Debatt


Debatt: Kulturstöd

  • Många konstnärer som är boende ute i landet har sedan länge slutat att ansöka om statliga medel på grund av den strukturella Stockholmsfixeringen, skriver Stina Östberg och Oscar Ramos.
Göteborgs Fria

Stockholm får allt – övriga inget

Om du ska vara konstnär och få statliga medel för din verksamhet bör du bo i Stockholm. Stina Östberg och Oscar Ramos kritiserar i en debattartikel Konstnärsnämnden för deras negligerande av konstnärer i övriga landet.

Att gå i polemik med en statlig myndighet kan tyckas förmätet. Men efter Konstnärsnämnden/Bildkonstnärsfondens senaste beslutsmeddelande gällande internationellt kulturutbyte och resebidrag kan vi inte låta bli att reagera över den sedan länge rådande Stockholmsfixeringen.

Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden är av yttersta vikt i det Svenska konst och kulturlivet. De möjliggör för konstnärer att utveckla sina konstnärskap, skapa arbeten som kommer medborgare till gagn genom publika utställningar och deltagarbaserade kulturprojekt. De medel som tillgängliggörs genom Internationellt kulturutbyte och resebidrag är av stor vikt för svenska konstnärers möjligheter att delta på en internationell konstscen, och att bjuda in utländska konstnärer för samarbetsprojekt i Sverige.

Vår inledande frågeställning i mejlväxling med Bildkonstnärsfondens sekreterare Louise Dahlgren var: Hur är det möjligt? Med hänvisning till att 47 beviljade ansökningar gick till konstnärer i Stockholmsområdet och endast 19 till hela övriga landet.

I svaret från Dahlgren kan man utläsa att Konstnärsnämnden inte ser det som ett möjligt problem att mer än femtio procent av ledamöterna som sitter i Iaspisdelegationen och i Bildkonstnärsfonden har sin fasta bostadsort i Stockholmsområdet. Dahlgren skriver: ”Våra ledamöter finns spridda över hela landet och har god kännedom om konstlivet i hela Sverige.” Och att: ”Våra ledamöter får ersättning för resor och hotell för att kunna besöka utställningar, konferenser och dylikt i hela Sverige för att kunna ta del av vad som pågår.” Dahlgren skriver också: ”Den regionala fördelningen är något vi hela tiden har för ögonen och arbetar med.”

Att ledamöter är boende i hela landet är direkt felaktigt om man gör en snabb genomräkning av styrelsens och delegationens sammansättning på Konstnärsnämndens hemsida.

De påståenden som följer om att ledamöter får ersättning för researchresor ute i landet och att de ständigt har den regionala fördelningen för ögonen, hade gärna kunnat styrkas med hänvisning till specifik budgetpost för researchresor och mötesprotokoll där det framgår att ett beslut fattats om att bostadsort och spridning över landet inte bör vara av nämnvärt värde då medel fördelas.

Vidare gör Dahlgren klart att Konstnärsnämnden inte håller med om ”att Bildkonstnärsfonden skulle missgynna konstnärer utanför Stockholm”. Ytterligare ett påstående som hade fått mer kraft om det styrkts med siffror och relevant fakta. Som det tas upp nu är det lätt att tro att det är baserat på känsla. Något som tycks vara en standard i deras beslutsfattande snarare än ett olyckligt misstag.

Dahlgren påpekar att det ”är intressantare att titta på fördelningen över tid”. Något som även Bildkonstnärsfondens tidigare sekreterare Lars Olof Gustafson tog upp vid en dialog som fördes 2010, om fördelning av platserna vid gästateljéerna ute i världen. Om Konstnärsnämnden själva sammanställer statistik över hur medel fördelas över tid (och följer upp den) förblir oklart.

Konstnärsnämnden hänvisar som svar på kritiken att flera län ute i landet har få ansökningar. Att konstnärer boende ute i landet sedan länge slutat att ansöka om medel på grund av den strukturella Stockholmsfixeringen och rådande konsensuskultur, tycks inte kommit upp som rimlig möjlighet.

Att använda ansökningsgrad som en grund för fördelning av medel tycks också vara inkonsekvent då Konstnärsnämnden i fördelning av medel mellan könen väljer att arbeta med kvotering av män. Eller ”statistisk jämställdhet” som de själva väljer att kalla det, i stället för att ta fasta på ansökningsgrad. För Internationellt kulturutbyte och resebidrag andra fördelningsomgången sökte 64 procent kvinnor och 36 procent män, trots det fördelades medel 50/50 mellan könen.

Det är behjärtansvärt att Konstnärsnämnden/Bildkonstnärsfonden tycker att det är viktigt att arbeta med frågor om intersektionalitet i sin myndighetsutövning, främst genom att stärka vita män i tätort i att bedriva sina konstnärskap.

Vi är positiva och har en förhoppning om att Konstnärsnämnden med direktör Ann Larsson och Iaspisprogrammets verksamhetsledare Johan Pousette (om inte nu, så åtminstone i framtiden) vill möjliggöra kultur i hela riket och inte enbart i Stockholmsområdet.

Konstnärliga ledare på kulturplattformen Svilova

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu