Inledare


Inledare
Media

  • Jag har mött många representanter för tidningsutgivare och andra makthavare som hyser ett primitivt förakt för journalister.Istället för journalister talas om tidningsmakare och content providers och få vill längre kännas vid att de verkar i demokratibranschen, skriver Agneta Lindblom Hulthén.
Göteborgs Fria

Stampen är inte ett offer

Stampen är inte offer för ett oblitt och ostyrbart öde förorsakat av teknikens utveckling, utan orsakad av inkompetenta ledningars beslut, skriver Agneta Lindblom Hulthén.

Den som lånar nästan ett par miljarder för att köpa tidningar behöver inte göra en dålig affär, om tidningarna är tämligen välskötta och går med vinst. Köparen kan tänka sig att utveckla koncepten, förädla varan och få ihop till räntorna. Om köparen inte tror på journalistikens värde är det naturligare att i stor utsträckning spara in på den journalistiska produktionen och använda samma massproducerade material på alla sina ”plattformar”. För ekonomer utan publicistiska ambitioner är säkert den senare varianten tilltalande. Det var den varianten Stampen valde.

När nätet började spinnas i 1990-talets början föreläste jag då och då för journalister om arbetsrätt. Begreppet sociala medier hade ännu inte kommit riktigt i svang. En fråga blev mer och mer frekvent: ”Företagsledningen vill lägga ut vår journalistik på nätet. Hur ska vi ställa oss till det?” Jag brukade rekommendera att de skulle efterlysa en affärsplan. Journalistiken borde kunna ta sig fram oberoende av distributionssätt, men hur den skulle betalas var nyckelfrågan.

Frågarna kom undantagslöst tillbaka med samma budskap: Det finns ingen affärsplan. ”Ledningen säger att vi måste med på tåget.”

Och på tåget klev man, utan att fundera över vart det skulle gå eller hur biljetter och bränsle skulle betalas. Många av de här tågen, Stampen är det senaste och tydligaste exemplet, står nu vid ruinens brant.

Möjligheten att kunna sprida samma material på så många plattformar som möjligt är huvudanledningen till att medieägarna så brutalt försökt kapa åt sig hela den journalistiska upphovsrätten: betala inte, men ta bra betalt. Skälet är enbart kortsiktigt ekonomiskt. Paradoxalt nog hade denna inställning stöd av en del journalister, som såg det som en yttrandefrihets- och demokratifråga att ge bort journalistiken. Det gick länge bra för de traditionella mediehusen, trots bristen på framförhållning och planering. De ekonomiskt bästa åren i historien inträffade faktiskt under 2000-talets början. Så det fanns utrymme för att ställa om och konsolidera verksamheten inför framtiden.

Detta har skett i mycket liten utsträckning.

Förklaringen till dagens situation, där de ekonomiska problemen för medier med journalistiskt innehåll bara ökar och där stora mediehus står vid ruinens brant, sägs deterministiskt vara den tekniska utvecklingen. Detta är bara till en del riktigt.

Skälen är många fler och komplicerade och hänger ihop, till exempel:

• Ägarkoncentrationen inom medierna. Maktambitionen som yttrar sig i vilja att äga mer och växa obegränsat.

• Företagsledningarnas ointresse och till och med förakt för kärnverksamheten (journalistiken). Redaktionsledningarnas oförmåga att försvara detta intresse.

• Ignoransen inför att verka i en demokratibransch.

• Brist på analys och långsiktighet i verksamheten (inkompetens).

• Girighet.

• Politikernas okunnighet och ointresse.

Ägarkoncentrationen inom medierna har bara ökat de senaste decennierna. Det betyder inte enbart ökat åsiktsmonopol, minskad mångfald, krympande journalistik utan också en ökad sårbarhet. Den beskrivs av ägarna som en vilja att konsolidera verksamheten och skydda sig från uppköp av ännu större mediekonglomerat. Den kan också beskrivas som maktambition och som ett sätt att paketera verksamheten för bekvämt uppköp av en ännu större jätten Gluffgluff.

När iPadarna var nya på marknaden diskuterade jag i en morgonsoffa med en representant för stort mediehus i Sverige. Jag uttryckte bekymmer över att ägarna till distributionsapparaten krävde censur för att förmedla den svenska journalistiken. Min diskussionsmotpart var sur över att han tvingats läsa in 40 sidor kontrakt inför TV-debatten. Mediehuset hade alltså inte läst kontraktet innan de skrev på. Den som gör sig beroende av Google, Youtube och Facebook som distributörer löper mycket stor risk att inte få sin journalistik distribuerad intakt. Det handlar inte bara om att bilder på ammande mödrar som anses anstötliga; med en sådan ägarkoncentration i distributionsledet är åsiktsfriheten i fara.

Jag har mött många representanter för tidningsutgivare och andra medieägare- och makthavare ­– även inom public service – som hyser ett primitivt förakt för journalister. Språket har förskjutits. Istället för journalister talas om tidningsmakare och content providers. Ambitionerna sänks. Få vill längre kännas vid att de verkar i demokratibranschen.

Det som ökat problemen under de senaste åren är att dessa mediemakthavare är ointresserade av eller inte förstår innebörden av kärnverksamheten, det vill säga journalistiken. Journalistik betraktas som vilken vara som helst, som hamburgare eller toapapper. Längesedan vi hörde någon framträdande maktperson inom medierna med stolthet stått uppför journalistikens nödvändighet i ett demokratiska samhället. Kortsiktiga ekonomer har sett journalistiken som tärande.

Med tanke på journalistikens nödvändighet för demokratin är det obegripligt att politikerna inte visat mer intresse för mediepolitiken. För mediepolitik har vi knappast haft någon på år och dag. En ordentlig medieutredning borde ha startas när den tekniska utvecklingen började vända upp och ner på medievärlden. Det blev några obsoleta presstödsutredningar istället. Vart den pågående utredningen bär hän vet vi inte, men greppet verkar inte vara tillräckligt brett. Ägarkoncentrationen som problem har ingen velat ta i med tång, framförallt inte Konkurrensverket.

Enskild girighet spelar givetvis också roll. När det gäller Stampen har gigantiska summor lyfts ur verksamheten till ägare och folk i makttoppen samtidigt som företaget gjort sig av med journalister. Ledningen har mer intresserat sig för mediekonsumtionen bland japanska tonårsflickor än vad läsekretsen av deras tidningar efterfrågar. I Halland där jag lever och läser Stampens tidningar skriker folk efter mer lokaljournalistik och de journalister som fortfarande är kvar sliter livet ur sig för att tillgodose behoven, medan ledningen prioriterar inköpt byråmaterial lika för alla publikationerna.

Samtidigt växer i mina trakter små lokala blad med nära rapportering som svampar ur jorden. Att medvetet ignorera och överge en marknad där efterfrågan finns är inget annat än misskötsel. Tomas Brunegård som väl får anses som en av de mer ansvariga för att Stampen körts i botten har belönats med flera ärofulla uppdrag inom såväl den nationella som internationella medievärlden.

Stampen är inte offer för ett oblitt och ostyrbart öde förorsakat av teknikens utveckling. Stampens situation är, som så många andra medieverksamheters, orsakad av inkompetenta ledningars beslut. Samma ledare sitter i stor utsträckning och klappar varandra i ryggen och ger varandra uppdrag medan utvecklingen/avvecklingen av journalistiken fortgår IRL. Dem är det inte synd om men läsarna, lyssnarna, journalisterna och demokratin är det synd om.

Kan vi hoppas på att medieutredningen kommer med ett förslag om att stimulera nya ägarformer? Finns medieägare eller politiker som vågar engagera sig i och ta ansvar för journalistiken/mediepolitiken? Det behövs minst en väckelserörelse för att förhindra att vi alla tillsammans med journalistiken och demokratin drunknar i den digitala soppan.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu