Hoppfull dokumentärfilm om livets slutskede | Fria.Nu
  • Maria Bäcks dokumentärfilm I remember when I die är inspelad på ett hospice i Danmark. Finn Hedegaard Jensen är en av de medverkande som delar med sig av sina tankar om livet och döden.
  • Lilly Christensen.
  • Maria Bäck är aktuell med filmen I remember when I die.
Fria Tidningen

Hoppfull dokumentärfilm om livets slutskede

Maria Bäcks första långfilm berör en av livets stora frågor: Vad händer när vi dör? ”Sedan jag var liten har jag varit besatt av att tänka på döden, meningen med livet, vilka vi är och var vi är, varför vi är och hur länge vi blir ihågkomna”, säger Maria Bäck.

De senaste två åren har Maria Bäck arbetat med döden nära inpå. Hennes dokumentärfilm I remember when I die handlar om frågor som berör evigheten och döden.

Så fort hon berättat om sitt arbete för vänner och bekanta har det genererat intressanta samtal, vilket kanske går att se som att det finns ett uppdämt behov av att närma sig detta tabubelagda ämne.

– Folk verkar bara inte så vana vid att ta upp det som ämne. Det är som att många har en inbyggd förväntan på att det vill ”andra inte prata om”. Men när någon tar första steget verkar det gå bra. Jag hoppas även att min film kan bidra till att starta dessa samtal.

Maria Bäck säger att det kändes naturligt för henne att ge sig på detta allvarliga ämne. Frågan var mer hur hon skulle gå tillväga. Bitarna föll på plats när Maria Bäck bestämde sig för att låta filmen utspela sig på ett hospice och vad som händer under själva dödsögonblicket.

En fråga som hon ställer till de medverkande personerna i filmen utgår från hjärnforskaren Arvid Carlssons teorier om att hjärnan alstrar energi efter det att hjärtat slutat slå och att den stunden möjligtvis kan ge en upplevelse av evighet. Frågan som Maria Bäck ställer om vilket minne som man skulle bevara och ta med sig i dödsögonblicket blir dock obesvarad i filmen.

– De personliga svaren på vilka minnen var och en ville bevara tycker jag inte nödvändigtvis är relevanta. Jag vill istället att de som ser filmen ska rikta frågan till sig själva och börja fundera över de viktiga val som vi gör i livet.

Att få tillgång till inspelningsplatsen var dock problematiskt och det tog lång tid innan Maria Bäck fick klartecken att filma. En annan känslig fråga var om någon över huvud taget ville dela med sig av sina tankar om döden när de endast har veckor kvar att leva.

– Här hade jag väldigt lite tid att bygga upp den tillit som är nödvändig att skapa. Jag skrev ett brev till de som var inlagda och fick svar från flera som ville delta och började filma direkt efter vårt första möte.

Trots denna begränsning lyckas Maria Bäck komma nära de personer som medverkar i filmen. Förutom samtalen fångas även miljön och stämningen på hospicet. Vi träffar skalbaggesamlande Ole, den humoristiske Finn och busiga Bodil vilkas berättelser ger oss inblick i deras innersta drömmar och minnen.

Trots dödens närvaro, här dör 250 personer om året, blev inte Marias fördomar om platsen bekräftade.

– Jag var rädd när jag först skulle komma dit, och jag hade en förväntan om att platsen skulle vara mycket mer ångestfylld. Sedan har jag valt att i filmen inte fokusera på diagnoser och smärtor. Jag har mer fokuserat på frågorna om minnen och hur man vill bli ihågkommen, säger Maria Bäck.

Du har funderat mycket på döden säger du, har filmen förändrat ditt tänkande?

– Det har påverkat mig mycket. Rädslan för döden är inte riktigt lika stor och jag har även börjat fundera mer över de val jag gör i mitt eget liv. Alla stora frågor har verkligen satts på sin spets under den tid jag arbetat med den här filmen. Jag upplever att jag har blivit ännu mer tacksam för livet.

Nobelpristagaren Arvid Carlssons tankar om att i dödsögonblicket uppleva känslan av evighet fyller en stor roll i filmen.

– Jag har ett personligt förhållande till Arvid Carlsson. Min mamma har diagnosen bipolär. Hon har alltid sett upp till Arvid Carlsson då han har tagit fram många mediciner som hjälpt henne. Och att det var han som lade fram dessa teorier var extra betydelsefullt för mig. Han säger att det är hypotetiskt att vi kan få en upplevelse av evighet i dödsögonblicket, men att han ändå uttrycker detta, som vet så mycket om hjärnan, är intressant.

I remember when I die har biopremiär nu till helgen och har tidigare visats på filmfestivaler, bland annat på Göteborg Filmfestival där den fick juryns hedersomnämnande.

– Jag har fått väldigt bra respons på filmen. Efter den senaste visningen i Köpenhamn var det många som sa att den ledde till livliga diskussioner. En del har påpekat avsaknaden av religion i filmen. I andra kulturer finns andra svar på vad som händer efter döden, vilket vi i vår kultur saknar då vi inte är så religiösa. Andra kommentarer har handlat om att folk upplevt att filmen har hjälpt mot deras dödsångest. Det har varit fint att uppleva att filmen kan vara med och lindra och kanske hjälpa oss att acceptera döden som ett faktum.

Formmässigt är I remember when I die poetisk. Den innehåller sekvenser av några kvinnor som är ute på en resa där de dokumenterar allt med sina telefoner. Denna del har förbryllat en del som tolkat den på många olika sätt, berättar Maria Bäck.

– Vissa upplever formen som provocerande, men det handlar mer om en förståelse för hur man kan se film. Dokumentärfilm, med ett ursprung i det klassiska reportaget, har ofta en mer journalistisk inriktning. Men att få igång ett samtal om hur dokumentärfilm kan se ut i dag är också positivt. När vi läser poesi är vi vana vid att upplevelsen oftast kommer före en konkret förståelse. En upplevelse som är bortom ord kan leva kvar länge i kroppen och ger kanske en konkret betydelse långt efteråt. Man kan naturligtvis se och skapa film på samma sätt.

Nästa filmprojekt är påbörjat. Filmen med titeln Psykos i Stockholm har utgångspunkt i händelser i Maria Bäcks eget liv.

– Den kommer även den att handla om minnen, existens och verklighetsuppfattningar. Ramen för historien är en 14-årig tjej som lämnas ensam under en semestervistelse när mamman plötsligt utvecklar en psykos och blir inlagd. Det är en ljus film med kopplingar till rymdens svarta hål, kan man säga, säger Maria Bäck.

Fakta: 

Maria Bäck

Ålder: 36 år

Född: Göteborg

Bor: Köpenhamn

Utbildning: Den Danske Filmskole i Köpenhamn.

Inspireras av: Musik, litteratur och människor.

Aktuell: Dokumentären I remember when I die med premiär den 9 december

Annons

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

Solidaritetsorkester med hopp om framtiden

Christopher Ali Solidarity Quartet är svåra att sätta fingret på. Muslimsk mystik, ökenblues och svenskt vemod är några av inslagen på debutalbumet To Those Who Walked Before Us.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu