Plaskdammen vid Mariaplan är tömd på vatten men fortfarande populär som lekplats bland barnfamiljer. Margareta Stejaru följer några av de lekande barnen med blicken och säger att hon ibland blir ledsen av att se dem, det påminner henne om de egna barnen hemma i Rumänien. I ungefär två och ett halvt år har hon varit i Sverige några månader åt gången.

– Det har varit svårt, jag sitter ner hela dagarna och väntar på att någon ska lägga ner en krona eller två. Man tjänar inte tillräckligt för att försörja familjen och barnen där hemma.

Margareta Stejaru är igenkänd här och hälsar glatt, hon brukar sitta utanför mataffären och be om pengar. Men nu påbörjas ett nytt kapitel. Hon ska precis avsluta den städutbildning hon har gått, och städa hos sin första kund. Hon är lite nervös men trivs med att städa och hoppas framförallt på mer jobb.

– Jag känner mig väldigt lättad för att jag vet att jag kan göra något, att jag kan jobba. Det är något annat att få pengar för ett jobb istället för att sitta ner och vänta på pengar.

Hon har gått städutbildningen genom det kooperativa företaget ABIS tillsammans med Stefania Chiru och Dorina Dragnea. De båda anställdes från början av ABIS för att vara med i en dansföreställning där de första delarna redan har spelats, men fortsättning väntar under hösten.

– I början var det svårt, jag förstod inte men nu när jag förstår mer vad det handlar om lägger jag ner allt för att det ska bli bra, säger Stefania Chiru om dansföreställningen.

Precis som Margareta har de barn som är kvar hemma i Rumäninen, Dorina har tre stycken och Stefania två.

– Det är svårt att lämna barnen, de som har barn förstår, säger Stefania Chiru.

Hon har varit i Sverige i runt tre år till och från, och upprepar orden. Hon vill gärna lära sig svenska och nickar åt frågorna. En del förstår hon redan. Drömmen är att få heltidsjobb för att kunna ta hit familjen och så småningom kunna studera svenska.

– Det är så olika hur mycket man tjänar när man sitter och tigger, allt ifrån 40 till 150. Ibland köper jag inte mat till mig själv när jag sitter och tigger så att jag ska kunna skicka hem pengar, jag har en son som är sjuk.

Debatten som med jämna mellanrum blossar upp i Sverige kring bland annat tiggeriförbud och det som kallas organiserat tiggeri, eller att folk kommenterar att de som tigger skulle tjäna så mycket pengar och egentligen inte ens vilja jobba är välbekant.

– Några tänker så, några inte. Man känner det och man känner sig dum, för vi vill ju jobba, vi söker jobb. Jag önskar att jag skulle få jobba varje dag, att bara sitta och vänta på pengar är skamfyllt, säger Stefania Chiru.

De drömmer alla tre om heltidsjobb så att de helt kommer bort från att sitta och be om pengar på gatan.

– Målet är att hitta ett fast jobb och ett boende och ta hit mina barn och min man. Om jag har ett fast jobb kan jag gå och lära mig svenska också, säger Margareta, som förutom rumänska också pratar spanska och förstår italienska.

Som det är nu är det svårt att veta hur mycket städjobb de kommer att få genom ABIS, det hänger på att folk vill anställa dem. De har fått flyers att dela ut, och annonserar också via ABIS facebooksida efter jobb. Att bara ha några timmar här och där är svårt då de lämnar sina vanliga platser under dagtid, ocn någon annan kan komma och sätta sig där.

– Det är inte svårt att lämna platsen och tiggeriet om man har jobb, för man tjänar ingenting på att tigga, säger Dorina Dragnea och fortsätter:

– Det spelar ingen roll vad jag gör så länge jag kan jobba och försörja familjen.

ABIS har tidigare inte anställt EU-medborgare som försörjt sig på gatorna, utan endast asylsökande. Men Margreth Heirås, en av grundarna till ABIS, säger att de genast sa ja när de fick frågan om att anställa till dansföreställningen.

– Om någon kan tillföra jobb så är det inga problem. Sedan kom de på idén att de skulle kunna städa, så nu kommer de att ha med sig flyers och även en stor skylt att de har gått städutbildning och att man kan höra av sig till oss för att anlita dem.

ABIS, som grundades 2011 för att hjälpa en familj som höll sig gömda, har nu 24 personer anställda i Göteborg. De har varit tvungna att sålla och anställer därför endast barnfamiljer, men Margreth Heirås hoppas på att företaget ska växa mycket mer och på så sätt kunna anställa fler.

– Jag tror inte att någon som tigger tycker att det är kul, och genom att jobba för oss som har kollektivavtal tjänar de lika mycket på en timme som de kan tjäna på en hel dag annars.

Hon tycker att det är viktigt att betona att det handlar om en permanent, hållbar lösning – inte att bara hjälpa någon med mat för veckan till exempel. Nu hoppas hon på medmänsklighet och solidaritet.

– Det är ju en win-win situation, man får sin flytt eller vad det nu är gjord samtidigt som man hjälper flyktingar och EU-migranter.