• Forskningen kring stamceller är knuten till en framgångsberättelse om nationen som skymmer de etiska aspekterna, menar skribenterna.
Stockholms Fria

”Genetisk forskning och nationsbygge går hand i hand”

Förväntningarna på stamcellsforskningen gör att vissa aspekter inte uppmärksammas i Macchiariniaffären, skriver sociologen Tora Holmberg och etnologen Malin Ideland.

Sedan luftstrupeskandalen på Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset blev offentligt känd har det skrivits mängder av debattartiklar och inlägg på sociala medier. Organisatoriska förklaringar till skandalen har föreslagits, att ledningen haft för bråttom, att kollegiala beslut uteblivit till förmån för linjestyrning, och att regelverk för anställningsprocedurer åsidosatts.

Även vetenskapskulturella orsaker har angetts. Hur viktigt det i dag är att publicera sig, att erkännas internationellt och hur vetenskapsmän blir stjärnor i en kultur av excellens där rankinglistor och bibliometri framstår som objektiva mått på god forskning.

Alla dessa förklaringar behövs för att förstå hur det kunde bli så fel i det aktuella Macchiarini-fallet. Men vi hävdar att en viktig dimension saknas i rapporteringen: den förväntningshorisont som är skapad av och kring stamcellsforskning och regenerativ medicin och som gör att etiska förhållningssätt hamnar i skymundan.

Stamceller utgör en typ av ”bio-objekt” – tekniskt skapade livsformer – som bär på en historia av framtidshopp. Under den värsta mediala hajpen vid millennieskiftet framstod stamcellstekniken som svaret på många allvarliga sjukdomar så som Parkinsons sjukdom, hjärtinfarkt, diabetes och MS. Dessutom skulle stamcellsforskningen avhjälpa organbristen; individanpassade organ utan avstötningsrisk skulle kunna odlas.

Framgångssagan fick stå ganska oemotsagd, och förväntningar på en friskare befolkning byggdes in i stamcellsforskningen. Regleringen av tekniken var på den mediala tapeten, men för att undvika en inbromsning av den biomedicinska utvecklingen drev regeringen igenom en av världens mest liberala regleringar kring användning och framställning av stamceller.

Några år senare sjösattes dessutom ett statligt finansierat excellensprogram med höga krav på innovation, samarbete med näringsliv och med sjukvård. Forskningen skulle omsättas. Snabbt.

I framgångssagan om stamcellsforskningen berättades också om den svenska excellensen inom området. Svensk stamcellsforskning har ofta beskrivits ligga i den internationella forskningsfronten. Inte minst gäller detta forskningsmiljön på Karolinska institutet. Antropologen Paul Rabinow beskrev redan på 1990-talet hur genetisk forskning och nationsbyggande går hand i hand. Genforskningens symboliska betydelse som lösning på mänsklighetens problem gifter sig lätt med en nationalistisk diskurs – våra gener, vår forskning, vår framtid.

På liknande sätt har vi funnit att stamcellsforskningen bär med sig löften för svensk forskningspolitik och ekonomisk tillväxt. ”För Sverige i framtiden” kan sägas vara devisen från sent 1990-tal och framåt.

Nu kanske någon undrar: Är Paolo Macchiarini verkligen stamcellsforskare? Inte ett knyst har sagts om stamceller i skandalrapporteringen. Det är den syntetiska luftstrupen som har fokuserats, snarare än de organiska och kroppsegna materialen. Men då medierna stolt och glatt rapporterade om de ”lyckade” transplantationerna år 2012 poängterades det att Paolo Macchiarinis konstgjorda luftstrupar var ”klädda” i patientens kropps-egna stamceller, i syfte att minimera risken med avstötning.

Är stamcellsforskningen så starkt knuten till en framgångssaga att den inte ens kan associeras till etiska skandaler och mänskliga förluster? Är det så att beskrivningen av stamcellerna som individanpassade och formbara har fått deras potential att framstå som oändlig? Är det därför medicinskt skolade medarbetare på KI kunde fås att tro att stamceller skulle kunna gro, och omvandla plaststrupar till fungerande kroppseget organiskt material?

Vi menar att det offentliga samtalet måste öppna för olika perspektiv på den biomedicinska utvecklingen. Istället för att fastna i en nationalistisk och oreflekterat – reflexmässig – teknikoptimistisk berättelse, behöver politiker, etiknämnder, akademiska ledare och, inte minst, mediala aktörer rannsaka sitt samvete.

Genom den dominerande framgångs-sagan riskerar det kritiska förhållningssättet och de etiska övervägandena att skymmas av orealistiska förhoppningar om en friskare, rikare och odödlig befolkning.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Stäng alla djurparker”

Efter avslöjandet att Borås djurpark dödar friska djur höjs röster för att djurparker ska avvecklas helt.

Fria Tidningen

Glesbygdens framgångssagor studeras

Vad är det som gör att vissa orter i glesbygden lyckas bättre än andra? Det frågar sig forskare i en nytt stort nordiskt projekt kring regional utveckling.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu