• I Moderna tider arbetar "den lille luffaren" på en fabrik där arbetarna pressas till det yttersta för att maximera vinsten.
  • Tempot vid det löpande bandet blir till slut för mycket för huvudpersonen i Moderna tider som lämnar sin post och dansar fram genom fabriken.
Stockholms Fria

Den lille luffarens sista framträdande

Sekundvisaren på en klocka snurrar i bakgrunden av inledningstexterna. Därefter klipps en scen in där får springer i en fålla följt av arbetare som strömmar till fabriken. I Moderna tider är den lilla människan fjättrad i industrialismens bojor och snart får vi möta Chaplins berömda karaktär ”den lille luffaren”, vars livsöde till stor del styrs av slump och yttre skeenden. Han arbetar som skruvåtdragare vid ett löpande band, men får ett nervöst sammanbrott och spärras in på sinnessjukhus. Väl utsläppt hamnar han av en slump i ett demonstrationståg, blir arresterad och satt i fängelse. Där får han av misstag i sig kokain, under ruset stoppar han några fångar från att rymma och blir benådad. Tillbaka utanför murarna förälskar han sig i en hemlös kvinna, spelad av Paulette Goddard. De försöker skapa ett liv tillsammans och hankar sig fram under 1930-talets värsta ekonomiska depression.

Moderna tider var Charlie Chaplins sista stumfilm och det sista framträdandet för den lille luffaren. Karaktären mejslades ut genom fysiska uttryck och minspel, en form av teatralt skådespeleri som lätt skulle kunna få ett löjets skimmer över sig i talfilmens era. Filmen drog in mindre biljettintäkter än Chaplins föregående publiksuccéer och fick ett blandat mottagande av kritiker. Kanske berodde det delvis på att den knappast kunde kallas särskilt modern. Den kom ett årtionde efter att talfilmen gjort entré på bioduken. Det var ett vågad projekt, publiken lystrade redan till Bröderna Marx verbala humor och var vana vid dialog. Men Chaplin vägrade att låta den lille luffaren använda stämbanden.

Filmkritikern Garrett Stewart har i boken Modern hard times: Chaplin and the cinema of self-reflection skrivit att Moderna tider inte bara kan ses som en kritik av industrialismens omänskliga arbetsförhållanden, utan att det även finns en skarp satir av talfilmen. Bortsett från filmmusik hörs sällan bakgrundsljud – det är mest maskinerna som ljuder, och de enda begripliga replikerna kommer från fabriksdirektören som skriker order och tvingar arbetarna att höja tempot. Senare i filmen finns även en sång- och dansföreställning med från en restaurang där Chaplin innehar ett kortvarigt jobb som sjungande servitör. När Chaplin ska uppträda har han glömt bort replikerna. Ur munnen kommer vacker sång, men orden är rappakalja. Det är genom sin bländande mimik och gester han berättar en historia. Här visar Charlie Chaplin upp stumfilmens uttrycksmöjligheter som ingen behärskade lika fulländat som han.

När man tittar på Moderna tider slås man förstås inte i första hand av udden riktad mot talfilm, utan uppgörelsen med orättvisor och fattigdom. Det är en social kommentar, där det allra värsta kanske inte är att vara hungerns fånge, utan det konformistiska samhällets. Här är urverket och de oljade dreven i fokus, ett maskineri där människans frihet är kringskuren så till den grad att man bokstavligen kan fastna mellan kugghjulen. Det är symptomatiskt att det är genom dans som Chaplin frigör sig från det löpande bandet. Detta leder honom raka vägen till sinnessjukhuset. Kultur och självförverkligande är subversivt i det avhumaniserade samhälle Chaplin skildrar. Visst handlar det om klasskillnader och social misär, men i slutändan är det största lidandet att fjättras i urverket. Hungern är inte tillräckligt stark för att kväsa själen. Anden vinner lite romantiserat över materien när den lille luffaren och hans följeslagerska vänder industristaden ryggen och tar till vägarna.

Fotnot: Filmen är även förbaskat rolig.

Fakta: 

Moderna trivialiteter

• I en första version av filmen slutar den med att Chaplin hamnar på sinnessjukhus och får besök av den hemlösa kvinnan som blivit nunna.

• Moderna tider blev bannlyst i nazityskland för sina ”kommunistiska tendenser”.

• Roligaste replik (som inte är uttalad utan textad på en tablå): ”Jag ska skaffa oss ett hus. Till och med om jag måste arbeta för det.”

• Charlie Chaplin testade att ge den lilla luffaren repliker och spelade även in några talscener, innan han bestämde sig för att det inte fungerade.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Med klasstänk i systemet

Föreningen Arbetarskrivare delar årligen ut ett stipendium på 5 000 kronor. I år går det till Helena Gillinger från Stockholm.

Fria Tidningen

Romantisk komedi om hbt-boende

Bitte Andersson, som tidigare gjort filmen Dyke Hard, är aktuell med en seriebok om ett äldreboende för hbt-personer.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu