Den nya svenska folkmusiken | Fria.Nu
  • Duon Siri Karlsson försöker inte medvetet förnya den svenska folkmusiken.
  • Filip Jers värnar om traditionen. Men han är inte det minsta rädd att bryta med den när han vill.
Fria Tidningen

Den nya svenska folkmusiken

Den svenska folkmusiken har gjort en lång resa från bondesamhället till städerna. Och banden som fortsätter att spela musiken – och förnyar genren – finns där, om än ofta utanför mediernas strålkastarljus.

Allt började mest av en slump.

– Vi träffades i en studentkorridor i Uppsala. Jag fick ett gig i Brasilien och frågade Maria om hon ville hänga på och så var duon född, berättar Cecilia Österholm.

Det har gått sju år sedan den där gången i Uppsala och duon Siri Karlsson (vi återkommer till namnet) har sedan dess vidgat cirklarna för hur svensk folkmusik kan låta.

Om nu folkmusik fortfarande är rätt ord? Cecilia Österholm på nyckelharpa och Maria Arnqvist på altsaxofon spelar en lekfull och bångstyrig musik som man aldrig riktigt vet var man har. Här finns inslag av jazz, rock och psykedelia.

Gränserna är upplösta och man ger sig in på okänd mark. Ungefär som titeln på senaste skivan som talar om en försvunnen koloni, The lost colony. Det är ett unisont hyllat album, långt utanför folkmusikleden. På omslaget ser man en figur i mörkt dok och en märklig symbol på huvudet, som ror på svart vatten. In i mystiken.

Samma värld finns också i videon till låten Långt därute. De ansiktsmålade musikerna framstår där som ett slags schamaner.

Det är ganska troligt att du redan har hört duons musik. Om du såg den omtalade dokumentären om Astrid Lindgren i mellandagarna så hördes där ett vemodigt stycke som hela tiden återkom. Det var Lament från duons förra skiva. Och när Pippi Långstrump kommer i bild spelas Sierra Nevada från samma skiva.

– Regissören Kristina Lindström såg oss på en konsert förra sommaren och blev förtjust i vår musik, säger Österholm.

Namnet då? Duon uppfann en äldre småländsk spelman (eller spelkvinna då) som spelade psalmodikon och som de gav namnet Siri Karlsson. Som ett sätt att göra musikhistorien lite mer jämställd.

Den svenska folkmusiken har gjort en lång resa från det bondesamhälle där den fiktiva Siri Karlsson tros ha verkat. Musik för arbete och avkoppling, för årets och livets högtider. Under 1900-talet följde den med in till städernas brus. På 1960-talet plockade jazzmusiker upp den. På 1970-talet skapades dånande folkrock. Och så vidare.

Hela tiden har unga musiker, en bit utanför mediernas strålkastarljus, fortsatt att spela, förnya, och spela ännu mer.

Hos munspelaren Filip Jers har musiken gått i arv, som den ofta har gjort i folkmusiken. Både hans pappa och farfar var munspelare, och Filip Jers allra första musikminne är pappan som satt på kökstrappan och spelade.

– Han var den som lärde mig att spela munspel. Han har alltid stöttat och gett mig massor med inspiration, berättar Filip Jers.

Därefter har han, som förste munspelare över huvud taget, gått Kungliga musikhögskolan. Som artonåring blev han dessutom utsedd till världsmästare på sitt instrument.

I dag har Filip Jers bland annat spelat med gruppen Stockholm Lisboa project och gjort inhopp hos så vitt skilda artister som Timbuktu, Georg Riedel, Jill Johnson, Janne Schaffer och Lasse Åberg. Alla har de ringt 29-åringen från skånska Höör när de velat ha en mästermunspelare. För något år sedan gjordes även dokumentären Filip Jers, harmonica man som visades i SVT.

Men det är framför allt i egna gruppen Filip Jers quartet som han gör spännande saker med den svenska folkmusiken. I grunden ett jazzband som på kommande skivan Plays Swedish folk tar ett brottargrepp på traditionen.

När jag såg gruppen på Stockholm folk festival i somras charmade de publiken med sina läckra nytolkningar. Retro och modernt på samma gång. Själv fick jag ett nytt favoritband. Filip Jers hymlar inte med att Jan Johanssons klassiska skiva Jazz på svenska från 1964 är en förebild. Men han är inte rädd för att ses som en bakåtsträvare.

– Vi lever och spelar nu. Vi har även en annan instrumentering: munspel, gitarr, bas, trummor. Det gör en stor skillnad, då pianot verkligen färglägger Jazz på svenska. Jag skulle heller inte se det som en risk om folk hör influenser därifrån, det är ju en fantastisk skiva!

Om detta med tradition kontra förnyelse säger Filip Jers:

– Jag respekterar och värnar mycket om traditionen inom svensk folkmusik, men är inte ett dugg rädd för att gå min egen väg. Musiken förändras jämt.

Ett annat band som är ordentligt rotat i traditionen men som inte är räds att tänka nytt är Skenet från Bollnäs. En folkrockande kvartett som i vintras gav ut sin hyllade debut Allting rullar på proggdoftande bolaget Subliminal sounds.

Fiol, gitarr, bas, trummor, ingen sång. Rakt, rått och svängigt och med tydliga psykedeliska influenser.

De lär vara vassa live. Både fiolspelaren Lena Jonsson och hennes bror Staffan är riksspelmän (fast i bandet spelar han elgitarr). Hela bandet träffades när de som småttingar spelade fiol i kommunala musikskolan hemma i Bollnäs.

De har även spelat med Bollnäsbygdens spelmanslag. Så de kan sina polskor och gånglåtar utan och innan. Med Skenet vill de göra nytt, inte förvalta.

– Vi vill göra en modern folkrock som andas här och nu. Vi tror att det är viktigt att lyfta blicken och se vilka nya, spännande möjligheter som finns – inte bara blicka bakåt, säger bandets basist Johan Mörk.

Duon Siri Karlsson jobbar dock inte medvetet för att förnya folkmusiken. På den frågan svarar de unisont:

– Nä!

Annons

Rekommenderade artiklar

På flykt i Hammarbyhöjden

När jag läser om flyktingarna som med fara för sitt liv tar sig till Sverige så tänker jag ibland

Stockholms Fria

© 2020 Fria.Nu