Jag drömde om det lyckliga samhället | Fria.Nu

Krönika


Krönika

Landets Fria

Jag drömde om det lyckliga samhället

Hade en märklig dröm härom natten. Jag drömde att meningen med livet var att få känna lycka och glädje. Det var ingen mänsklig rättighet att få känna så, men hela samhället syftade till att dess invånare skulle få så bra förutsättningar som möjligt för att vara lyckliga.

Alla människor skulle känna tillhörighet och acceptans för den de var oavsett sexuell läggning, religiös åskådning eller politisk hemvist. Alla utan undantag var inkluderade i uppdraget att hitta och leva lyckan. Alla hjälpte varandra om det strulade till sig, om någon kom på drift.

Det lyckliga samhället var behovsstyrt och utgick ifrån människans och allt annat levandes grundbehov. Inga onödiga uttag av naturresurser fick göras, som riskerade det globala och väl fungerande ekosystemet. Det fanns en stor respekt för naturens väldefinierade gränser. Medkänslan var stark och vördnaden eller kanske tacksamheten för att få leva med naturen genomsyrade samhället.

I min dröm hade alla rätt till deltidsjobb. För att de var värda det och för att resten av tiden kunna odla en del av sin egen mat och leva lyckliga i samvaro med nära och kära. De som hade för mycket att göra delade med sig till andra arbetsbenägna. Alla jobb som fanns var nödvändiga jobb. Det fanns inget behov av onödiga jobb.

Även om arbetsdelningen slimmades optimalt fanns det inte jobb så det räckte till alla. Men det gjorde inget i det här samhället. Övertaliga arbetsbenägna, sjuka och de som inte ville jobba men ändå bidra till samhället var lyckligt lottade ändå. För det fanns något som hette medborgarlön. En belöning för att man ville bo och verka för det lyckliga samhället tillsammans med alla andra.

Det var overkligt att drömma, när jag nästan aldrig drömmer annars. För när människorna hade deltidsjobb eller medborgarlön, hann de odla och hålla sina djur, byta tjänster med varandra, låna redskap och hjälpa varandra med det de kunde bidra med. De hann också vara sociala med varandra, vara mer närvarande i hemmet, hos barnen och de äldre. I det här drömlika samhället fick alla känna sig sedda, alla fick känna sig behövda. Det var inte alls svårt att finna lyckan i ett sådant här samhälle. Det var tvärt om lätt att känna glädjen komma smygande.

Finns det verkligen sanndrömmar så vill jag att min enda och sällsynta dröm blir verklighet.

Fakta: 

Peo Eriksson är omställare på Frösön.

Annons

© 2019 Fria.Nu