Recension


Litteratur
Tellurien
Författare: Vladimir Sorokin
Översättning: Ben Hellman
Förlag: Norstedts förlag

  • För mycket rekvisita och för lite substans, skriver Fria tidningens recensent om Vladimir Sorokins nya roman.
Fria Tidningen

Vanvördig satir i karnevalisk anda

Att framtidsberättelser läses politiskt är snarare en regel än ett undantag. Det faktum att Vladimir Sorokin är en rysk författare lär knappast göra denna tendens mindre, särskilt som hans tidigare, och åtminstone i Sverige, mest kända roman Blått fett orsakade stora kontroverser genom att häckla såväl den ryska litteraturens största namn som ryska makthavare.

I Vladimir Sorokins nya roman, Tellurien, som utspelar sig i en framtida upplöst och omstrukturerad värld är satiren mindre tydlig. I denna framtid har vissa stater lösts upp och nya maktkonstellationer bildats. Ryssland finns inte längre som land och flera krig tycks ha rasat under det okända antalet år som gått. På vissa ställen har både bilar och tv-apparater blivit sällsynta lyxvaror medan däremot en sorts artificiella, organiska intelligenser kallade smartdon finns i var persons hem. Här finns några tröttsamma antydningar om muslimsk kolonisering av väst. Som hämtat ur en Sverigedemokrats mardröm finns här bland annat ett helt muslimskt Sverige, och ett kapitel där kineser skidras som cirkusartister och tjuvar. Men i stort sett skildras alla grupperingar som ungefär lika våldsamma och korrupta.

Vladimir Lenin och Josef Stalin, kanske även Vladimir Putin, finns där i form av historielöst dyrkade halvgudar för en del av framtidsmänniskorna. En av de mer explicita satirerna torde vara historien om kärleksparet Patrick och Engelbert, som åker till den återupprättade Sovjetstat där Stalin dyrkas, för att med hjälp av magiska tellurspikar kunna resa i tiden och möta diktatorn i egen hög person men själva stryker med på kuppen.

Tellurspikarna är den röda tråd som löper genom hela berättelsen. Genom att slå in en spik av denna metall i hjärnan får en upplevelser som vida överstiger det som tidigare kända droger kunnat åstadkomma. De är därför en central handelsvara och källa till enorma rikedomar för landet där metallen utvinns, titelns Tellurien.

Om en är hågad kan en givetvis läsa in en mängd allegorier detta motiv. Men över lag opererar främst Vladimir Sorokins satir i en allmänt vanvördig, karnevalisk anda som för tankarna till både François Rabelais och Jonathan Swifts Gullivers resor. Kapitlen är mer eller mindre som fristående noveller som berättar småfräcka och burdusa historier. Här finns, förutom småmänniskor, jättar, till hundar förvandlade människor och människor med djurhuvuden, fristående penisar med egna medvetanden och röster. Det är en mycket kroppslig satir där mycket av det subversiva ligger i det groteska, och som bitvis känns ganska tröttsam och daterad.

Vladimir Sorokin är på många sätt en skicklig författare. Han är bra på att frammana bilder av de mest skilda miljöer och personer i denna absurda men samtidigt skitigt realistiska värld. Bland alla uppslag finns det dock ingen berättelse som verkligen roar eller engagerar.

Det fragmentariska upplägget är inte ett problem i sig, men det är däremot att ingen av de korta historierna som riktigt lyckas fånga in läsaren. Det bestående intrycket blir därför att Vladimir Sorokins framtidsvision, stundtals uppsluppen och stundtals dystopisk, lider av för mycket rekvisita och för lite substans.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu