• Herakles kamp med kentauren Nessos, en av de berättelser där gränsen mellan mänskligt och djuriskt bildar ett tema. Bilden är beskuren.
Fria Tidningen

Monstren och människans gränser

Populärkulturen är full av monster. Allt ifrån vampyrer och zombier, till den rena fantasyns alla möjliga och omöjliga blandningar av mytologi och fantasi. Vilken roll spelar dessa varelser egentligen? Anna Remmets har dykt ner i litteraturen och hittat gränsöverskridandets faror och möjligheter.

Vår tid är full av monster. Åtminstone om en ser till populärkulturen. Vampyren, en gestalt från folktron som adopterades av 1700- och 1800-talets skräckboksförfattare och fick sin mest berömda framställning i Bram Stokers Dracula från 1897, befolkar nu romantiska tonårsfilmer och tv-serier som utspelar sig i 2000-talets amerikanska söder. I den nya tv-serien Penny Dreadful möts vampyrer, Frankensteins monster, varulvar och häxor i samma engelska 1800-talsstad och i de omåttligt populära Harry Potterböckerna patrullerar kentaurer skogen medan det antika dödsrikets månghövdade hund vaktar trollkarlsskolans hemligheter.

Även i den mer etablerade litteraturen smyger sig ett och annat monster in hos de författare som vågar, men då ofta med en ironisk eller åtminstone mycket explicit intertextuell blinkning åt 1800-talets gotiska skräckromaner. För ett par år sedan kom Joyce Carol Oates De fördömda ut. Där beblandar sig vampyrer med historiska presidenter i 1800-talets USA. Ett svenskt exempel är Mattias Hagberg som i sin senaste roman De användbara använder sig av gotikens rekvisita för att visa på det monstruösa hos nazism och rasbiologi.

Gotik och skräck har fortsatt tämligen låg status, men inom litteratur- och filmvetenskap har dess monster länge ansetts vara alltför intressanta för att avfärdas som effektsökeri och rekvisita. Statsvetaren Johan Tralaus nyutkomna bok Monstret i mig: myter om gränser och vilddjur handlar till skillnad från en stor del av den existerande monsterforskningen, inte om 1800-talsgotikens monster utan den grekiska antikens. Men några cykloper finns inte med i Johan Tralaus analys, som istället tar sikte på hybridvarelser mellan människa och djur såsom sfinxen (människohuvud och djurkropp), kentauren (människoöverkropp och hästunderkropp) och minotauren (tjurhuvud och människokropp). Med Monstret i mig ansluter han sig sålunda till diskussionen om hur vi kan läsa de monster som befolkar myterna, sagorna, litteraturen och populärkulturen.

Frågan vi först måste ställa oss är kanske vad ett monster är? Minotauren är en varelse med tjurhuvud och människokropp men vad är det för egenskaper som gör att vi placerar både honom och till exempel Frankensteins monster (en varelse som är sammansatt av delar från olika, avlidna människor) i kategorin ”monster”?

Ett uppenbart svar skulle kanske vara att både en människa med djurhuvud och en varelse sammansatt av olika människodelar väcker känslor av obehag, kanske skräck. Men vad är det i så fall som väcker dessa känslor? Johan Tralau konstaterar att ordet monster betecknar något som är enormt, blandat, eller avvikande. Med andra ord kan begreppet monster kanske sammanfattas som något som är gränsöverskridande, ofta någon form av hybrid. Detta passar väl in på våra ovan nämnda exempel: Minotauren är en hybrid som överskrider gränsen mellan människa och djur, och Frankensteins monster är en varelse som genom att vara ihopsatt av döda människor och väckt till liv på ett ”onaturligt” sätt överskrider gränsen mellan liv och död och som dessutom bryter religiösa tabun kring skapandet av liv.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det som uppfattas som monstruöst i olika kontexter inte alltid behöver vara övernaturligt. I sin bok Monsters and their meaning in early modern culture skriver Wes Williams att siamesiska tvillingar (och personer med andra typer av funktionsvariationer) fortfarande i tidigmodern tid (cirka 1500 till mitten av 1700-talet) beskrevs som monster eller monstruösa. Vissa författare vid den tiden ville även räkna valar till kategorin monster på grund av deras monstruösa storlek. I Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue (1841) skildras en orangutang som ett monster.

Orangutanger var säkerligen mer sällsynta för gemene person i en västerländsk kontext på Edgar Allan Poes tid än idag, men det som i ännu högre grad får apan att framstå som monstruös är dess likhet med människan kombinerat den brutalitet som den tillskrivs i berättelsen. Den överskrider med andra ord, liksom minotauren, gränsen mellan människa och djur.

På samma sätt tillskrivs ”den galna kvinnan på vinden”, Bertha Mason, i Charlotte Brontës Jane Eyre (1847) monstruösa egenskaper då hon i sin galenskap överskridit denna gräns fast åt motsatt håll. Hon beskrivs som ett morrande, rasande djur, inlåst och undangömd, och hennes ”galna” skratt skildras som omänskligt. Detta leder oss fram till det som kanske är en av de viktigaste frågor som monster ställer till oss: Vilka människor får räknas in i begreppet ”människa”, och vilka hamnar på andra sidan gränsen?

Vad betecknar denna gräns? Vilka värden är det den bevakar? Johan Tralaus ärende med kentaurerna och minotauren är att försöka komma fram till hur de förstods i den kontext som först producerade dem, det vill säga i det antika Grekland. Hans resonemang går ut på att skillnaden mellan oformlig materia och levande varelser och mellan djur och människa, civilisation och barbari förstods som en utveckling som gick uppifrån och ner. Det är med utgångspunkt i denna tanketradition som Johan Tralau menar varelser som sfinxer och kentaurer kan förstås. Deras underkroppar är fortfarande kvar i det djuriska/barbariska. Sedan visar han hur hjälten Herakles i Sofokles pjäs Kvinnorna i Trachis själv är nära att reduceras till det djuriska efter att ha fått i sig förgiftat kentaurblod. Detta visar hur porösa gränserna mellan det mänskliga och icke-mänskliga är, och det kanske är just detta som utgör monstrets skrämmande lockelse.

Just möjligheten (eller faran) att överskrida gränsen mellan det mänskliga och monstruösa genom blodblandning är ett tema som kom att nå sin fulla potential i vampyrmyten. Andra delen av Johan Tralaus bok handlar om Minotaurosmyten. Detta monster är konstruerat på motsatt sätt än sfinxen och kentauren, med djurhuvud och människokropp, men så är inte heller dess existens ett resultat av en (utebliven) utveckling där underkroppen ”blivit kvar” i det djuriska utan av ytterligare en farlig och tabubelagd blodsblandning, nämligen ett samlag mellan en kvinna och en tjur. Johan Tralau vill dessutom gå ännu längre och hävda att eftersom tjurar kunde tolkas som en symbol för solen och Minotauros moder som solens dotter så bestod det egentliga överskridandet vars resultat blev monstret Minotauros av brott mot incesttabut.

Johan Tralau visar hur jägaren både i den antika kulturen och i andra kulturer förknippats med och antagits kunna ta vissa egenskaper från sitt bytesdjur. Han beskriver fenomenet med leopardmän, jägare i leopardpäls som tillskrevs vissa av leopardens egenskaper, i vissa delar av Väst- och Centralafrika. I en sådan kontext kan vi även förstå Herakles och dennes vana att ikläda sig päls från nerlagda bytesdjur. Hierarkin mellan människa och djur och mellan jägare och byte får dock inte överskridas. Gör den det kan resultatet bli en monstruös förvandling som den Herakles enligt Johan Tralau genomgår i Sofokles pjäs.

Johan Tralau konstaterar att mytens jägare/människa nästan alltid är en man men går inte närmare in på var det placerar kvinnan på skalan mellan människa/djur och civilisation/barbari. Framstår inte kvinnan som blir ett offer för sina lustar och har samlag med en tjur själv som ett djur eller till och med ett monster? I den nya antologin Sexualpolitiska nyckeltexter ser vi i gamla rättegångsprotokoll och skrifter hur folktrons monster tvingas in i den kristna teologin genom att göras till inkarnationer av djävulen. Kvinnor i sin tur antas stå närmare dessa väsen, både i egenskap av att vara mindre mänsklig än mannen och i egenskap av potentiellt kärl för fortplantning åt djävulen. Genom att ha sexuellt umgänge med djävulen i hans olika skepnader riskerade kvinnor att sätta nya monster till världen. Genom att anklaga kvinnor för häxeri och för att ha sex med djävulen gjordes de själva till monster. Samma motiv går igen i Dracula där det hot som vampyren utgör till stor del knyts till överföring av blod och till Draculas förmåga att skapa nya vampyrer av de kvinnor han får i sin makt. Vilka som får plats i begreppet ”människa” är som sagt det som skaver mest i frågan om vad ett monster är.

När Johan Tralau lyfter fram de svarta ”leopardmän” som figurerar i en av Tintin-böckerna som ett exempel på samma fenomen som när Herkules klär sig i djurhudar så missar han att en text skriven i en kolonial kontext och som skildrar svarta människor med djuriska attribut producerar helt andra bilder än när gestalter som framställs som västerländska hjältar tar på sig samma attribut. I den Tintinberättelse Johan Tralau refererar till är det tydligt att de djuriska attributen hos dessa ”leopardmän” inte skildras i något motsatsförhållande till deras mänsklighet, utan tvärtom tjänar till att framhålla den inneboende djuriskhet de tillskrivs. Det är dock tydligt att koloniala eller rasistiska ideologier finns redan i antikens diskurser. Johan Tralau nämner att kentaurerna associerades med perserna som grekerna var i krig med och som således framställdes som barbariska och monstruösa.

Ett utmärkande drag för de antika monster som Johan Tralau undersöker kan sägas vara deras gränsöverskridande potential i egenskap av hybridvarelser hos vilka de djuriska och de mänskliga attributen är relativt tydligt åtskilda. Går vi till den gotiska litterära tradition som tog form i slutet av 1700-talet och hade sin storhetstid på 1800-talet möter vi däremot en rad monster som framkallar obehag genom att vara kusligt välbekanta. Sigmund Freud hade en term för denna obehagskänsla: Unheimlich (på engelska ”uncanny”, på svenska ungefär ”kusligt”).

Detta ord betecknar känslan när en konfronteras med något mycket välbekant som kan ha förvanskats eller förvridits. Exempel på ett sådant ”monster” är den undersköna kvinna i E.T.A Hoffmanns Sandmannen från 1817 som dock uppvisar små, knappt märkbara underligheter och sedan visar sig vara en docka. Också vampyrer ser ofta ut som (ovanligt vackra) människor, men har vissa subtila drag som märker ut dem som något annat, som monstruösa. Men kanske förhåller det sig egentligen inte så annorlunda med antikens monster? Kanske framkallar inte Minotauros obehag därför att han har ett tjurhuvud utan därför att han har en människokropp?

Johan Tralau skriver att monstermyten ”värnar ordning, gränser och begränsningar” genom att visa vad som kan hända om dessa överskrids. Men om vi läser mothårs snarare än medhårs kan vi också läsa varningarna som möjligheter. I de flesta monsterberättelser, både antika och nutida, återställs ordningen på ett eller annat sätt och monstret tillintetgörs. Detta är i allra högsta grad fallet i Bram Stokers Dracula. Jack Halberstam (då Judith Halberstam) visar övertygande i boken Skin shows: Gothic horror and the technology of monsters hur striden mellan civilisation och barbari hos Bram Stoker står mellan det brittiska imperiet och de utifrån kommande ”främmande element” som hotar det internt, bland annat genom att, enligt en tankefigur som känns igen från rasbiologin, föra in ”orent” blod. Berättelsen slutar med att vampyren dödas och den engelska kvinnans renhet synbart räddas genom att hon föder en son inom det äktenskap hon ingår med en av boken hjältar. Men, skriver Jack Halberstam, ”Monster och människa smälter faktiskt samman i slutet av romanen och pojken reinkarnerar den döda amerikanen, Quincey Morris, och den döda vampyren, Dracula, som om för att säkerställa att från och med nu kommer engelskhet, snarare än blodets renhet och släktlinjer eller en symbol för nationell makt, inte vara något än ett förlorat ögonblick i gotikens historia” (min översättning).

Monster kanske vaktar gränser, men de överskrider dem samtidigt med sina monstruösa kroppar. Även när de tycks tillintetgöras av rättrådiga hjältar så är deras hovavtryck i sanden och deras blod i våra ådror en ständig påminnelse om att gränser är mer porösa än vi vill låtsas om.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon besjunger livet i utkanterna

I Händelsehorisonten skildras ett samhälle som på många sätt inte alls är olikt vårt, ett samhälle som har förvisat en grupp människor till Utkanterna.

Fria Tidningen

Kärlek, språk och Karin Boye

Brevväxlingen mellan Karin Boye och Ruth Kjellén Björkquist får liv i ny roman. Fria träffade dess författare Elisabeth Hjorth.

Fria Tidningen

Lina Wolff har tilltro till läsaren

Lina Wolff från Hörby hämtar inspiration till sitt vindlande berättande i den latinamerikanska litteraturen. Hon är aktuell med romanen De polyglotta älskarna.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu