I en artikel om dataspel från 2005 förutspådde en spelutvecklare att artificiell intelligens skulle komma att revolutionera möjligheterna för berättelser. Inom några år skulle vi kunna träda in i världar med autonoma karaktärer, där händelseutvecklingen uppstår ur möten mellan människa och artificiell intelligens. Dittills hade de flesta storydrivna spel erbjudit begränsade valmöjligheter – några olika vägar att ta, några repliker att välja mellan.

Det har gått tio år sedan dess. Man skulle kunna säga att inte mycket har hänt. Datorers självständighet och intelligens imponerar inte direkt. Men det finns ändå spännande möjligheter för historieberättande i spel som saknas inom film och litteratur.

The Stanley parable är ett humoristiskt och sinnrikt metaspel som handlar om just valfrihet. Man antar rollen som Stanley och leds av en berättarröst genom ett tomt kontorslandskap. Ganska snart inser man att man inte behöver gå den väg som rösten manar till. Varje gång man gör ett nytt vägval förgrenar sig spelet tills man når en punkt där man måste börja om. Spelet har ett oöverblickbart antal slut, eller inget slut alls om man så vill. The Stanley parable handlar om vad The Stanley parable är, spelet försöker hela tiden definera och omdefiniera sig och naglar aldrig fast sin egen innebörd och form.

Dataspelsindustrin har sedan länge vuxit ur källaren och omsätter mer än biobranschen. Ett blockbuster-spel som Grand theft auto 5 har en budget på över två miljarder kronor. Att marknaden blivit så stor har gett utrymme för indieutvecklare, men också gjort det möjligt för stora spelföretag att satsa på mindre projekt vid sidan av kassakorna. Ett exempel är Valiant hearts av Ubisoft. Den omsorgsfullt tecknade berättelsen utspelar sig under första världskriget, där man får ikläda sig fyra roller. Karaktärerna kommer från olika länder, och under kriget tvinnas deras öden samman. Det är ett nedtonad spel, långt ifrån glorifierande storproduktioner om krig. Här skildras mänskligt lidande och drömmar och spelet bygger mer på samarbete än på att vara snabb med knapptryckningen för att skicka iväg kulor. Dessutom får man lära sig mycket om första världskriget genom faktarutor åtföljda av autentiska bilder.

Medan Ubisoft är en koloss på spelmarknaden befinner sig Freebird games i andra änden av spektrumet. Den kanadensiske designern och kompositören Kan Gao gör minimalistiska indiespel och är mest känd för kritikerrosade To the moon. Hans senaste spel, som inte tar mer än ett par timmar i anspråk, heter A bird story. Med hjälp av stämningsfull musik och en liten pixlig gubbe lyckas Gao skapa en hjärtskärande historia om en pojke som inte har några lekkamrater och vars föräldrar aldrig syns till. En fågel med skadad vinge blir pojkens väg ut ur ensamheten. Spelet innehåller inte ett enda ord, allt berättande är visuellt.

Valiant hearts och A bird story visar hur gripande spel kan bli även om de befolkas av tecknade figurer, långt ifrån detaljskärpan i många nyare spel som lägger ner stora summor på grafiska muskler. Här måste man själv använda sin fantasi, fylla i luckor, skapa sig inre bilder.

TV-serien har gått från att vara en lillebror i skuggan av långfilmen till att dra till sig de största stjärnorna och breda ut sig i finrummet. Även i spelbranschen har det blivit vanligare att släppa spel uppdelade i episoder och säsonger. Det gäller framför allt storydrivna spel. Telltale games jobbar ofta i episodformat och fokuserar på att skapa intressanta karaktärer. De val spelaren gör påverkar berättelsen, men interaktiviteten är begränsad, och det kallas ibland visuella romaner. Tales from the borderlands, Back to the future och The wolf among us är några av Telltale games titlar som gått hem hos både kritiker och spelare. Kronan på verket är The Walking dead. I likhet med tv-serien är det ett drama, där zombies egentligen mest är en bakgrundsfond för att skildra människor. Men det är en annan berättelse och ett eget persongalleri, med karaktärer som åtminstone jag tycker är finare utmejslade och lättare att tycka om än personerna i tv-serien.

Life is strange från Dontnod entertainment är även det ett episodspel, där tre avsnitt av första säsongen släppts hittills. Som spelare iklär man sig rollen som Maxine Caulfield som är 18 år och studerar fotografi vid en skola i det lilla samhället Arcadia bay. Maxine upptäcker att hon kan vrida tillbaka tiden, vilket ger spelaren möjlighet att ändra sig och hitta nya lösningar på problem. Men det övernaturliga inslaget är precis som zombies i The walking dead underordnat karaktärsutveckling och berättelse. Framför allt handlar spelet om relationen mellan Maxine och barndomsvännen Chloe.

Kvinnliga huvudrollsinnehavare i äventyrsspel är inte något nytt eller ens ovanligt. Vad som känns spännande med Life is strange är att det fokuserar på tonårsproblem och vardagsliv. Sånt som sopas under mattan i de flesta spel. För mig får den lite gråtrista och jobbiga vardagen ett nytt skimmer i Life is strange, förhöjs.

Gone home från Fullbright LLC har mycket gemensamt med Life is strange. Båda spelen handlar om unga tjejer som står på tröskeln till vuxenvärlden. Men berättartekniskt skiljer de sig åt. I Gone Home kommer Katie hem efter ha rest runt i Europa ett år och finner att huset står tomt, föräldrarna och lillasystern är spårlöst borta. Som spelare går man runt i huset och letar i lådor och hyllor efter ledtrådar. Långsamt bildar fragmenten en helhet, vad som har hänt klarnar.

I likhet med flera andra av spelen i den här artikeln har Gone Home anklagats för att inte vara något riktigt spel. Anklagas kanske låter som ett märkligt ordval, men dataspelsfundamentalister kan bli hätska när de dömer ut titlar som de menar har för långa filmsekvenser eller begränsade valmöjligheter.

För några veckor sedan släpptes Her story, en gräsrotsfinansierad deckargåta skapad av Sam Barlow. Her story är ett så kallat fmv-spel, vilket innebär att det innehåller filmklipp av riktiga skådespelare. Det tog inte många timmar efter releasen innan det dök upp ett flertal trådar i forum med likartade budskap: ”Det är här är inget RIKTIGT spel!”.

I Barlows skapelse får man tillgång till en omodern databas från 1990-talet som innehåller flera vittnesförhör med en brittisk kvinna vars man har försvunnit. Kruxet är att det inte går att se inspelningarna i sin helhet. Databasen är uppbyggd så att man bara kan se korta klipp som är kopplade till sökord, ord som man själv måste komma på.

Spel eller inte? Her story bjuder i alla fall på en spännande upplevelse i en annorlunda form, där man själv får pussla ihop intryck och upprätta en kronologi. Det ger en känsla av delaktighet, och det är det som är styrkan i interaktiva berättelser. Valfriheten må ibland vara ett välberäknat illusionsnummer. Men få andra konstformer öppnar på ett liknande sätt dörrarna på vid gavel och bjuder in åskådaren att delta.