Tid att minnas, mod att göra motstånd | Fria.Nu
Sara Falkstad

Inledare


Förintelsens minnesdag

  • Förintelsens minnesmonument besöks årligen av miljontals och fungerar som en ständig påminnelse om nazismens och fascismens dåd.
Fria Tidningen

Tid att minnas, mod att göra motstånd

Den 27 januari uppmärksammar vi Förintelsens internationella minnesdag. Hur ska vi i Europa och i världen förhålla oss till vår fruktansvärda historia, i ljuset av det som händer i dag? Skriver Sara Falkstad.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau av sovjetiska trupper. Endast de svagaste fångarna hade lämnats kvar. Nazityskland hade redan försökt undanröja bevisen på massmorden genom att förstöra krematorier och gaskamrar, och evakuerat större delen av lägret genom att tvinga ut människorna på dödsmarscher som skördade tiotusentals liv.

Vid andra världskrigets slut hade runt sex miljoner judar dött i Förintelsen. Räknar vi det stora antal polacker, romer, sovjetiska krigsfångar, homosexuella, civila sovjetmedborgare, funktionsnedsatta och politiska och religiösa motståndare som också dödades, blir siffran omkring dubbelt så stor.

Sextio år efter krigsslutet förklarade FN den 27 januari som Förintelsens internationella minnesdag. En dag för att hedra minnet av de som dödades under Förintelsen, och också för att visa att vi står upp för alla människors lika värde. Framför allt är det en dag att upprepa mantrat ”aldrig mer”.

Vad betyder det att minnas? Hellre än att se en obruten linje av rasism och fascism, vill vi gärna se Förintelsen som kulmen på ett ondskefullt 1900-tal, som följdes av fred, försoning och en överenskommelse om ”aldrig mer”. Vi talar om okunskap och glömska, för vi vågar inte prata om ideologi. Vi talar om folkets maktlöshet och desperation, för vi vågar inte prata om fascisternas makt och beslutsamhet. Vi vågar inte tänka tanken att någon skulle kunna minnas, men ändå välja att göra samma sak igen.

Det är denna självbild vi blir så skakade i, när vi åter ser fascistiska och rasistiska krafter ta makten. Självbilden av att vi är människor och samhällen som tar lärdom. Vi skakas när ett rasistiskt parti blir Sveriges näst största, och när högern sträcker ut en hand till dem. Vi skakas av extremism och etnisk rensning. Vi skakas när spanjorer beläggs med munkavle, när Ungern bygger murar mot flyktingar, när abortmotståndare samlar kraft och när britterna vänder Europa ryggen för att kunna stoppa invandringen. Och vi darrar av skräck inför ett USA styrt av en kvinnofientlig, rasistisk och islamofob president.

Blir vi rädda av att minnas? Oron är befogad. Inte sedan 1930-talet har det funnits så många rasister i Europas folkvalda församlingar. Och bara några dagar efter att Donald Trump tillträdde som USA:s president, ligger det ett republikanskt förslag till kongressen att USA ska gå ur FN, och därmed tillintetgöra den överenskommelse som gjordes efter andra världskriget. Den överenskommelse vi gjorde för att, just det, minnas.

Men när vi minns, ska vi också minnas, att idén om demokrati och mänskliga rättigheter är ung och ömtålig. Vi lever i en globaliserad värld, där människor, resurser och idéer rör sig mer och snabbare än någonsin. Under de förutsättningarna tvingas demokrati och mänskliga rättigheter ta ny gestalt. Bakslag och motreaktioner kommer. Alla människors lika värde är en ny idé, och en ännu nyare praktik. Få har vågat försöka genomföra den i sin helhet. Demokratin är fortfarande en prototyp.

Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter. Men världen vaknade inte upp 1945 till fred och samförstånd. Folkmord, apartheid, brott mot mänskliga rättigheter fortsatte begås. I Sverige: tvångssteriliseringar, segregation, romregister, ända in i vår tid. Det räcker inte att minnas. Vi måste lära oss vaksamhet, strategier för motstånd. Våga utmana vår självbild. Tanken om alla människors lika värde måste vi fortsätta utveckla tillsammans.

I helgen demonstrerade uppemot två miljoner människor världen över för kvinnors, migranters och HBTQ-personers rättigheter, för en ansvarsfull klimatpolitik och mot rasism och främlingsfientlighet. Protesterna ingav hopp, för de betyder att när världen står öppen för oss, kan vi inte längre vara okunniga medlöpare. Den nya rörelsen kan inte vara tyst. Fascismen kommer att mötas av människor med kunskap, solidaritet och förmåga att göra val. Människor som vågar, inte bara minnas, utan agera, för ett ”aldrig mer”.

Annons

© 2020 Fria.Nu