Vi ska inte någon annanstans än hit | Fria.Nu

Krönika


Krönika

Landets Fria

Vi ska inte någon annanstans än hit

Börjar skriva den här krönikan. Börjar om. Börjar om igen. Byter tema. Tappar temat. Vad ska jag fylla de här ganska få raderna med? Det är ett trevande, sökande och utforskande. Precis som allt möjligt annat i livet. Något helt centralt i att vara människa är kanske just detta, att det pågår ett ständigt sökande och utforskande – och måste få lov att göra det. Hur ska vi annars kunna bli till, bli dem vi är och önskar vara?

Så mycket av det vi förhåller oss till i vardagen är sådant som försvårar eller till och med motarbetar det sökandet. De normer och värderingar som styr utbildningsväsendet och därmed den skola där jag arbetar deltid är ett exempel. Den ständiga jakten på prestation, resultat och på förhand utpekade mål är inte bara osäkerhetsskapande och kreativitetshämmande, den utgör också en fara för vår lust och vårt inre sökljus genom att inte bottna i vårt behov av att få börja om, kanske oräkneliga gånger, göra annorlunda, treva vidare. Reflektionsutrymmet är litet. I den mån det får reflekteras ska det göras på utmätt tid och enligt vissa regler, ingen tillåts ta några krokigare vägar eller avstickare eftersom alla ska paketeras i samma snäva box, utrustas med samma säljande verktygslåda, redo att stå till marknadskrafternas tjänst. Detta hur tydligt många av oss än ser att det här systemet är ett dödsdömt projekt, en resa rakt in i en betongvägg.

Det tycks mig tydligt hur de uppifrån pålagda krav som omtalas som ”målen” utgör ett kvävande tungt täcke på både barn och vuxna i skolan – liksom på andra håll. Det ständiga mätandet och bedömandet skapar en oro för att både göra och vara ”fel”, en otillräcklighetskultur. I skolan där jag jobbar pratar några av oss ganska ofta om det, och om hur en vänligare, mer tillåtande utbildning – och ett vänligare, mer tillåtande samhälle – skulle kunna se ut. I det sammanhanget funderar jag mycket över det här med nyfikenhet, utforskande och tid för reflektion och prövande.

Vi är här tillsammans. Så varför inte göra det så trivsamt som möjligt för alla? Och trivsel kanske börjar med trygghet som kommer ur bland annat tillåtelsen att få börja och börja om, prova och utforska. Utan brådska och med större tillit. För vart är vi egentligen på väg? ”Vi ska ingenstans”, säger vännen P i ett ekofilosofiskt samtal om förändringsprocesser. Den där påtvingade brådskan och bristande tilliten kan lätt lura oss att tro att det finns någon annan plats, dit vi ska och där vi hellre bör vara. Men om P har rätt, om vi inte ska någonstans, utan helt enkelt ska vara här i den brokiga värld vi gemensamt hålls med att leva i, då behöver vi utrymme och tid att utforska den och oss själva. Lite spretigt blir det gärna, precis som med texten här. Och det är helt okej, kanske till och med fullt tillräckligt. En inspiration att hålla sökljuset brinnande, att få börja och börja om på nytt.

Fakta: 

Viktoria Klint är mångsysslande ekofilosof, religionsvetare och poet.

Annons

© 2020 Fria.Nu