Jag vill inte vara man längre | Fria.Nu

Krönika


Krönika

Landets Fria

Jag vill inte vara man längre

Några medelålders luttrade kvinnor jag känner har som högsta dröm att starta ett kvinnoland. Ett avhopparland. Kan jag få bli med, snälla? Jag lovar att inte vara aggressiv, bullrig och chauvinistisk. Att intill blodvite bita mig själv i tungan varje gång jag börjar köra med mansplaining. Jag kommer att sitta i ett hörn och hålla käft. Får jag vara med? Jag vill inte vara man längre. Åtminstone inte i vidare bemärkelse än som född innehavare av ett par testiklar och en penis.

USA:s näste president blir Donald Trump. Och jag känner det precis som min amerikanske vän sa: I don’t know what to do with myself. Just så känns det. Vart ska jag ta vägen? Ska jag fly? Kan jag ens fly?

Världen känns plötsligt mycket mindre säker. Om bara någon vecka kommer världens största vapenmakt att styras av en narcissistisk megaloman. Av en man med den klassiske maktdårens hela uppsättning maskulina personlighetsdrag.

Ja, låt oss för en jävla gångs skull vara ärliga: det här handlar bara på ytan om höger och vänster, på djupet handlar det om en man. Om män. Vi som blåser upp oss och hotar, våldtar, dödar, som trånar efter makten för dess egen skull. Om en döende maskulinitetstyp – trodde jag i alla fall – som hellre ställer till med så mycket av ett jordligt helvete han kan innan han går i graven än tar prestigeförlusten av att erkänna sig utdaterad.

När kände du dig senast hotad av en kvinna? Minns du när en kvinna senast förklarade krig? Jovisst, sådant har hänt. Kvinnor dödar och våldtar de också. Men för att tala med statistiken är dessa händelser så få att de näst intill förvandlas till obetydligheter i jämförelse. I jämförelse med oss, den andra halvan av jordens befolkning.

Kvinnor har blivit ägda, slagna, tagna, dödade, dumförklarade och så vidare i minst 10 000 år utan att som grupp ge uttryck för galna maktambitioner. Antagligen rör det sig inte om biologi utan om könskultur: att män fostras till att bli idioter laddade med aggressiva maskulina värderingar medan kvinnor blir något som i alla fall påminner om vad människor borde vara. Så snälla, visa mig var de där kvinnofällorna ligger gömda så att jag kan se till att fastna i en eller ett par av dem. Jag vill bli mer intresserad av tyst ansvarstagande – ni vet det där som sker helt i bakgrunden utan att kräva oljefatsvis av bekräftelse. Jag vill bli mer inriktad på relationer. Jag vill med emfas kunna säga ”jag vet inte”, utan att känna att jag för den sakens skull krymper som människa, som man.

Maskuliniteten är den kanske största omställningsfrågan. Om vi inte når bortom den, når vi då något annat?

Johannes Söderqvist är artist och skribent, bosatt i västra Värmland.

Annons

© 2019 Fria.Nu