Recension


Litteratur
Hon är arg. Ett vittnesmål om transnationell adoption
Författare: Maja Lee Langvad
Översättning: Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm
Förlag: Albert Bonniers förlag

  • Maja Lee Langvad vittnar från den adopterades horisont.
Fria Tidningen

Rasande uppgörelse med adoption

Kritisk diskussion om transnationell adoption är en relativt ny företeelse, åtminstone i Sverige (och vad det verkar av Maja Lee Langvads bok, även i Danmark). Knappt någon har ifrågasatt synen på fenomenet som en win-win situation där barnlängtande föräldrar paras ihop med ett föräldralöst barn i behov av att räddas från ett liv i förmodad misär.

Men på sista tiden har vuxna adopterade börjat berätta andra historier. Historier om att känna sig som ofrivilliga deltagare i ett kolonialt projekt, historier om smärtan i att utsättas för rasism och inte bli förstådd av sina vita föräldrar. Precis som adoptionskritiska röster redan har påpekat är det knappast en vågad gissning att de har haft svårt att göra sig hörda på grund av de rasistiska maktstrukturer som gjort att de känslor som lagts störst vikt vid har varit de vita, västerländska adoptivföräldrarnas.

Maja Lee Langvads på en gång rasande, förtvivlade och melankoliska uppgörelse med fenomenet kryper in under skinnet på den enskilda adopterade samtidigt som den diskuterar de strukturer som samspelar vid traditionell adoption. För givetvis är det inte så enkelt som att barnlösa föräldrar och föräldralösa barn blir varandras gåva. I bakgrunden finns en postkolonial, kulturimperialistisk världsordning, kapitalism och avsaknad av reproduktiva rättigheter för många kvinnor i världen.

I korta, koncentrerade textstycken som alla inleds med orden ”hon är arg” beskriver Maja Lee Langvad upplevelsen av att känna sig alienerad i ett rasistisk Danmark, av att flytta till Sydkorea men fortfarande känna sig som en främling, av att upptäcka att de papper som angav att hon var ett hittebarn är förfalskade och att hennes biologiska föräldrar lever och är kända av barnhemmet. Det sistnämnda, att papper förfalskas och att barn felaktigt registreras som föräldralösa, är enligt Maja Lee Langvad och andra adoptionskritiker en vanligt förekommande om än relativt okänd företeelse. Detsamma gäller det faktum att center för ensamstående gravida ibland står i förbindelse med adoptionsbyråer och att kvinnor ofta pressas att fatta förhastade och illa informerade beslut om att adoptera bort barn.

”Hon är arg över att transnationell adoption är en form av kolonialism”, skriver Maja Lee Langvad. ”Hon är arg på sig själv för att hon betraktar sin adoptivmamma som en kolonisatör. Hon är arg på sig själv för att hon betraktar sig som någon som har blivit koloniserad.”

Maja Lee Langvads sätt att skriva är både poetiskt och retoriskt. Poetiskt därför att upprepningarna, motsägelserna och de korta styckena ger språket en laddning som speglar de känslor som beskrivs. Retoriskt därför att hon ger upprättelse åt ilska i synnerhet och känslosamhet i allmänhet på bekostnad av den ”rationalitet” och ”balans” som brukar framhållas som dygder i politiska och filosofiska diskussioner. En sådan distans till ämnet är varken möjlig eller önskvärd när den som talar gör det med den egna (koloniserade) kroppen som insats, tycks Maja Lee Langvad vilja säga. Hon kallar sin egen bok för ett vittnesmål och som ett sådant snarare än som ett debattinlägg bör den nog betraktas. Det är ett mycket kraftfullt men samtidigt litterärt sofistikerat vittnesmål.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu