en del i Bror Gunnar Janssons liv. Hans pappa är den välkända jazzbasisten Kjell Jansson, som spelat med giganter som Chet Baker och Dexter Gordon. Även Bror Gunnars farfar och farfarsfar var musiker.

Under uppväxten var Bror Gunnar ofta med på spelningar och jazzklubben Nefertiti blev som ett andra hem för honom.

– Det blev naturligt för mig att börja spela då det alltid har varit mycket musik hemma. Genom pappas skivor hittade jag fram till gammal blues och jag fastnade direkt. Sedan dröjde det innan jag började spela blues själv, säger Bror Gunnar.

Intresset för den amerikanska musiktraditionen gjorde att han även hittade fram till country och gospel och grävandet bakåt gjorde att han hela tiden fann nya inspirationskällor.

– En artist som fascinerat mig är Rose Mitchell, en kvinnlig bluesartist som det nästan inte finns något skrivet om. Jag har endast lyckats hitta två låtar med henne och de är fantastiska.

Själv debuterade Bror Gunnar Jansson som soloartist med ett självbetitlat album 2012. När uppföljaren Moan Snake Moan släpptes två år senare började karriären ta fart ordentligt, detta främst efter att han signat ett franskt skivbolag. Den ansedda musiktidskriften Les Inrockuptibles utnämnde Bror Gunnar till ”Revelation of the year”. Antalet sålda skivor uppgår i dag till över 10 000 exemplar. Här hemma är han fortfarande något av en doldis.

– Skivbolaget i Frankrike har verkligen lyckats med att nå ut med min musik. Det är svårt att säga varför det går så bra där, givetvis är det lite exotiskt med någon som gör blues och som inte är från USA. Sedan är branschen större i Frankrike. Alternativ blues är smalt och det är svårt att arbeta i en smal genre här hemma, säger Bror Gunnar Jansson.

Under våren satsar han ändå på att bredda intresset för sin musik genom att släppa två skivor under titeln And The Great Unknown part 1 & 2.

Det första släppet är en ep innehållande fem låtar och det följs av ett fullängdsalbum till våren. I samband med releasen för ep:n drar en längre turné igång. På lördag är det spelning på Nefertiti, en spelning där multiinstrumentalisten Bror Gunnar (sång, trummor, gitarr, saxofon) lovar att ge plats på scenen för några än så länge hemliga gäster.

– Att spela hemma är speciellt. Här har jag byggt upp en publik och stämningen kan bli lite som när jag spelar i Frankrike, säger Bror Gunnar, som tillägger att det som soloartist annars är en utmaning att nå fram till den svenska publiken. Det är lite av en klyscha, men publiken här hemma i Sverige är lite mer reserverad av sig. Det svåra när man är ensam på scen är att nå fram och skapa en energi tillsammans med publiken.

De senaste åren har han arbetat med att fördjupa det egna uttrycket. En strävan är att skapa en filmisk kvalitet i musiken. Det berättande draget förstärks även av metoden som Bror Gunnar använder när han skriver texter. De baserade på olika karaktärer som han skapat.

– Det är en metod som funkat väl för mig. Tidigare hade jag problem att utgå ifrån mig själv när jag skrev och jag fick ett bättre flyt genom att utgå från de här karaktärerna.

William Joseph Dean heter en av de återkommande karaktärerna. Som bakgrundsmaterial till den karaktären använde Bror Gunnar en gammal sägen med anknytning till uppväxtorten Lerum. En historia om en man som för mer än hundra år sedan blev hängd i ett stort ekträd i Lerum.

Efter att ha figurerat i sju låtar finns tankar om att låta berättelsen om William Joseph Dean leva vidare i ett annat format.

– Jag har planer på att kombinera en skiva med ett seriealbum. Tanken är att olika tecknare ska rita avsnitt som baseras på mina låtar. Jag hoppas att det blir något av detta i framtiden, säger Bror Gunnar.

Trots intresset för gammal musik vill han inte beskriva sig som nostalgisk eller som bakåtsträvare.

– Jag har ingen strävan att gå tillbaka till en annan tid och jag vill heller inte återskapa det ljud som finns på äldre bluesinspelningar. Istället försöker jag blanda stilar och uttryck från olika epoker.

För tillfället tar solokarriären all tid för Bror Gunnar Jansson, som även är medlem i bandet Det blev handgemäng.

– Jag har de senaste åren blivit tvungen att prioritera olika perioder då jag kan engagera mig i andra projekt. Just nu är det soloprojektet som får all tid, men jag uppskattar att vara en del i ett band då det är skönt att slippa bestämma över precis allt själv, säger han.