Debatt


Queeranarkistisk Aktion Göteborg
  • Det är motsägelsefullt att tillåta partier att gå i paraden, skriver Queeranarkistisk Aktion Göteborg. På bilden ses Gustaf Fridolin och Mona Sahlin under förra årets West Pride. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Göteborgs Fria

Det är dags att göra upp med priderörelsen

År efter år har vi sett hur hbtq-rörelsen har blivit mer och mer kommersiell. Vi har sett hur vår rörelse gått från att vara radikal, gjort direkt aktion och drivit frågor som har förändrat det materiella livet för hbtq-personer, till att gå mot ett mer liberal- och kapitalistkramande håll, skriver Queeranarkistisk Aktion Göteborg inför kommande West Pride.

Vi kan inte tillåta kapitalismen att gå hand i hand med det som startade som ett uppror mot stat och kapital. Det är dags att vi gör upp med alla liberala tankegångar som går runt i våra communitys.

Det är motsägelsefullt att tillåta partier att gå i paraden då dessa inte har gjort något gott för oss utan ständigt har motarbetat och avradikaliserat hbtq-kampen genom historien. Vi får inte gå på deras lögner om hur viktiga mänskliga rättigheter är när ingenting görs från deras håll bortsett från att efter mycket påtryckningar från både ideella organisationer och autonoma grupper, som blockerat, ockuperat och krävt sin rätt till existens.

Vår kamp handlar om liv och död. Det är ingenting som vi kan bortse från. Bara vi går utanför dörren så riskerar vi våra liv. Vi för en ständig kamp emot könsstrukturerna med våra kroppar. Våld i alla dess former är vardagsmat för oss. Så kan vi komma över tron om att hbtq-kampen enbart går ut på rätten att få gifta sig eller för all del adoptera barn och därmed fortsätta kolonialisera Asien, Afrika och Latinamerika?

År efter år har vi sett hur hbtq-rörelsen har blivit mer och mer kommersiell. Vi har sett hur vår rörele gått från att vara radikal, gjort direkt aktion och drivit frågor som har förändrat det materiella livet för hbtq-personer, till att gå mot ett mer liberal- och kapitalistkramande håll.

Det finns ingenting för oss att vinna på att förneka vår historia, där våra syskon slog tillbaka mot polisen och staten under både Comptons cafeteria riot och Stonewall inn riot (två kända händelser i USA 1966 respektive 1969 reds anm.). Det fanns inte någon nåd kvar för hur samhället, för hur polisen, behandlade dem. Nu ser vi hur rättsväsendet samt olika politiska partier går i våra tåg för att pinkwasha sig själva. Utåt kan det se fint ut att politiska partier tar ställning, att syskon i rättsväsendet orkar kämpa emot hur deras egna arbetsplatser aktivt arbetar emot hbtq-rättigheter. Men ser vi på den faktiska verkligheten så deporteras hbtq-flyktingar, asylsökanden som fått avslag sätts i förvar i väntan på att bli deporterade och politikernas politik är ingenting som förändrar.

Det hela används som en ridå för att dölja den tragiska verklighet de skapar för att inte förlora i förtroende. Ändå blev det jubel förra året då Fredrik Reinfeldt gick i Stockholm Pride som första svenska statsminister att göra det. Att det blev jubel är i sig inget konstigt, men när kampen har lagts på den nivån att vi blir förvånade över att makthavare stödjer hbtq-rättigheter är det rätt talande för hur samhället ser ut.

Vi lever i en nyliberal värld, där vinst sätts högre än människors liv. Det är viktigt att komma ihåg att oavsett om samhället ser mörkt ut så kan vi skapa ett nytt samhälle. Vi gör inte detta för att göra ett statement utan för att det är ett startskott för något mycket större. Det kommer att ta tid, det kommer att slita på oss och för att citera det medlemmar i aktiongruppen Queer Nation skrev i sitt manifest: ”De starka systrarna sa till bröderna att det fanns två viktiga saker att minnas om de kommande revolutionerna. Den första är att vi kommer få stryk. Den andra är att vi kommer att vinna.” Vi kan bara få det vi är beredda att kämpa för!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu