Vad är hem? | Fria.Nu
Heléne Wiberg

Krönika


Krönika

Landets Fria

Vad är hem?

Jag är Lerdalsberget, Hedsåsberget och bergen bortom dem. Jag är Siljan och Anderstjärn och Hedsåssjön. Jag är skogen med stigarna, med svamp och bär och med de halvt glömda fäbodarna. Jag är Drafsarna med glödande färger om hösten och gnistrande vita med skarföre på vintern och korpen som flyger ensam däröver. Jag är min far och min mor, jag är min farfar och min farmor, jag är mina syskon. Om jag känt mina äldre släktingar hade listan kunnat bli lång.

Så lärde vi oss att presentera oss på maoriskt vis på en kurs i ekofilosofi. Att presentera sig på det sättet väckte många oväntade och starka känslor. Det blev så tydligt för oss alla vad som var väsentligt. Hur starkt bundna vi var till landskapet, familjen och släkten.

Som ung nybliven mor flyttade jag från landet till staden. Från bondekulturen i Dalarna till brukskulturen i Västmanland. Det lilla barn jag höll i min famn har nu firat sin femtioårsdag och det är dags för mig att flytta hem, tillbaka till Rättvik där jag växte upp omgiven av de blå bergen och med den vidunderliga utsikten över Siljan. Under alla år har jag ”åkt hem” på sportlov och semestrar. Nu lämnar jag staden och dess nöjen och alla mina vänner för att vända hem till skogen, stigarna och skidspåren. Tillbaka till ursprunget.

Nu är det inte så dramatiskt som det låter. Det rör sig om en sträcka på tjugo mil inom ett och samma land med goda kommunikationer och stora möjligheter att behålla kontakterna med mina vänner. Det måste nu bara ske på ett mer planerat sätt.

När jag berättat detta – att jag ska flytta hem – har det lett till intressanta samtal om vad som är hem. En del förstår precis vad jag menar, andra får fundera en stund och kommer många gånger fram till att de inte har någon sådan plats någon annanstans. Hem är där de har sin familj, lägenheten eller huset. Platsen de är på nu.

För mina barn som vuxit upp i staden har den ingen betydelse. De har flyttat till en annan stad och vill inte tillbaka. Jag har inte lyckats göra deras uppväxtmiljö till ett hem så att den blivit något de längtar efter att återvända till, vilket säkert beror på att jag inte har haft mitt hem där. I den bemärkelsen är de kanske vad man skulle kunna kalla rotlösa, men å andra sidan har de en fin förmåga att skapa ett hem där de är och slå rot där. De längtar inte hela tiden någon annanstans.

Det här gör att jag funderar på naturens betydelse för hemkänslan. För mig är det så tydligt vad som är viktigt. I samtalen med vännerna tycker jag mig märka att de som är uppväxta på landet har mer av den här hemkänslan än de som är uppväxta i staden. Men det kanske beror på hur jag lyssnar?

Nu ser jag på alla nya som kommit hit, som ska lära sig ett nytt språk och anpassa sig till en ny kultur och nya vyer. Hur stora hål har de i sina hjärtan av saknaden, inte bara efter familjen och allt materiellt de mist utan även efter sina landskap?

Annons

© 2020 Fria.Nu