Recension


Konst
Okänd, kvinna 2009–349701
Vem: Anna Odell
Var: Kulturhuset Stockholm
När: Till och med 24 januari 2016

  • Anna Odells journaler visas upp på utställningen om hennes spelade psykiska sjukdom.
  • För sex år sedan genomförde Anna Odell det konstprojekt som skulle skapa en hätsk debatt, framför allt om henne som person och det etiskt riktiga i att spela psykiskt sjuk.
Fria Tidningen

Vem har makten i de slutna rummen?

1995 står en ung kvinna på Liljeholmsbron i Stockholm för att kasta sig ut i vattnet. 2009 står hon på samma bro men den här gången kommer hon att iscensätta ett självmord som filmas. Nu har hon kontroll över situationen. Till en början i alla fall. Kvinnan heter Anna Odell och är blivande konstnär. Hon kommer att bli en av Sveriges mest hånade, bespottade och uppmärksammade konstnärer på länge. Men det vet hon inte om när hon står där på bron. Att iscensätta ett självmord är en del av hennes examensarbete på Konstfack. Hon vill belysa vem som har rätt att definiera sanningen inom psykvården. Och det gör hon utifrån egna erfarenheter som psykisk sjuk. Är det möjligt att bli fri från stämpeln som ”psyksjuk” trots att en blivit friskförklarad?

Verket Okänd, kvinna 2009–349701 har få sett, men många har åsikter om det. Nu visas det i sin helhet på Kulturhuset i Stockholm. En viktig aktör och medskapare av verket är mediernas rapportering som handlade mer om Anna Odell som person än om själva verket. När det iscensatta självmordet blev offentligt rörde det upp känslor.

Anna Odell hade före iscensättningen gjort ett grundligt researcharbete och ringt till varenda psykakut i Sverige, förutom Stockholm, för att berätta om sitt konstprojekt. Några samtal filmades och visas nu på tv-skärmar. De flesta hon talar med är oroliga för hennes psykiska hälsa. Hon blir behandlad som ett barn som inte vet sitt eget bästa. Det finns dock en person som är positiv till konstprojektet, psykologen Ernst Salamon, som hon har gått hos privat. Han menar att det är viktigt att belysa olika företeelser inom psykvården, det har varit för mycket slutna och stängda rum. Det är intressanta samtal som förs, där makten tydligt finns hos sjukhuspersonalen. Trots att Anna Odell förklarar att hon är frisk nu finns oron om att psykisk sjukdom är kroniskt. Ett sovande monster som när som helst kan väckas.

Liljeholmsbron är den del i verket som fått mest uppmärksamhet. På en stor skärm visas det iscensatta självmordet. En kvinna går fram och tillbaka på en bro, hon ser skör ut. Hon står inte på broräcket vilket hon senare kommer att anklagas och åtalas för, men hon är uppenbarligen en person som inte mår bra. Människor går förbi och några stannar. Det väcker känslor hos mig. Att de finns, de som stannar upp och hjälper en människa i nöd. Dem kommer Anna Odell att tacka i Elisabeth Åsbrinks bok Anna Odell (Orosdi-Back, 2005): ”Ni som stannade hos mig på bron, tack, för att ni gjorde det som alla borde göra när en människa behöver hjälp”.

Hur många av oss i dag stannar upp? I en intervju i utställningens katalog säger Anna Odell att den här delen var den värsta. Att lura de här människorna som stannade upp och var så fina. Sedan omringas hon av poliser och körs i väg. Från att ha tyckt synd om kvinnan på bron kommer frågorna, trots att jag vet att det är ett konstprojekt. Varför utsätter sig hon för detta? Är hon tokig? Är hon inte rädd, för medicinerna, för mentalsjukhuset? För poliserna som förmodligen inte kommer att behandla henne väl? Vad kommer att hända med henne? Vad kommer hon att utsättas för? Automatiskt tänker jag att det nog kommer att vara något obehagligt. Vad säger det om min syn på polisen och psykvården? Många frågor. Inga svar.

I delen Avslöjandet synliggörs maktstrukturerna. Den mellan patienten, polisen och överläkaren. Anna Odell tas till psykakuten och redan innan hon kommer in på sjukhuset bältesläggs hon. I sjukjournalen står det: ”Pat ger ett uppenbart psykotiskt intryck. Pat ligger i bälte på grund av allvarlig våldsamhet med risk att skada andra och sig själv. […] Det rör sig således om en kvinna med sannolik personlighetsstörning med ett utagerande av psykotisk valör och som uppvisat suicidalt beteende.”

Enligt reglerna måste en läkare vara närvarande när en patient bältesläggs men det skedde inte i det här fallet. Dagen efter avslöjar Anna Odell att det här var hennes examensarbete. Hon hade varit psykiskt sjuk men var inte det längre. Vi hör och ser hela samtalet textat på en stor skärm. Överläkarens mjuka röst får en kall ton när det går upp för henne vad hon har blivit utsatt för. Elisabeth Åsbrink skriver i boken Anna Odell: ”När patienten så avslöjar sin friskhet raseras rollerna. Samtalet blir fullt av läkarens känslor, av förbittring och vrede. Det blir intimt. Professionalitetens tunna hinna brister”.

Det är lätt att tycka synd om läkaren. De flesta av oss hade nog reagerat på samma sätt. Men det märkliga är att läkaren, vare sig då eller nu, har velat diskutera med Anna Odell.

Rättegången och Epilog är de delar av verket som kom till efter avslöjandet på bron. I Epilog visas debatten som fördes i medierna om konstverket. Den rör alltifrån hur Anna Odell kunde utnyttja samhällets resurser och skattepengar till var gränsen går mellan journalistik och konst. Hennes verk skulle kunna gå under det som inom journalistiken kallas att wallraffa, vilket innebär att göra undersökande journalistik under falsk identitet. Men Okänd, kvinna 2009–349701 är tydligt ett konstverk där Anna Odell ställer frågor men inte har några svar. Hon polisanmäls av dåvarande chefen på Sank Görans sjukhus psykiatriska avdelning, David Eberhard, och döms till 50 dagsböter för oredigt förfarande och våldsamt motstånd. Han kommer att få ta stor plats i massmedierna medan Anna Odell blir tillsagd att inte uttala sig eftersom det kan klassas som förtal.

Utställningen Okänd, kvinna 2009–349701 är intelligent och genomarbetad. Verket kretsar kring en rekonstruerad Liljeholmsbro. I ett vitt rum finns en bältessäng som väcker obehagliga känslor. I utställningens katalog finns texter skrivna av bland andra Karin Johannisson, Lars Vilks och Eva Ström som diskuterar Anna Odells verk.

Hur mycket har verket påverkat psykvården, särskilt när det gäller unga kvinnor som är den grupp som allt oftare utsätts för tvångsåtgärder som bältesläggning i psykvården? Vem har makten i de slutna rummen? Patienten, konstnären eller överläkaren? När Anna Odell avslöjar att hon är frisk tar hon tillbaka makten. Eller gör hon det? Blir hon någonsin friskförklarad? Kommer hon att kopplas samman med kvinnan på bron? Den psykotiska. Hon som spelar galen är måhända galen på riktigt?

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu