Etablissemangets lydiga redskap | Fria.Nu
  • Medelklassens värderingar leder till att samhället inte förändras i progressiv riktning.
Fria Tidningen

Etablissemangets lydiga redskap

Ulla Johansson blickar tillbaka på sin släkt och ser en lägre medelklass som då, precis som nu, är garanten för att en annan värld inte är möjlig.

År 1917, i revolutionernas tid, var min morfar sextiosju år. En torpare bunden till ett gods och en godsägare. Högkyrkligt kristen och en flitig och ordentlig jordbruksarbetare. Hade en revolution utbrutit ur de svenska hungerkravallerna hade han ställt upp för kyrkan och monarkin. Som ”vitgardist”.

Hos honom fanns ingen sympati för upproriska proletärer. Den ena dottern svärmade för en av stadens gjuteriarbetare, med teaterbesök och danskvällar. När det uppdagades fick hon stryk – ordentlig kroppsbestraffning. Familjen räknade sig som en form av lägre medelklass. Torpet försörjde dem hyggligt (under krigstiden) och morfar tjänstgjorde även som fjärdingsman. Deras bekantskapskrets var småföretagare, småskollärare, lägre tjänstemän – icke gjuteriarbetare.

Avståndet till politiskt radikala arbetare var långt. Om dem talade man inte ens. Lägre medelklass står alltid solidarisk med landets elit. Den gången grosshandlare, godsägare, kungahus. Att statarna på det gods där morfar arbetade for illa ville han inte se. Det var deras eget misslyckande, ansåg han. Och i revolutionernas tid stod han så på gods-ägarnas sida.

Den äldsta dottern var aktiv i kristna föreningar och nykterhetsrörelsen. Hon var svärmisk nationalist med Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf i bokhyllan. Jag vill inte vara orättvis: August Strindberg fick också plats där. Till min förvåning även Berta von Suttner. Kriget skrämde alla och en fredsaktivist ingav sympati. Torparen och hans familj kämpade sig in i samhället på sitt vis och på sin väg. Man läste de kända svenska författarna, var aktiv i ett konservativt föreningsliv och som kyrkobesökare.

Som barn var jag djupt fäst vid morfar, en då mild och väldigt snäll gammal man. Min mors äldre syster fick jag aldrig lära känna men ville ändå förstå henne genom bokhyllans böcker och den ljuvliga trädgården kring torpet. Var det en småfolksidyll? Men utanför fanns samhället och nittonhundratjugotalets elände. Som de blundade för. Vägen borde ha varit öppen in i socialdemokratin. Istället gjorde de sitt val av kristendom och Heidenstam.

Av en slump upptäckte jag nyligen att en nära släkting på trettiotalet varit nazist. Han var då en ung man. men kvarstod sedan under lång tid i nazistiska sammanhang. Jag funderar nu kring om torpets konservatism gett grogrunden till ett sådant ställningstagande. Sina ferier tillbringade han hos morfar. Lägre medelklass lutade gärna åt fascism, mer ute i Europa än i Sverige. Den gången. Vad som händer i vår framtid ser vi när vi nått dit.

Den lägre medelklass jag i dag känner tycks ha föga gemensamt med min morfars liv och ställningstagande. De är ytligt sett ”moderna”. I klädstil, bostäder och anställningar. Ändå är de i grunden konservativa, ideologiskt knutna till högerpartierna och umgås inte med någon ur arbetarklass.

Visserligen slår man inte dottern som väljer en gjuteriarbetare – men man ogillar det. Man ogillar även feminister, socialister och fredsaktivister, som man anser är extrema. Man hackar ständigt på vad högern klassat som bidragstagare, håller på traditioner och vill ha skolavslutning i kyrkan, applåderar utförsäljningen av skolor och sjukvård till privata företag, förargas när man upptäcker att vissa kategorier ”arbetare” har hyggliga löner, avskyr LO, avskyr Socialdemokraterna och hatar Ryssland. Kommunister har i dag ramlat utanför den kända världen.

Att betrakta lägre medelklass utifrån är ganska skrämmande. Särskilt dess möjligheter att i trettiotalsstil hantera ”de svaga”, de arbetslösa, sjukskrivna, de föraktade i ”utanförskapet”, som nu åter är i händerna på lägre tjänstemän.

Händelser som illustrerar medelklassens själ: Jag läser i Aftonbladet en artikel om att plantera och sköta krukväxter. Enligt artikelförfattaren kan man tydligen ha dålig smak även vad gäller blommor, och den dåliga smaken ”är kopplad till lägre samhällsklasser”. Om konstgjorda blommor: ”Det finns en föreställning om att det tillhör arbetarklassen”. Artikeln är fylld av liknande påståenden om dålig smak kopplat till arbetarklass. Det är klassförakt i blomvärlden. Jag betraktar fotot på artikelförfattaren och undrar hur en sådan människa egentligen tänker. Jag visar artikeln för vettiga människor i min omgivning. Alla undrar hur en sådan text kan passera i en svensk tidning år 2016. Kanske är det ett tidens tecken.

Dagen efter att Olof Palme mördades lades kondoleansböcker ut i riksdagens lokaler. Städerskorna kom dit tidigt på morgonen och blev de första att skriva sina kondoleanser. De sidorna revs sedan ut. Någon småborgarsjäl ansåg att städerskors namn inte kunde stå först i boken – det verkliga klassföraktet. Och en vulgär och nedrig handling. Lägre tjänstemän hade kunnat passera. Inte städerskor.

Det lägre mellanskiktets ideologi: De talar ofta och hetsigt om sin individualism. Att varje människa är ensam ansvarig för sin livssituation. Inga kollektiva lösningar släpps in i deras värld. Strukturers grepp inser de inte. De blir i en diskussion kring detta röda i ansiktet och tar verkligen i. Vad de inte ser är sin egen uniformitet. De är kopior av varandra, i kläder, i hemmens inredning, i matvanor. Och i tankevärlden. Den är cementerad sedan generationer och de smittar och påverkar varandra hela tiden och hela vägen i en unken konservatism. De kommer i valet år 2018 att rösta på de ”borgerliga partierna”. Vilka ju alla är högerpartier som sedan kommer att montera ner den sista resten av välfärdssamhället.

Så är lägre medelklass etablissemangets lydiga redskap. Den utgör i dag en numerärt stor grupp och dess roll i samhällsstrukturen är att förhindra positiva förändringar. Garanten för att en annan värld INTE är möjlig.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

Egen tv stärker bygden

Byarna Järle och Ervalla i Örebro län har en webbplats som uppdateras dagligen och en egen tv-kanal.

Landets Fria

Indianböckerna förde med sig ett större äventyr

Ulla Johansson berättar om sin fascination för äventyrsberättelser och hur ungdomens indianböcker har format henne. "Dessa så förenklade berättelser innehöll roller jag kunde gå in i", skriver hon.

Stockholms Fria

Nathalie Ruejas Jonson och det autistiska perspektivet

Det skeva perspektivet, det lilla som blir enormt, det stora som försvinner. Alla ord som regnar i kaskader över världen tills den inte syns längre. Och så stunderna med hörlurarna på max för att få ledigt en stund. Kaoset och skammen inför kaoset. Att be om hjälp. Att få hjälp.

© 2021 Fria.Nu