Inledare


Gästkrönika

Fria Tidningen

Vi måste utmana tekniknormerna

Vi är alla förlorare när teknikens möjligheter att överbrygga geografiska avstånd inte utnyttjas fullt ut, skriver Johanna Nilsson och Maria Lillieström från bloggen Härifrån i en gästkrönika.

I början av 2000-talet kom boken The world is flat av frihandelsförespråkaren Thomas L. Friedman som menar att genom uppkoppling och internet kan alla få samma möjligheter att delta i samhället, oavsett var man bor. Platsen blir mindre viktig och klyftor mellan människor minskar.

Nationalekonomen Richard Florida å sin sida argumenterar i stället för att världen inte blir platt utan ”spikey”, det vill säga den ekonomiska aktiviteten koncentreras till relativt få områden genom att kreativa människor söker sig till varandra och det är så det skapas tillväxt. Han pekar på den urbanisering som pågår och det faktum att allt fler människor bor i städer, vilket ytterligare förstärker bilden av en ”spikey world”.

Och båda har rätt.

Tillgången till internet innebär enorma möjligheter. Och den omvandling av samhället som vi alla upplever är påtaglig och oomtvistad. Men det är fortfarande långt kvar tills dess att platsen, i detta avseende, inte längre har någon betydelse. Världen är långt ifrån platt.

Ska vi gå åt det hållet förutsätter det att vi faktiskt vill det. För tekniken och infrastrukturen har ingen egen kraft. Allt handlar om hur vi använder den, hur vi satsar på den och hur vi ser till att den blir tillgänglig. Det är hur vi använder tekniken som bygger historien, inte tekniken som sådan.

Kommunikationer skapar möjligheter och där samhället investerar i sådana skapar man också utveckling. Det verkar ha varit en bärande övertygelse när Sverige skulle moderniseras med järnväg. Rälsen drogs och stationerna placerades på lämpliga ställen. Vid dessa stationer växte sedan stationssamhällen fram. Det handlade inte om att välja redan klara tillväxtpunkter, utan tvärt om att skapa nya.

Om teknik får genomslag eller inte beror inte på tekniken per se utan snarare på hur vi betraktar vår samtid. Med den normbildning som råder är det inte förvånande om digitaliseringens möjligheter begränsas till att framför allt främja täta miljöer. Det handlar om synen på centrum och periferi och vad som anses vara värt att satsa på. Vill vi att tekniken ska förstärka urbaniseringen så kommer den att göra det. Vill vi däremot att tekniken ska förstärka en utveckling som gör att vi kan bo mer utspritt så måste vi tänka i helt nya banor.

Det handlar inte bara om att se till att det finns bredband överallt. Det gäller också att utnyttja tekniken på rätt sätt. Det handlar om allt ifrån härarbete (att arbeta där du är), möjligheter att studera på distans, utveckling av digitala vårdrum, virtuella konferensrum, kulturupplevelser via länk och så vidare. Det är först då som den har möjlighet att på riktigt kapa avstånd och ge oss möjlighet att vara där vi vill vara.

Bredband är inte lösningen på allt. Det är förmodligen heller inte en anledning för någon att välja en plats. Men avsaknaden kan vara en del i att någon lämnar eller väljer bort en plats. Den ojämna tillgången bidrar också till en utveckling som innebär att vissa platser, och därmed människor, hamnar på undantag när delaktigheten i samhället förutsätter bredband. Detta förlorar i längden hela samhället på.

Den utveckling vi ser är global och det är naivt att tro att vi inte är en del av den utvecklingen. Men vi har stora möjligheter att hitta nationella och lokala lösningar på globala problem. Om vi lutar oss tillbaka och ser utvecklingen som något vi inte kan påverka så lär vi få den värld som Florida beskriver. Det vill säga ett antal starka tillväxtområden och en tynande utveckling på andra platser.

Det är därför hög tid att frigöra oss från gamla strukturer och börja tänka nytt. Vi måste utmana oss själva och ta tillvara teknikens inneboende möjligheter för att ge människor möjlighet att vara där de vill, när de vill. Det innebär att vi behöver vända på perspektiven och testa det vi inte trodde var möjligt. Kanske innebär det att vi måste förändra lagstiftningen. Kanske innebär det satsningar där vi inte kan räkna med återbetalning de första åren men där priset för att inte göra något är mångfalt högre. Och det är bråttom. För gör vi inget så är risken stor att efterlängtade fiberkablar blir till bortkastade livlinor.

Fakta: 

Johanna Nilsson och Maria Lillieström driver bloggen Härifrån.nu som syftar till att synliggöra den urbana normen.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu