Per Björklund

Inledare


Inledare: Islamiska staten

  • Den 1 maj 2003 deklarerade Geoge W Bush "uppdraget utfört" i Irak. Tolv år senare lever regionen fortfarande med den olagliga invasionens konsekvenser.
Fria Tidningen

Vad har bombhögern gjort för Mellanösterns folk?

Kriget mot Irak lade grunden till Islamiska statens framväxt. Men bombhögerns självkritik lyser med sin frånvaro, skriver Per Björklund.

En av de märkligare debatterna i svensk offentlighet på senare tid blossade upp i veckan efter att SvD-journalisten Jenny Nordberg i en krönika frågade sig varför svenska feminister ”tiger” om Islamiska statens förbrytelser.

För Nordberg och de som hyllat hennes artikel är det tydligen djupt provocerande att svenska feminister har fräckheten att prata om andra former av sexism och förtryck, samtidigt som IS i delar av Syrien och Irak håller på att upprätta ett medeltida kalifat där kvinnor och flickor öppet säljs som sexslavar. Argumentet följer en välbekant och tröttsam logik, där ett förtryck används för att förminska och bagatellisera andra. Att många feminister i Sverige faktiskt är djupt engagerade i kampen mot religiös fundamentalism eller till stöd för de progressiva kurdiska styrkor som faktiskt står i frontlinjen mot IS i Syrien gör inte Nordbergs kritik mer seriös.

Men Nordberg levererade inte bara svepande kritik mot svenska feminister. Hon presenterade också sin egen lösning på det hot som IS utgör: ”utökat krig för att ta tillbaka och hålla territorium.” För att vara en anständig feminist i dag räcker det alltså inte att börja varje dag med att rituellt visa sin avsky mot jihadisterna i IS, man måste också stödja idén att allt som krävs för att bekämpa dem är att trappa upp den militära interventionen i regionen.

Exakt hur det ska gå till kanske kan bli ämnet för Jenny Nordbergs nästa krönika.

Ska det militära samarbetet med den fundamentalistiska teokratin Saudiarabien fördjupas i feminismens namn? Eller ska västmakterna alliera sig med Syriens diktator Bashar al-Assad, vars regim fortfarande är den som mördat och massakrerat överlägset flest människor i Syrien sedan upproret där inleddes för fyra år sedan?

Ska det alltmer auktoritära Nato-landet Turkiet, som styrs av ett konservativt islamistiskt parti, uppmuntras att skicka marktrupper in i Syrien? Där de för övrigt samtidigt kan passa på att krossa de självstyrande kurdiska kantonerna? Ska stödet till shiamuslimska miliser i Irak trappas upp, med nya övergrepp och etniska rensningar som följd?

Är det kanske svenska soldater som ska skickas till Syrien och Irak för att ”ta tillbaka och hålla territorium?” Och när de utländska trupperna välkomnats med rosor av desperata syrier och irakier, vad händer sedan?

Frågan är så klart retorisk. För bombhögern finns det nämligen inget ”sedan”. När USA:s ”krig mot terrorismen” och invasionerna av Afghanistan och Irak lanserades i början av 2000-talet var det vänstern, pacifisterna och feministerna som varnade för konsekvenserna. Krig och ockupation föder bara mer våld och terror, sa vi, och anklagades av bombhögern för att vara diktaturkramare.

Inför invasionen av Irak såg kristna minoriteter i regionen de potentiella konsekvenserna för egen del väldigt klart. Den katolske påven John Paul II skickade en hög diplomat till Washington för att vädja till dåvarande presidenten George W Bush att inte gå ut i krig. Följden skulle nämligen bli utdraget krig med otaliga mänskliga dödsoffer, våld mellan etniska och religiösa grupper och regional destabilisering som följd – samt ”en ny klyfta mellan kristendomen och islam”.

När den svenska riksdagen våren 2011 beslutade om att skicka JAS-plan för att delta i västländernas militära intervention i Libyen var vi många som varnade för övertron på ”humanitär” krigföring och våldsupptrappningens farliga konsekvenser för de arabiska upproren och utvecklingen i regionen generellt. I dag är Libyen en sönderfallen stat där rivaliserande regeringar krigar mot varandra, samtidigt som en lokal förgrening av Islamiska staten har skaffat sig ett starkt fotfäste i och kring staden Sirte.

Men trots att krigsmotståndarnas värsta farhågor vida överträffats lyser självkritiken med sin frånvaro inom bombhögern. Istället ropar man på ”utökat krig” samtidigt som feminister hålls ansvariga för fundamentalismens utbredning.

Vad man själv vill göra åt till exempel det medeltida förtrycket i Saudiarabien, det systematiska slaveriet i gulfstater som Qatar eller den egyptiska militärdiktaturens utveckling mot nationalistisk totalitarism förblir oklart. Något ”utökat krig” mot dessa västallierade stater lär dock inte någon högerdebattör förespråka.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu