Krönika


Krönika

Landets Fria

Aralsjön blev till sand

På Aralsjömuseet i Muynak, Uzbekistan, finns ett sjökort från 1960 med djup på 20–25 meter – som ett åttavåningshus. Nu åker man jeep där, på en torr saltskorpa med magra buskar. I det gamla fiskeläget ligger de välkända rostiga båtskeletten som vittnar om att Aralsjön var en viktig fiskesjö. En gång kom var sjätte fisk på borden i Sovjet därifrån. I dag är de flesta båtarna upphuggna; ”vi har kvar några för turisterna” säger guiden.

Det torftiga museet innehåller mest lite nostalgiska minnen. Inte ett ord för att förklara varför bara en tiondel finns kvar av sjön som en gång var världens fjärde största. I årtusenden fylldes den på av Amu-Darja och Syr-Darja som rann upp Pamirbergen. På vägen konstbevattnades öknen och högkulturer blomstrade längs Sidenvägen. Samarkand lär ha varit en av världens största städer och kanske den vackraste. Det tyckte i alla fall Alexander den store på 300-talet före Kristus.

Vad som sedan hände – men fattas på museet – handlar om girighet och kortsiktighet. Sovjetunionen införlivade Centralasien på 1920-talet och gav Uzbekistan rollen att förse unionen med bomull. En gröda som kräver mycket mer vatten än den mat man odlat dittills. På 30 år försvann nästan hela sjön. Alla varningar nonchalerades. Efter den brådstörtade självständigheten fortsatte diktatorn Karimov i samma spår; hans regim fick dåligt rykte för tvångsarbete för barn för att skörda ”det vita guldet”.

I dag virvlar sand- och saltstormar upp från den gamla sjöbotten. Ofattbara 43 miljoner ton salt har spritts och förstört 6 miljoner hektar – mer än dubbla Sveriges åkerareal. Dessutom användes kopiösa mängder konstgödsel och bekämpningsmedel som följde med spillvattnet till sjön och nu sprids med saltstormarna. Hälsostatistiken i regionen är förfärlig. Klimatet har också påverkats: kallare vintrar, hetare somrar. Mindre avdunstningsyta ger mindre regn i bergen och därmed mindre vatten i floderna. En negativ spiral.

Det här är inget nytt. Men det är en fullbordad miljökatastrof skapad av mänsklig kortsiktighet. I modern tid, med fullgoda naturvetenskapliga insikter, inte någon antik Mayakultur eller Påskö. Man visste vad som krävdes men gjorde det inte. Är det inte precis samma sak med klimatfrågan i dag? Vi vet vad som behöver göras men gör det inte. Vi bröstar oss över Paris-avtalet och blundar för att vad länderna åtagit sig – kommer det att genomföras? – pekar på 3 grader varmare klimat vilket kan få katastrofala verkningar. Vi vägrar att bromsa vår egen konsumtion – senaste siffrorna är att svenskarnas konsumtion motsvarar mer än fyra jordklot. Vi talar fortfarande om tillväxt och planerar nya landningsbanor för att flyga ännu mer när vi behöver stanna på jorden.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu