Öppnar porten till den klassiska musiken | Fria.Nu
  • Orkestern i Teater Sesams föreställning består av en brokig skara medlemmar som spelar olika instrument och som tillsammans ska försöka framföra Maurice Ravels klassiska stycke Bolero.
Fria Tidningen

Öppnar porten till den klassiska musiken

Med Vägen till Bolero vill Teater Sesam avdramatisera mötet med den klassiska musiken.

– Vi vill skapa ett tillfälle att fascineras över den magiska värld som en orkester kan skapa, säger Nasrin Barati.

Besökare till Teater Sesam vet att den klassiska musiken brukar ljuda i foajén innan föreställningarna. Nasrin Barati, teaterns konstnärliga ledare, har fått höra klassisk musik sedan barnsben och vill sprida vidare den positiva kraft som hon känner i musiken.

– Musik är så vackert och viktigt för oss. Den finns inom oss. Vi sjunger när vi är glada, och för våra barn när de ska lägga sig. Musiken är ett språk som inte ska tas ifrån någon.

Idén till Vägen till Bolero föddes när Nasrin Barati insåg att alla inte har tillgång till detta universella språk.

– Det var några år sedan då vi spelade en annan föreställning, Sagan om Rama. Två små barn i en skolklass blev helt till sig när de hörde musiken som spelades i foajén. Jag fick av deras lärare reda på att de inte fick lyssna på musik hemma. Jag blev ledsen av att ta del av detta, och fick inspiration till att skapa en barnföreställning utifrån Ravels Bolero.

Att presentera klassisk musik för små barn är en utmaning. Förhoppningen var att när publiken kommit ut från föreställningen skulle de nynna på Bolero.

– Och det har faktiskt hänt flera gånger, säger en nöjd Nasrin Barati.

Nasrin berättar att barnen ger uttryck för sina känslor under föreställningarna och att de lever sig in i handlingen. Orkestern är full av uttrycksfulla individer, och tanken är att det ska finnas möjligheter för alla att identifiera sig.

– Människor från olika håll i världen har samlats i vår orkester. De barn som aldrig får möjlighet till identifikation kan nu se sig själva i orkestern.

Orkestern blir en bild av samhället?

– Ja, det är en rimlig tolkning. Men utmaningen för oss ligger i att skapa för barn, och de har inte samma förmåga att tolka och analysera som vi vuxna. Det är svårt att göra teater för barn. Det gäller att vara genomtänkt och omsorgsfull med ämnet och hur det presenteras.

Överlag tycker Nasrin Barati att vår syn på barnens kulturella fostran är under all kritik.

– Se hur noga vi är med vad barn äter. Det ska vara näringsrikt och ekologiskt och så vidare. När det kommer till kultur verkar det inte spela någon roll alls vad vi proppar i barnen. Jag tycker att barnen ska ha den bästa kulturen.

För en tid sedan var Nasrin Barati och Teater Sesam på besök i Thailand för att medverka i World harmony puppet festival, en gigantisk dockteaterfestival i Bangkok.

– Det var en stor upplevelse. Över hundra grupper från 80 länder deltog i festivalen som visade olika former av dock- och skuggspelsteater. Vi mötte en stor publik som uppskattade vår föreställning.

Utomlands är förståelsen överlag mycket större för dockteater. Här hemma finns fortfarande en stor okunskap kring teaterformen.

– Om man riktar sig till barn går det att göra vad som helst, de skrattar åt vad som helst. Utomlands finns en helt annan respekt för dockteatern. Vi pratar ju om en genre som går tillbaka flera tusen år i tiden. Och det görs så många fantastiska dockteaterföreställningar runt om i världen. Här tänker man istället på en docka som man viftar runt med i luften och som talar med en pipig röst. Statusen är den lägsta möjliga, säger en något uppgiven Nasrin Barati, som i nästa andetag eldar upp sig då hon pratar om den holländska gruppen Stuffed theatre med scenkonstnären Nevill Trenter.

– Se dem så förstår du vad riktig dockteater är.

Till viss del kan dockteaterns dåliga status förklaras med att vi inte har något adekvat ord för dockteater.

– Puppet theatre kallas det utomlands, vilket förklarar att det är teater man pratar om. Dockteater för istället tankarna till en docka, som är en leksak.

Hon berättar att det stundtals känns motigt att arbeta med barnkultur och i synnerhet dockteater. När de statliga bidragen försämrades för några år sedan åkte Nasrin Barati till Stockholm för att försöka tala Kulturrådet till rätta.

– Det skulle efter 28 år i branschen vara kul att få lite mer uppskattning för det vi gör. Det är sorgligt att vi måste åka utomlands för att få uppskattning för det man gör. Vi har många utländska besökare som kommer hit och blir förvånade att lilla Göteborg har en sådan fantastisk teater.

Våren ser ändå ljus ut för Teater Sesam. I början av maj packar Nasrin Barati och hennes kollegor väskorna för en ny resa, denna gång till Paris.

– Vi ska dels vara med i ett kultursamarbete som ska startas upp. Vi ska även spela Ringaren i Notre Dame och Vägen till Bolero. Båda är föreställningar med kopplingar till Frankrike. Sen väntar arbetet med vår nya föreställning, Don Quijote, med premiär i höst.

Annons

Rekommenderade artiklar

En cyklande farmor från Åmål

I Jag ska aldrig sluta cykla av barnboksdebutanten Ulrika Gustafsson står leken i fokus och berättelsen kryddas med hemliga detaljer.

Landets Fria

© 2019 Fria.Nu