Med längtan tillbaka till naturen | Fria.Nu
  • I Sara Nilssons verk porträtteras ett slags gröna-vågare som har naturen som en tillflyktsort.
  • Kärlekstörstande personer. Så beskriver Sara Nilsson karaktärerna på öletiketten hon skapat.
  • Den gamla källarateljén i Bagarmossen saknar inte Sara Nilsson.
  • Den nya utställningen Koloni är Sara Nilssons tredje större utställning i Göteborg. Vernissage på Galleri Thomassen på lördag.
Göteborgs Fria

Med längtan tillbaka till naturen

Konstnären Sara Nilsson tröttnade på storstaden och flyttade till skogarna i Värmland. GFT besökte Sara Nilsson inför hennes kommande utställning i Göteborg för att prata om natur, konst och öl.

Den värmländska naturen visar sina bästa sidor denna januariförmiddag. Solen kämpar sig upp och når precis ovan de otaliga grantopparna som kantar vägen fram till Olsäter.

Till denna lilla ort, belägen mellan bruksorterna Deje och Munkfors, har konstnären Sara Nilsson nyligen flyttat. Fjorton år i Stockholm fick räcka, säger hon. Att det blev Värmland som hon och familjen valde att bosätta sig i var naturligt då Sara är född i Torsby.

– Det var bra att bo i Stockholm, men jag har länge haft en längtan bort därifrån. Livet där kretsar mycket kring pengar och karriär och som konstnär kan det vara svårt att hitta både boende och ateljé. När min sambo fick jobb på Värmlands Museum började vi leta efter ett hus på landet, säger Sara Nilsson.

Sara saknar inte källarateljén utan fönster i Bagarmossen och inte heller storstadens myller, även om hon medger att det sociala livet i Olsäter kunde vara bättre.

– Det är väldigt fin natur här och byn är jättetrevlig. Problemet är väl att vi än så länge inte känner så många här och att jag saknar vännerna i Stockholm.

Det lilla fristående ateljéhuset på gården ligger ett stenkast från villan. Den upptrampade stigen avslöjar att turerna mellan huset och arbetsplatsen är många.

För tillfället arbetar Sara Nilsson med en större skulptur som ska visas på hennes kommande utställningen på Galleri Thomassen i Göteborg.

Kaminen är nödvändig för att få upp värmen under vinterhalvåret, berättar Sara och visar mig fram till några skulpturer som står på en hylla.

Tidigare arbetade hon främst med måleri, men de senaste åren har skulpturerna blivit mer framträdande i hennes konstnärskap.

– Måleriet har alltid varit det viktigaste för mig, men skulpturerna har tagit allt mer tid. Egentligen är måleriet och skulpturerna sammanflätat för mig. Jag använder akrylfärg när jag målar skulpturerna på ungefär samma sätt som när jag gör en målning.

Den större skulpturen står lutad mot en vägg. Finputsningen av ytan är klar och nu återstår arbetet med att måla och lackera den, förhoppningsvis blir den klar till utställningen.

Materialet som hon använder är papper. Små bitar klistras ihop i många lager för att sedan bearbetas.

– Jag brukar undvika att kalla dem för arbeten i papier maché, kanske för att folk tänker på något som man håller på med på förskolan och att det är något ömtåligt. Genom att bygga upp ett tjockt lager ger det nästan känslan av att arbeta i trä, säger Sara, som tillägger att hon varit med om att en av hennes tidigare skulpturer i styrofoam gått sönder då en kvinna försökte använda den som en stol.

Det vilar något lätt nostalgiskt över Sara Nilssons skulpturer. De ljusa färgerna ger ett intryck av något åldrat samtidigt som kläder, frisyrer och vissa andra tidsmarkörer för tankarna till 70-talet. Känslan är att de är placerade i naturen, med blickarna riktade mot något avlägset. Sara säger själv att hon alltid har arbetat med ett tema som rör en längtan tillbaka till naturen.

Känner du igen dig själv i dina skulpturer?

– I efterhand kan jag se att de speglar delar av mig och att jag väver in en del privata saker. Men jag ser dem inte som självporträtt, säger Sara, som trots närheten till naturen prioriterat arbetet i ateljén.

– Men när det lättar något med jobb så kommer jag att ge mer tid åt omgivningarna runtomkring.

Hipster eller hippie? På något vis känns Sara Nilssons skulpturer som samtida och bakåtblickande på samma gång.

– Jag har alltid varit intresserad av 60- och 70-talsrörelser men vill inte göra en bokstavlig illustration av den tiden. Själv har jag inte riktigt bestämt om de är placerade i nutid eller dåtid. Jag vill att de ska uttrycka en ståndpunkt där de är utkastade i naturen, men vad de kämpar och drömmer om är lite oklart. Mina figurer står inte med några plakat där det står vad de kämpar för, förklarar Sara.

Vi sneddar över gården och tar oss till den stora rödmålade ladan som använd som verkstad och lager. Här står tidigare målningar inplastade. Det blir inget måleri som visas på den kommande utställningen, berättar Sara, som säger att det är svårt att kombinera måleriet med skulpterandet, det blir för dammigt och stökigt att måla samtidigt.

I ett arkivskåp ligger ett par av de förlagor som blivit etiketter till ett populärt danskt säsongsöl. Karaktärerna på etiketterna är lätt igenkännliga från Sara Nilssons bildvärld.

– Det har varit ett väldigt roligt uppdrag där jag fick fria händer att göra vad jag ville. Ölmärket har växt de senaste åren och har lanserats i Asien och USA. Det är kul att etiketterna väcker uppmärksamhet, även om många inte lägger märke till vem som skapat dem.

Koloni är titeln som Sara valt till den kommande utställningen. Tidigare har hon haft två större utställningen i Göteborg.

– Jag trivs väldigt bra i Göteborg och bodde där under flera år under de förberedande konststudierna på KV och Hovedskous. Sedan blev det flytt till Stockholm när jag kom in på Konstfack, annars kanske jag hade blivit kvar där, säger Sara Nilsson.

Fakta: 

Sara Nilsson

Född: 1978 i Torsby.

Bor: Olsäter.

Utbildning: Göteborg Konstskola, Konstfack, Stockholm.

Aktuell: Med separatutställningen Koloni på Galleri Thomassen, vernissage 14 januari, pågår till 5 februari.

Annons

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu