En lyckad olycka | Fria.Nu
Agnes Nurbo

Krönika


Agnes Nurbo
Göteborgs Fria

En lyckad olycka

En olycka fick GFT:s krönikör Agnes Nurbo att stanna upp och fundera det orimliga tempo som uppstår i en vardag av heltidsarbete, familjeliv med småbarn, arbetssökande, träningshets och frivilligarbete.

Jag sitter i solen. Har vandrat runt i flera timmar, genom staden och parkerna. Det är varmt om mina ben, en mjukhet som bäddar in mig. Försiktigt, oändligt långsamt, får solens strålar snön att smälta bort. Det är en av de där sista dagarna av vintern, då våren står och stampar och människor, djur och växter förvånat stannar upp, vädrar förändring i luften. Ska det ske nu? Eller senare?

Just den här dagen är dagen efter en cykelolycka med den olyckliga konsekvensen fraktur i armbågsleden. Så jag sitter här med hela vänstra armen i ett tungt besvärligt gips. Jag är handikappad, omedelbart sjukskriven från jobb, ideellt arbete, fritidsaktiviteter, hemarbete… allt som kan tänkas trötta ut en människa.

På något motstridigt sätt känner jag att det här är det bästa som skulle kunna hända mig just nu. För när hade jag senast tid att ta en timslång promenad? Att sitta still på en bänk i solen och bara glo och känna vädret och lyssna på fåglarna? Jag tänker att det här måste vara en del av meningen med livet. Att vara i naturen i kontakt med mitt psykiska och fysiska själv.

Jag känner hur trött min kropp är. Av skadan men också av det tempo som jag har tvingats anpassa mig till. Sakta, sakta slappnar jag av. Tillåter mig att bara vara. Jag har ju ett legitimt skäl för att få göra just så: bara vara i mitt tillstånd. De kommande åtta veckorna då jag är sjukskriven har jag inga krav på mig att vara stark. Jag kan istället ställa krav på andra att hjälpa mig med det ena och det andra som jag inte klarar av själv.

Det här är den positiva sidan av att vara sjukskriven. En kort tid, ska tilläggas. Det är en annan sak att vara långtidssjukskriven av exempelvis utmattningssyndrom. Det jag upplever är en välkommen ledighet från det orimliga tempo som uppstår i en vardag av heltidsarbete, familjeliv med småbarn, arbetssökande, träningshets, frivilligarbete etcetera. Att dessutom utföra mer eller mindre systematiserat vård- och omsorgsarbete i rollen som flickvän, dotter, vän, kollega och mamma gör att perspektivet på ens egna behov hamnar i skuggan. Det är lätt att glömma bort att stanna upp och känna efter, att fråga sig själv; hur mår jag? Vad tänker jag på, vad känner jag, vad vill jag egentligen? Hur är mitt liv och hur drömmer jag om att det ska vara?

Jag tänker att jag hädanefter inte vill bryta fler ben i kroppen för att kunna gå ner i varv. Det är upp till mig att vara uppmärksam på de tankar och känslor som min kropp bär på. Fram till en viss gräns går det att blunda hårt och rusa vidare, aldrig känna efter. Men förr eller senare kommer det som du går och bär på inom dig ikapp. Jag är glad att jag fick chansen att stanna upp, och att jag tog den. Ibland krävs det att något sker bortom ens kontroll för att en förändring ska bli möjlig att genomföra. Ibland är en armbågsfraktur varmt välkommen i livet.

Fakta: 

Agnes Nurbo är genusvetare och jämlikhetsstrateg.

ANNONS

© 2021 Fria.Nu