Löfvens loskor i MP-nyllet | Fria.Nu
Birger Schlaug

Inledare


Miljöpartiet

  • Stefan Löfvens tillsättande av Anna Ekström som gymnasieminister kan leda till att Gustav Fridolin blir en andrahandsfigur i utbildningsfrågor, skriver Birger Schlaug.
Fria Tidningen

Löfvens loskor i MP-nyllet

Sverige behöver besvärliga partier som har visioner om något annat än frihandelsfundamentalism. Kanske kan de fyra obstinata riksdagsledamöterna Schlyter, Mutt, Lillemets och Amin bli räddningen för partiet, skriver Birger Schlaug.

När Stefan Löfven i våras tillsatte Ann Linde som EU- och handelsminister var det som en spottloska rakt i ansiktet på Miljöpartiet. Ann Lindes uppdrag är nämligen att, med det gedigna internationella nätverk hon som politisk tjänsteman under åren skaffat sig, bli en tung aktör inom EU för att driva fram de handels- och investeringsavtal med USA (TTIP) och Kanada (CETA) som Miljöpartiet varit starkt kritiskt till. De avtal som miljontals människor i Europa demonsterat mot. Och som flera EU-länder nu tvekar inför. Ann Linde är, enligt bland annat Svenska Dagbladet, EU:s huvudrollsinnehavare i kampen för dessa avtal. Istället behöver vi fler obekväma politiker.

Det kostar på för MP att inneha statsråd, som har biroller, i en regering. En kostnad är att det parti man företräder till slut blir så profillöst att det blir utbytbart också för dess tidigare kärnväljare. Detta kan sluta med att partiet än en gång får lämna riksdagen. Den här gången kan det bli svårt att komma tillbaka.

Profillösheten riskerar dessutom att dra undan fötterna för partiet på lokal nivå. Stockholm, som för några år sedan var ett av Miljöpartiets starkaste fästen med tvåsiffriga opinionssiffror, har i dag tappat tron på partiet. I senaste Sifo-mätningen har man mindre än tre procent. En total genomklappning som lätt sprider sig till kommunalvalet.

Trots detta envisas en majoritet i partiets formella och informella ledning med att stå fast vid den strategi man för länge sedan beslutat om. Man ska uppträda ”regeringsdugligt”. Med detta menas inte att driva igenom sin politik, stoppa sådant som går på tvärs mot vad man vill eller driva opinion för sina frågor. Med ”regeringsduglighet” menas att visa att man tål stryk, att man tål att bli överkörd, att man är duglig att administrera sådant som partiet är bildat för att motverka.

När Stefan Löfven för en dryg vecka sedan tillsatte den i medierna och skolvärlden uppskattade Anna Ekström som gymnasieminister så var det ytterligare en kniv rakt in i Miljöpartiet. Utbildningsfrågan kommer att vridas ur händerna på MP. Gustav Fridolin, som formellt är chef för utbildningsdepartementet, riskerar att bli en andrahandsfigur i utbildningsfrågor. Spottloskorna vet var de tar. Med utbildningsfrågan vriden ur händerna har MP inte mycket kvar. Fredsfrågan har man övergivit som del i den trestegsraket regeringen beslutat om: nya JAS-plan, värdlandsavtal med Nato och nu i senaste regeringsförklaringen besked om att ”den transatlantiska länken” ska utveckla än mer.

Lägg till det den mariga sits man försatt sig i när det gäller miljöfrågan. Varje steg man tar i miljö- och klimatpolitiken – och det kan vara bra steg – kommer att sättas i relation till effekterna av att sälja brunkolet. När sedan gröna statsråd lägger en statsbudget där effektskatten på kärnkraften ska monteras ner – med motivet att kärnkraften annars kommer att avvecklas – är man ute på så hal is ett parti över huvud taget kan komma. Det var ju just för att avveckla kärnkraften som MP, som en del av budgetsamarbetet med S och V år 2000, drev på för att införa skatten. Nu tar man bort den, och har mage att hävda att man genom detta når framgång.

Partiledningen anser att de fyra obstinata riksdagsledamöterna Schlyter, Mutt, Lillemets och Amin, som röstat emot partiledningen i ett antal tunga frågor, är besvärliga. Nyligen skrev de en debattartikel med kritik av CETA, som Stefan Löfven i den nyss avgivna regeringsförklaringen meddelat att regeringen stödjer. Det ironiska är att det kanske blir de fyra obstinatas försvar av MP:s identitet som kan bli räddningen för partiet. Hamnar partiet långvarigt under 4-procentspärren kan nästa kongress revoltera, och en partistyrelse baserad på de obstinata väljas i ett försök att rädda det som räddas kan. De obstinata står ju faktiskt betydligt närmare MP:s partiprogram och kongressbeslut än dagens partiledning.

Sverige behöver besvärliga partier som har visioner om något annat, något större, än den nyliberalt anfrätta tankefigur, pimpad med bruna fläckar, som nu råder. Sverige behöver något annat än frihandelsfundamentalism och ministrar med Ann Lindes uppdrag.

Annons

© 2017 Fria.Nu