Inledare


Afghanistan

  • Hur går det till när EU svär sig fri från ett delat ansvar för den situation som Afghanistan i dag befinner sig i? frågar sig Kajsa Johansson.
  • Kajsa Johansson är doktorand i sociologi vid Linnéuniversitetet och tidigare anställd vid Svenska Afghanistankommittén i Kabul. Gästkrönikör för Fria Tidningen.
Fria Tidningen

Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt?

EU:s hot om att minska biståndet om inte Afghanistan tar emot tvångsutvisade afghaner är djupt problematiskt. Sverige måste stå fast vid löftet om att fortsätta stötta det afghanska folket, även efter vi kallat hem vår militär, skriver Kajsa Johansson i en gästkrönika.

EU hotar med att minska biståndet till Afghanistan om landet inte tar emot afghaner som tvångsutvisats från Europa. EU-kommissionens skriver att ”om man ska kunna hålla fast vid den nuvarande biståndsnivån så är det avgörande att det sker substantiella framsteg i förhandlingarna om migration, i början av sommaren.” EU-kommissionen bedömer att Afghanistan inte skulle klara sig utan biståndspengar från EU. Det finns minst fyra saker i detta som är djupt problematiska.

För det första. Hotet tycks helt befriat från en tillbakablick på de senaste 15 åren i Afghanistan. Vad har EU och Nato bidragit till i form av stabilitet för landet, både vad gäller säkerhet och den afghanska statens möjlighet att bygga upp en långsiktig legitim relation till sina medborgare? Att inte se att den situation där den afghanska regeringen mycket riktigt sannolikt inte klarar sig utan bistånd till stor del är ett resultat av det internationella samfundets agerande är anmärkningsvärt.

Bland stora delar av Afghanistans befolkning är kritiken mot de senaste årens internationella insatser inte nådig. Förhoppningen var att de skulle stärka det afghanska samhället, bygga upp institutioner och dess kapacitet att säkerställa grundläggande service till medborgarna. Och bidra till en långsiktig fred, inte bara till en i bästa fall tillfällig frånvaro av våld. Men istället upplever människor motsatsen, med svagt förtroende för institutioner, djup korruption och en mycket instabil säkerhetssituation. Hur går det till när EU svär sig fria från ett delat ansvar för den situation som landet i dag befinner sig i?

För det andra. Det är inte för intet som det heter biståndspolitik: det handlar om politiska prioriteringar. Men detta till trots borde det ju vara rimligt att kunskap om någonting faktiskt skulle ha betydelse. Det framstår som att EU inte bara väljer att inte utgå från kunskapen om sin egen roll i Afghanistan, man väljer också att inte ta i beaktande den faktiska situationen i landet. En nyligen genomförd opinionsundersökning i Afghanistan visar bland annat att människors uppfattning om vad som är det största problemet i deras liv på lokal nivå är arbetslöshet och därefter säkerhet. Undersökningen visar också att afghanernas uppfattning om sitt välbefinnande i ekonomiska termer drastiskt har sjunkit jämfört med flera år tillbaka. Trupptillbakadragandet och redan minskat bistånd har fått ödesdigra konsekvenser för ekonomin.

Människor flyr för att deras liv är hotade, inte bara på grund av konflikten. Fattigdom och brist på försörjningsmöjligheter hotar dem till livet. Det är viktigt att ha en rimlig uppfattning om vad biståndet kan bidra till och av vikten av andra faktorer, men detta innebär inte att vikten av biståndet helt kan räknas bort.

För det tredje. 2013 lades grunden för en svensk blocköverskridande överenskommelse för ett långsiktigt svenskt stöd till Afghanistan. Sverige var ett av få länder som lovade att man skulle fortsätta med ett omfattande bistånd i ytterligare tio år medan många andra länder minskade, eller helt avslutade, sina biståndsinsatser i landet i samband med att de militära styrkorna lämnade Afghanistan. Det enda rimliga nu är att den svenska regeringen står upp för sitt åtagande. Det handlar inte om att endast se till biståndets kvantitet, men det går inte att bortse från att välfärd och statsbygge kostar pengar (ja, även i fattigare länder). Det rör sig inte heller om kravlöshet, acceptans för korruption eller dålig prestation utan ett ifrågasättande av rimligheten i att lägga migrationspolitiska krav som villkor för redan avlagda biståndspolitiska löften. Det handlar om ett budskap att stå vid ett lands och ett folks sida, även efter att vi kallat hem vår militär.

För det fjärde. Kan inte något längre få vara helt odiskutabelt? En skulle önska ett tydligt svar från Sveriges regering vad gäller EU-kommissionens hot. Att på riktigt stå upp för något, att grundat i värderingar, principer och kunskap, säga att detta är helt otänkbart. Men det verkar som att allt är åtminstone lite tänkbart och då blir det också diskutabelt och förhandlingsbart.

Doktorand i sociologi vid Linnéuniversitetet och tidigare anställd vid Svenska Afghanistankommittén i Kabul. Gästkrönikör för Fria Tidningen.

Fakta: 

Kajsa Johansson är doktorand i sociologi vid Linnéuniversitetet och tidigare anställd vid Svenska Afghanistankommittén i Kabul. Gästkrönikör för Fria Tidningen.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu