• Leif Tjerned influerades tidigt av popkonsten.
  • Leif Tjerned i sin ateljé.
Stockholms Fria

Potatisplockare i neonljus

1966 kom Leif Tjerned in på Konstakademien, ”Mejan”. Redan som student började han med tekniker som då var vare sig etablerade eller godkända, men professor Erland Melanton var uppmuntrande och ordnade så att Leif fick disponera Kägelbanan vid Södra teatern som ateljé. Den kände professorn ordnade också ett stipendium och så småningom en tjänst på Konsthögskolan. Efter Erland Melantons död två år senare hade hans ersättare dessvärre inte samma förståelse för Leifs ambitioner och den fantastiska ateljén försvann, liksom inkomstkällorna.

1969 gjorde den unge konstnären intrång i den konceptuella konsten och tillverkade Spiken, ett tredimensionellt fem meter högt monumentalverk i polyester, Leifs huvudsakliga arbetsmaterial under några år, tills han blev allergisk mot plast. Spiken var realistiskt utförd, transparent och rosatonad. Den stod rakt upp ur en vit kub. I kuben fanns en bandspelare med en bandslinga som upprepade ett kraftigt hammarslag. Idén hade Leif fått när han ritade ett förslag till en kyrka: ”Kyrkan skulle se ut som en brädbit. Dels var Jesus pappa – eller styvpappa – snickare, dels blev Jesus korsfäst på ett träkors. Tornspiran till kyrkan skulle vara den kära spiken som istället för de vanliga kyrkklockorna skulle dåna ut sina hammarslag över nejden, och påminna om hur Jesus blev pinad och korsfäst”, berättar Leif Tjerned.

Spiken visades på elevutställningen på Mejan och på en samlingsutställning på Södertälje konsthall. Verket försvann och ingen vet vad som hände med det. Men det utgjorde en tidig implementering av konceptkonst i den svenska konstvärlden.

Efter Leif Tjerneds separatutställning på Mejan 1973 kommenterade den kände konstkritikern Olle Granath: ”Han visar ett samhälle som så totalt ’flippat ut’ ur alla vettiga banor att varje bild av det innehåller självkritik med en biton av ödslig tragedi… Det uteslutande artificiella i Tjerneds sätt att måla, gör att porträtten av storstadsmänniskor får dem att framstå som levande döda. Bakom en mask som följer modets senaste föreskrifter finns ingen identitet. Samtidigt utgår en stark suggestion från hans bilder. Tjerned rör sig som fisken i vattnet i stadens neonljus över nattsvarta gator.”

1986 fick jag tillfälle att dela rum med Leif under en studieresa till London. Veckan var fullspäckad av föreläsningar och museibesök, men det som påverkade oss mest var inredningen på det spartanska hotellet vars rum pryddes av slitna reproduktioner av samma Monet. Vi skrattade gott åt den fyndiga inredningslösningen.

Utställningen Krypa Klättra på Sveagalleriet 1992 vid ABF-huset ekar nog fortfarande hos många. Konstnären gick då i närkamp med staden och i hans sviter om fyra tavlor kunde vi följa ett stadslandskap i förändring. I en tavla var det bara några få neonslingor, på nästa hade slingorna vuxit och blivit längre och i den sista tavlan var hela staden igenvuxen. På väggarna klättrade figurer och upp ur golvet kom det horder av krypare. Konstkritikern Kari Andén-Papadoupolus kommenterade: ”Tjerned arbetar friskt med klichéer, med ’tecken’ för den moderna staden – asfaltsvärta, neon, graffiti och stålblanka fasader. Galleriet intas av ’klättrare’ och ’krypare’, ett slags sammanbitna stadsinvånare klängande likt apor eller spindelmän på väggar och pelare. Några tränger upp som vålnader ur golvet.”

”Kryparna är mina potatisplockare”, säger Leif Tjerned själv. ”Kryparna här personifierar strävan att överleva, det ofta mest dominerade inslaget i många människors liv. Klättrarna personifierar en liten grupp som av olika skäl valt en annan strategi än kryparna. De är identiska till utseendet, men klättrarna går åt ett helt annat håll. Deras problem är inte i första hand att överleva, utan att se möjligheter att ta sig så långt upp som möjligt.”

Utställningen på Sveagalleriet fick fina recensioner och det var första gången Tjerned sålde bra, och ledde även till uppdraget att göra en utsmyckning vid Gullmarsplans tunnelbanestation.

Konstkritikern Beate Sydhoff har påpekat att när popkonsten kom i början av 1960-talet var det både som en befrielse och chock för många svenska konstnärer. I svensk tappning blev popkonsten både mer realistisk och folkloreinriktad. Men Tjerned utvecklade uttrycket och kunde under 1970-talet teckna en ”massmedievärld med åtföljande förenklingar”.

Leif Tjerned använder ofta airbrushteknik i kombination med utsågade figurer. Hans unika bildspråk manar fram symboler och tecken i välordnade bildkompositioner. De skulle kunna stå för kartor över fantasistäder, mentala platser eller tunnelbanor och väcker både tankar och känslor om våra nutida livsvillkor. Samma påverkan gör de uttrycksfulla ljusskulpturer som oftast föreställer människor och deras kulturella roller. Leif Tjerned befinner sig i skärningspunkten mellan modernism och postmodernism och visar upp en bred palett av reflektioner och ironier kring vår samtid.

Fakta: 

Fakta

Leif Tjerned finns representerad på bland annat Norrköpings konstmuseum och Moderna museet. Han har gjort verket Zenit på Gullmarsplans tunnelbanestation. Utställningen i Edsviks konsthall är en retrospektiv med både målningar och ljusskulpturer.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Bakom kulisserna i modeindustrin

Hur kan kläder vara så billiga när allt annat i samhället blivit dyrare? Journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom ger svar i reportageboken Modeslavar.

Fria Tidningen

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu