• Ola Hanneryd påpekar att det inte går att dra slutsatser om personerna på bildens sexuella läggning, bara för att det är par av till synes samma kön som håller om varandra. ”Men det är en typ av bild som sällan ställs ut på museerna. Bara antydan av en möjlighet kan ha stor betydelse för den enskilde besökaren.” Albumet är i privat ägo.
  • Ett exempel på ett queert föremål är det så kallade Vivallensmycket, som hittades i en grav från 1100-talet i nordvästra Härjedalen. Skelettet tillhörde en person vars biologiska kön var manligt, men i graven fanns även plagg och föremål som vanligen bars av kvinnor. Troligen tillhörde graven en nåjd eller schamen, som var kända för sitt gränsöverskridande.
  • Arkiv Q ska bidra med nya perspektiv på museets basutställning. Det kan vara genom frågor till besökarna, nya ljudspår om vilka queera historier som kan utläsas mellan raderna eller att lyfta fram enskilda föremål.
Landets Fria

Queer historia på fjällmuseet

På 1800-talet uppvaktade Höne-Hans andra män i Funäsdalen genom att ge dem hemvävda strumpeband. Det är ett exempel på queera historier som kommit fram under projektet Arkiv Q på Härjedalens fjällmuseum.

När Ola Hanneryd blev chef på fjällmuseet i Funäsdalen 2013 började han att fundera över bilden som museet och turistnäringen förmedlar av området.

– Det finns en tendens att reproducera en bild av fjällvärlden som är 100 år gammal. ”Kom till fjällen och stärk dig till kropp och själ, dessutom kan du få träffa en same.” Vår basutställning innehåller också en ganska tillrättalagd berättelse. Var finns de människor som inte har varit inkluderade i samhällsgemenskapen eller familjen?

För att ge en mer mångfacetterad bild har museet sedan dess bland annat lyft fram urfolk och romer. Det visade sig att det fanns ett romskt läger till omkring 1960 som låg där både museet och turistbyrån nu står i Funäsdalen.

– Frågan till turistnäringen blev ”varför är inte romer en del av er berättelse om fjällen”? Det har lett till väldigt bra samtal. Jag är inte ute efter att provocera någon, men jag vill visa hur vi kan ställa nya frågor och föra in nya perspektiv, säger Ola Hanneryd.

Under sommaren har utställningen Queering Sápmi visats på museet, en del av ett projekt för att lyfta fram berättelser från dagens queera samer. Utställningen gjorde att de anställda började att se på sin egen verksamhet med nya ögon. Nu har museet anlitat Queering Sápmis projektledare Elfrida Bergman och Sara Lindquist för att jobba med Arkiv Q.

Fokus i arbetet ligger på hbtq-perspektiv men även andra icke-normativa historier kring exempelvis personer med funktionsnedsättning. Satsningen ska lyfta fram normbrytande föremål, berättelser och perspektiv i de befintliga samlingarna, och samla in mer sådant material. Projektet ska också leda till en rapport i mars 2016 med förslag på insatser och åtgärder och så småningom till nya tillfälliga utställningar. Troligen blir det för dyrt att göra om själva basutställningen, men tanken är att ge nya perspektiv på det som visas med hjälp av exempelvis frågor till besökarna, nya ljudspår om vilka queera historier som kan utläsas mellan raderna eller genom att lyfta fram enskilda föremål.

– Jag är byggnadsarkivarie. När det gäller queerteori är jag ganska dålig, men jag kan se att det måste göras något här. Tidigare har detta varit en ickefråga på museet.

Ett exempel på en historia som nu kommit fram i ljuset är den om Höne-Hans, en av de första nybyggarna i området under tidigt 1800-tal, och vars gård i Lillhärdal nu är ett kulturreservat. Han var gift men brukade uppvakta män i byn genom att ge dem strumpeband som han själv hade vävt. På den tiden var det vanligt att kvinnor vävde strumpeband som fästmansgåvor till män.

– Om en man fick ett av en annan man visste hela byn vad det betydde.

Ola Hanneryd gläder sig åt att strumpeband finns med bland de historiska klädesplagg som redan visas i basutställningen. Där är de normativt skildrade, men nu kan museet lyfta fram denna queera koppling i en kommentar.

– Det här är inte en berättelse som exempelvis länsmuseet har nedtecknat och familjen har också skyddat den. Men i dag skulle det inte vara kontroversiellt. Jag blir själaglad när jag hör att en sådan berättelse kan finnas kvar efter så lång tid.

Annars är många hbtq-perspektiv endast bevarade som fragment eller insinuationer. Det kan vara en anteckning som prästen gjort i en kyrkobok om att någon är en ”kvinnofolkskarl” och det tar mycket tid och arbete att få hela berättelserna. Det krävs ofta mycket information runt omkring, om hur relationen mellan könen såg ut under en viss tid eller hur det fungerade med brott och straff.

Ett viktigt mål med arbetet är att få igång en diskussion med museets ägare – länsmuseet Jamtli i Östersund, Härjedalens kommun och Härjedalens fornminnesförening – om utställningarna och om hur material samlas in och hanteras. I dag väljer fornminnesföreningen aktivt bort en del queera föremål, inte minst bilder, eftersom sekretessen inte kan garanteras eller av hänsyn till de inblandades familjer i det lilla samhället.

Ett annat mål är att göra museet till en trygg plats för queerpersoner, som de känner finns till för dem. Dessutom jobbar de anställda aktivt med att nå traktens barn och unga, till exempel genom workshops som redan kommit igång.

– Vi vill också ge besökarna en känsla av att människor här i alla tider har brottats med en mängd frågor, att världen inte är så enkel som man kan tro. Jag skulle vilja komma åt det som bultar i bröstet på de här dockorna i vackra dräkter och ge ytterligare ett plan än bara det framgångsrika, säger Ola Hanneryd.

Riksutställningar en av dem som stödjer projektet. Förhoppningen är att erfarenheter från arbetet ska kunna spridas till andra små museer och institutioner.

– Till skillnad från de stora drakarna har vi knappast det här uppdraget rent formellt, utan det här är ett uppdrag som vi har gett oss själva. Vi är lite malliga över att vi har kommit igång.

Att det ännu inte är fler institutioner som startat liknande projekt tror Ola Hanneryd kan bero på ängslighet.

– Jag tror inte att det finns ett stort motstånd, men jag tror att många är rädda för att göra fel eller att inte uttrycka sig rätt. Men vi tänkte att det bara är att börja. Det är väl bättre att göra något och riskera kritik än att inte göra något alls.

Han tänker att arbetet är en demokratifråga.

– Museer har en skyldighet att låta många röster sjunga. Jag är plågsamt medveten om att det är museerna som beslutar vad som ska bli historia. Det ingår i mitt uppdrag att jobba med hbtq likaväl som med konservering och samtidsdokumentation. Och det har visat sig vara väldigt roligt.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Augustvinnare vill lyfta Norrbotten

Barn & Ung

Ann-Helén Laestadius pratade både samiska och meänkieli i sitt tacktal för Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok.

Landets Fria

Växjö får feministfestival

8 mars

Femstival på Det fria ordets hus i juni har fokus på internationell aktivism och transpersoners rättigheter.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu