Vilka är vi när detta är över? | Fria.Nu
Anja Franck

Inledare


Migration

  • En man från grannbyn, som i månader hjälpt flyktingar i land på de närbelägna stränderna, berättar att det var först när han kom hit till ”flytvästkyrkogården” som han förstod omfattningen av det de varit med om.
Göteborgs Fria

Vilka är vi när detta är över?

Vad finns kvar av oss efter att vi stridit och krävt att frusna skräckslagna barn och vuxna ska motas bort från våra gränser? Det frågar sig Anja Franck, forskare på migration vid Göteborgs universitet som just nu befinner sig på Lesvos i Grekland.

Lesvos, 26 januari 2016. Kustbevakningens båt har just anlänt till Molyvos hamn på norra Lesvos. En man i uniform leder en grupp människor invirade i guldiga räddningsfiltar till änden av piren.

Luften är kall och det lätta regnet blandas upp med små snöflingor. Några yngre barn gråter högljutt. Ingen i gruppen verkar allvarligt skadad men av kroppsspråket att döma är flera av dem svårt nedkylda.

”Har ni några torra skor?” frågar en kvinna. En volontär i gul väst lutar sig över en plastback och lyfter upp ett par svarta gymnastikskor. Någon timme senare leds följet genom hamnen och upp mot byns centrum. En liten flicka hamnar på efterkälken. Hennes nya stövlar, de hon just fått av volontärerna, är för stora och hon har svårt hänga med i de vuxnas tempo. En kvinna vänder sig om och sträcker ut en hand mot henne. Flickan hastar lite klumpigt framåt och tar emot den.

På avstånd ser det ut som vilka familjer som helst som vandrar uppför Molyvos vackra, branta kullerstensbelagda gator. Om det inte vore för de prasslande guldiga räddningsfiltarna.

Om det inte vore för att de just plockats upp ur en läckande gummiflotte en bit utanför Lesvos kust.Likt alla de andra som plockas upp av kustbevakningens eller Greenpeaces och Läkare utan gränsers båtar är de här familjerna nu på väg till något av transitlägren. Jag tittar efter flickan med de för stora stövlarna. På de rosa små mjukisbyxorna som sticker fram under räddningsfilten. Jag undrar hur hon ska orka den återstående delen av deras långa resa.

Ett par kilometer utanför Molyvos, längs en brant och stenig bergsväg, ligger en soptipp. Det är hit alla flytvästar, rester av gummibåtar och kraschade träbåtar transporteras. Det är en svindlande obegriplig plats. Flera hundratusen flytvästar reser sig som orange-röda berg mot himlen. En man från grannbyn, som i månader hjälpt flyktingar i land på de närbelägna stränderna, berättar att det var först när han kom hit till ”flytvästkyrkogården” som han förstod omfattningen av det de varit med om. ”Jag hörde alla skrik, all gråt och alla skratt igen. Alla människor som passerat. Det är helt ofattbart.”

En del menar att flytvästarna borde lämnas kvar här som ett monument över den katastrof som varje dag utspelar sig längs Lesvos stränder.Som ett monument över alla dem som klarat resan. Och alla de som inte gjort det. Som det lilla barn vars kropp flöt upp på stranden nära Skala Sikamineas i förrgår. Efter flera dagar i vattnet.

Men trots att berättelserna om döda kroppar är outhärdliga är det nog ändå inte alla de liv som spillts på Medelhavet som, när flyktingkrisens akuta fas så småningom bedarrar, kommer att vara svårast att hantera. Det är all den värdighet som gått förlorad. Inte bara för varje enskild flykting, som tvingats genomleva skräck, utmattning och förnedring, utan också för oss som befinner oss innanför den så svårforcerade gränsen.

Vilka har vi blivit i spåren av den kris som tvingat hundratusentals människor ut på havet i små gummiflottar, tvingat dem att vandra med sina tillhörigheter i plastpåsar genom land efter land, att sova på pappkartonger i våra städer och att be sina barn huka bakom bilar på parkeringsplatser för att kissa?

Vilka är vi när ljudet av skrikande människor på sjunkande båtar inte längre når in i oss?

Vad finns kvar av oss efter att vi stridit och krävt att frusna skräckslagna barn och vuxna ska motas bort från våra gränser?

Vilka är vi den dag vi ser tillbaka på kriget i Syrien, och på andra platser, om vi tänker: ”Vi gjorde rätt i att skydda oss. Från dem som flydde”?

I månader har människorättsorganisationer försökt förmå EU:s beslutsfattare att inse att säkra vägar till EUropa och ett värdigt mottagande av de flyktingar som kommer hit är vägen ur den humanitära katastrof som nu utspelar sig. Det är hög tid att ta den uppmaningen på allvar.

Hög tid för EU:s ledare.

För oss alla.

Annons

© 2019 Fria.Nu