Så länge det finns rörelse finns det hopp | Fria.Nu

Inledare


Arabiska våren

  • Arbetslösa protesterar i Tunis.
Fria Tidningen

Så länge det finns rörelse finns det hopp

Samma dynamik som driver sociala rörelser i Europa och USA utspelar sig i Mellanöstern, skriver Arash Gelichkan.

Varför uppstod de revolutionära processerna i Mellanöstern? Var det medelklassens strävan efter yttrandefrihet, Twittergenerationens frigörelse? Delvis, men det är inte hela sanningen, som den libanesiske professorn Gilbert Achar påpekade förra veckan i Fria Tidningen. Revoltens djupa rötter är sociala och ekonomiska problem i en region där nyliberala reformer slagit särskilt hårt. Upproren i Tunisien och Egypten föregicks av över ett decennium av arbetarklasskamp och kämpande fria fackföreningar.

Tunisien som sågs som ett framgångsexempel med en modern konstitution och liberala politiska reformer har de senaste veckorna skakats av kraftiga protester och upplopp. Den nya upprorsvågen började på liknande sätt som den 2011: en arbetslös ung man dog när han klättrade upp för en elstolpe för att ropa ut sin protest mot arbetslöshet och fattigdom. Det ät oklart om han tog livet av sig i desperation på samma sätt som Mohammed Bouazizi gjorde 2010 men resultatet blev det samma. Tusentals unga tunisier i samma situation – arbetslösheten är enligt vissa siffror på 40 procent – tog till gatorna med slagorden ”Arbete, frihet och värdighet”. Först i den eftersatta regionen Kasserine, sedan i 16 regioner över hela landet. Fackföreningen UGTT och människorättsgrupper organiserade solidaritetsdemonstrationer i huvudstaden Tunis. I måndags demonstrerade även landets poliser mot låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Regeringen har svarat med att utlova fler jobb, samtidigt som utegångsförbud utlysts och premiärministern Habib Essid pratat om ”utländska krafter” som vill destabilisera landet. I Marocko demonstrerade förra helgen tusentals lärare och andra mot planerade nedskärningar i utbildningssystemet. 2011 sjösatte kungahuset konstitutionella reformer som svar på den arabiska våren och Muslimska brödraskapets parti bildade regering efter parlamentsvalen. Men den sociala krutdurken består och vi kommer sannolikt se att fler protester.

Till och med i Saudiarabien, den religiösa kontrarevolutionens centrum i regionen, ser framtidsutsikterna för det styrande kungahuset dystra ut. Hela ekonomin bygger på oljan och de drastiskt sjunkande oljepriserna kommer att slå hårt mot landet. Mitt i den inoljade rikedomen finns redan fattigdom och desperation – inte bara bland migrantarbetare och den shiitiska minoriteten. De styrande aviserar åtstramningar i framtiden och det kommer att sända helt nya segment in i arbetslöshet och fattigdom.

Det sociala kontraktet går ut på att de härskande har oinskränkt makt och i gengäld erbjuder relativ stabilitet och välstånd. När de mäktiga bryter det kontraktet för att skydda sina privilegier och rikedomar väntar social oro. Att kungahuset tar varje chans till att blåsa upp ilskan – nu senast genom att avrätta oppositionsfiguren och shiiaprästen Nimr al-Nimr – gör inte saken bättre för dem.

Vägen ut ur denna cirkel av uppror och kontrarevolution kan bara stakas ut av progressiva politiska alternativ med bas i arbetarklassen och de urbana fattiga. Liksom proteströrelsen 15M i Spanien, protesterna på Syntagmatorget i Aten och i Zucotti park i New York nu formeras till politiska alternativ som Podemos och Bernie Sanders kampanj kan samma sak hända i Nordafrika och Mellanöstern. Fackföreningsrörelsen UGTT i Tunisien har genom historien varit ett unikt exempel på stark självständig arbetarorganisering i regionen och fortsätter att vara det. Det finns partier på vänsterkanten som kan organisera sig friare än på många platser i regionen. De arbetslösa ungas uppror kanske inte bär frukt omedelbart men i framtida val kan det mycket väl kanaliseras i ett tunisiskt Podemos. För hittills har varken det liberala Nidaa Tounes eller det moderat islamistiska Ennahda – båda i samlingsregering – kunnat erbjuda några lösningar på landets sociala problem. Det vi måste inse är att i grunden samma dynamik som driver sociala rörelser och politiska omvälvningar i Europa och USA uspelar sig i Mellanöstern, men under andra villkor. Varken politiska reformer eller repression kan stoppa en social oro rotad i verkliga problem. Varken yttrandefrihet eller batonger mättar hungrande magar. Allt som allt bäddar det för ytterligare uppror i regionen, vilket Gilbert Achar knappast är ensam bland progressiva Mellanösternkännare om att påpeka. Under den stilla ytan finns det fortfarande rörelse. Och så länge det finns rörelse finns det hopp.

Annons

© 2020 Fria.Nu